Bokmässan 2015

Brott i den isländska idyllen

Den isländska deckaren har haft stort genomslag på senare år, såväl i hemlandet som internationellt. Under Bokmässan 2015 är landet också ett temaland vid sidan av Ungern.

Med tanke på Islands storlek är framgångarna jämförbara med "det svenska deckarundret". Förra året gavs det ut 5 romaner per tusen invånare på Island och många av dessa är inom kriminallitteraturen. Island är också ett temaland på Bokmässan vid sidan av Ungern.

Många ställer frågan hur det går att skriva om mord och brott i ett land där brottsligheten är ganska marginell. Flera seminarier på bokmässan handlade om just detta. En kan tycka att det egentligen är en märklig fråga. Islands litterära tradition med sagor, Snorres historieskrivning med mera innehåller en uppsjö av berättelser där de mörkare sidorna av mänskligt beteende är en viktig del. Visserligen är dessa från en annan tid med andra förhållanden, men inspirationen finns där som en självklarhet för den som vill plocka upp tråden. Frågan kanske istället skulle vara varför det inte har skrivits deckare tidigare.

En författare som definitivt tyckte att hårdkokta deckare kan komma även från Island är Árni Ϸórarinsson (bilden). I samtal med Maria Neij, journalist, berättade han om hur han läste en amerikansk deckare av Ross McDonald på semester i Stockholms skärgård. När han hamnade i ett ösregn blev boken oläsbar och istället började han fundera på om liknande berättelser skulle kunna ha Island som miljö. Sedan skrev han sin första roman om journalisten Einar på en månads semester där han skrev ett kapitel om dagen.

Ϸórarinsson förklarade den tidigare frånvaron av isländsk kriminallitteratur med att det inte var en accepterad genre. Först på 1990-talet började det röra på sig med några författare som började pröva på att skriva deckare. En av dem var Arnaldur Indriðason som kanske är den mest kände i Sverige med sina romaner om polisen Erlendur.

Indriðason pratade i sitt samtal med Yukiko Duke om sin bakgrund i en familj där alla jobbar med det skrivna ordet som författare, journalister med mera. Själv växte han upp med ljudet från skrivmaskinen som han lärde sig att älska. Han känner sig trygg med ramen som kriminallitteraturen ger där det finns ett brott, en brottsutredare och en lösning på brottet. Men inom den ramen kan han ibland överraska sig själv och då blir det som bäst.

Såväl Indriðason som Ϸórarinsson har karaktärer som har ett psykologiskt djup och såväl Einar som Erlendur utvecklas som personer under romanserierna. Det var något som båda författarna medvetet jobbade med, men som också innebar att de ibland kunde tröttna på dem.

Gemensamt för båda författarna är att översättningen till svenska inte började med första delen i romanserien. Ϸórarinssons första bok på svenska är den tredje om Einar, vilket gör att den svenska publiken inte har kunnat följa hans personliga utveckling från början. Indriðason avslöjade också en annan romanserie som han skrivit som inte finns på svenska och kanske kommer förlagen anta Dukes uppmaning att ta sig an även dessa outgivna böcker.

Anmäl textfel