Bok- presentation:	Cannes-can : ett porträtt av filmfestivalen i Cannes, denna vår tids babyloniska sköka
Författar- presentation:	Nils Petter Sundgren
Häftad Finns i lager, 109 kr

Historiens märkligaste fantasyfilm

Det heliga berget (La montaña sagrada) av Alejandro Jodorowsky. 1973 briserade denna bomb på Cannes filmfestival, som både gjorde skandal och samtidigt höjdes till skyarna av fansen. Först 30 år senare släpptes den för en bredare publik på DVD. För den som vågar finns nu i en uppgraderad och restaurerad version.

Handling i korthet: En kristusliknande gestalt vandrar genom bisarra och groteska scener fyllda med religiösa och heliga symboler. Han träffar en mystisk guide som presenterar honom för sju rika och mäktiga människor som var och en representerar en planet i solsystemet. Dessa sju, tillsammans med huvudpersonen, guiden och guidens tjänare, fjärmar sig från materialism och världslighet och bildar en grupp på nio som söker det heliga berget för att avsätta dess gudar.

Filmen är lång, symbolistisk, skickligt filmad, oförglömlig (positivt eller negativt?), chockerande, blodig och synnerligen förvirrande. Den pendlar mellan att vara oerhört pretentiös eller befriande komisk. Eftersom den är gjord på 70-talet finns det massor av nakenscener och provokationer. Många av skådespelarna och regissören själv var ofta höga på LSD under delar av inspelningen. I flera scener höll det på att gå illa och Alejandro erkände själv att han hade blivit halshuggen om svärdet varit vasst. Nu blev han bara skadad. En annan scen förstördes av att skådespelarna höll på att drunkna på riktigt, och den ströks helt ur filmen. Kastreringsscenen ska vi inte tala om … Det hela är fullt av symboler från alla möjliga religioner. Korsfästa djur, mystiska processioner, satir och mysticism om vart annat.

Man blir till en början förvirrad för filmen är sammanfogad av mängder av olika scener, men om man står ut att fortsätta se, så upptäcker man hur de hör samman och bildar en berättelse. Den är fantasieggande och man blir motvilligt fascinerad och hela tiden överraskad. För om det är något som den här filmen saknar, så är det förutsägbarhet! Till kuriosan hör att karaktären ”Tjuven” från början skulle spelas av George Harrison, men han drog sig ur p.g.a. den alltför explicita nakenheten, särskilt scenen där hans rumpa skulle tvättas. (Harrison var ett stort fan av Jodorowsky efter att han sett filmen El Topo, Mexico 1970.)

Här kan ni se trailern om ni vågar: https://www.youtube.com/watch?v=qmR0vi0ifzE

Trots att regissören gör sitt yttersta för att bryta mot tidens alla konventioner så är den ändå tidstypisk på flera sätt, men absolut inte konventionell. Det är inte lätt att frigöra sig från sin eget sammanhang, även om man anstränger sig som utav bara den!

Är det här en av de filmerna man måste se innan man dör, eller är det en av de man ska undvika att se innan man dör? Döm själva ... Vad man än tycker så går den inte att göra "osedd" ...

Mattias Lönnebo
Mattias Lönnebo är en skönlitterär författare. Vid sidan av sitt författarliv verkar han som präst i Svenska kyrkan.

Kommentera

Bok- presentation:	När allt förändrades : 17 science-fiction noveller
Författar- presentation:	Arthur C. Clarke
Inbunden Finns i lager, 77 kr

Antikvariat och hyperrymd

I dessa digitaliseringens tidevarv finns det ändå de som vill satsa på bokhandel och antikvariat. Här på Litterturmagazinet har vi ju utmärkta Glansholms bokhandel och antikvariat. Men jag blev nyfiken på Stockholms Science Fiction antikvariat eftersom de nischat sig så hårt och satsar på fysisk handel i en egen lokal. Jag kontaktade Magnus Lekberg som gärna berättar för oss hur de tänkte

Hur kom det sig att du ville starta ett antikvariat?

Jag är själv en samlare i själen och hade under många år dammsugit second hand-butiker och loppisar på alla böcker i genrerna science fiction, fantasy och skräck jag kunde hitta. Det var ju ofta lite si och så med ordningen på dessa ställen, inte sällan fick jag djupdyka i en packlår med böcker huller om buller, som dessutom var vikta och kantstötta av den taskiga hanteringen. Böckerna jag hittade hamnade (mestadels) i förrådet, som efter några år började svämma över. Tanken fanns alltid att göra något av detta i framtiden.

Min vän Lars Jansson – också han science fiction-entusiast och liksom jag själv ”karlskoging” i förskingringen – hade sedan många verksamhet i lokalen på Rutger Fuchsgatan, och när vi enats kring idén om ett antikvariat sattes bollen i rullning. Vi planerade länge – nästan två år innan vi öppnade – och vad vi ville skapa var inte bara en bokhandel, utan en plats att mötas i, förundras över och vallfärda till.

När vi under uppväxten åkte ”upp till Stockholm” hade vi våra vattenhål, bland annat Science Fiction-bokhandeln i Gamla stan, och vår ambition var att skapa ett av dessa givna mål för både inresta och stockholmare. Med facit i hand ett par år senare kan vi säga att vi faktiskt lyckades.

Varför just SF?

För att vi älskar det. Som entreprenör hör jag till skolan att jag måste gilla det jag säljer. Jag skulle ha väldigt svårt för att sälja skor eller vitvaror. Själva ”business”-delen är för mig inte det som lockar, utan innehållet. Det är ingen strategi man nödvändigtvis blir rik på, men en som du mår bra av.

En annan anledning är att om du gillar något och ser ett behov så finns det säkert andra som känner likadant. Just våra kunder – även om de har lite olika ingång till genren, har alla nostalgin, eskapismen eller samlarnerven som drivkraft. Våra kunder älskar att få sin livspassion serverad på ett silverfat. Det är ordning och reda (för det mesta), vi har kunnig personal och vi är just den där mötesplatsen där personer med samma intresse kan kroka i varandra bara av att råka vara på samma ställe vid samma tidpunkt. De roligaste och mest givande dagarna i butiken är när den blir som en liten bokklubb, där besökarna diskuterar och tipsar varandra.

Amazon kommer till Sverige, och vi vet hur hård bokmarknaden är, så är det verkligen något man bör satsa på i dessa tider?

Jag tror bestämt att framtidens butikslandskap i innerstan är nischat så in i bomben. För att du ska lyckas med en fysisk butik behöver du vara så smal och obskyr du bara kan, tillhandahålla varor som inte går att få tag i någon annanstans eller på något annat sätt samt erbjuda en miljö som folk vill återvända till – en upplevelse som är värd besöket, även om du inte handlar för en krona.

För oss, och många andra, handlar det om mycket mer än att bara köpa något. Prata, fråga, tipsa, känna, dofta och upptäcka. Det är saker e-handeln, trots sina många fördelar, inte ännu kan erbjuda. Jag säger ”ännu" för jag sysslar ju ändå med science fiction.

Har du några personliga favoriter inom SF fantasy?

Jag skulle vilja slå ett slag för mer kontemporär SF och fantasy. Det har hänt väldigt mycket under 2000-talet, och vi har i dag författare om Anne Leckie, China Mieville, Cixin Liu, Neil Gaiman och Dan Simmons, som har brutit sig loss från de mest överanvända klyschorna och i många fall skapat helt egna världar och genrer som ofta är ganska svårdefinierade.

Annars är jag ju en sucker för storslagen rymdopera med stora idéer och ambitioner. Läs Revelation Space av Alastair Reynolds, det är ett stalltips.

Vad tror du kommer att sälja bäst? Några boktips kanske?

Det som folk frågar efter mest är H.P. Lovecraft, Philip K. Dick, Ursula K. Le Guin och Frank Herberts ”Dune”. De är alla mycket läsvärda. Och hittar man dem inte hos oss (de vi får in säljer vi ofta samma dag) så finns många i nytryck på SF-bokhandeln.

Vad tror du då om bokens framtid, det lästa skrivna ordet framför film och ljud?

Än så länge så samexisterar dessa uttryck väldigt bra. De kompletterar varandra och inte sällan blir böcker film och filmer blir böcker. Hur det ser ut om ett par generationer, när vi som växte upp med böcker, film och TV utan konkurrens av mobilen och multiplayer-spel på datorn är svårt att säga. Vad kommer våra barn att vara nostalgiska över? Kommer de att nöja sig med att skapa bilderna i sina egna huvuden, eller vill de få dem i färdiglagade portionsförpackningar?

Något vi däremot kan veta med säkerhet är att vi människor alltid kommer vilja ta del av berättelser och försvinna in i andra världar. Det har inte förändrats på 40 000 år och det kommer vara likadant år 42 020.

Tack för att du tar dig tid, Magnus. Vi önskar er all lycka i framtiden!

Mattias Lönnebo
Mattias Lönnebo är en skönlitterär författare. Vid sidan av sitt författarliv verkar han som präst i Svenska kyrkan.

Kommentera

Bok- presentation:	Nattens jägare
Författar- presentation:	Mattias Lönnebo
Häftad Färdig att skickas, 143 kr 172 kr Häftad Finns i lager, 154 kr

Sidekicks i berättelser

Väldigt många goda berättelser har älskade ”sidekicks” (sidekickar – svengelska) eller helt enkelt medhjälpare till huvudpersonen. Några exempel är Robin- Batmans medhjälpare; Grannen i Beck; Harry Potters kompis Ron; Dr Watson till Sherlock, och Sam till Frodo.
Sidekickens uppgift är ofta att vara bollplank mot huvudpersonen, räddaren i nöden, komiker, klantskallen eller något annat som huvudpersonen inte ska vara.

Men kvinnliga sidekicks då? De verkar vara lite ovanligare, eller i alla fall inte lika uppenbara som just sidekicks. Det kan nog bero på att de ofta skildras som kompetentare och mer framgångsrika på något sätt. Ibland kompetentare än huvudpersonen. En riktigt god vän och rådgivare; klok hustru och mor; smart älskarinna; provokativ och utlevande kompis.
Hermione – är absolut en sidekick till Harry Potter, och ofta duktigare än vad han är. Tingeling, Peter Pans älva; Éowyn, sidekick till Aragorn? Eller kategoriseras hon snarare som en cool karaktär i största allmänhet?; Mrs. Bucket hustru till kommissarie Bucket i Bleak House; Parvaneh vän till Ove (i En man som heter Ove). 

Även djur kan vara sidekicks. Som hunden Millou, Falcor lyckodraken, ugglan Hedwig, katten Buttercup (Hungerspelen) och Jolly Jumper i Lucky Luke.

I dessa tider som präglas av identitetsdiskussioner (Ibland sunda, ibland fanatiska sådana) ifrågasätts ofta rollerna mellan sidekicks och huvudkaraktärer. Tex. Varför är den kompetenta kvinnan sidekick till den mindre kompetente mannen? Varför får inte hon vara huvuperson? Svaret på den frågan kan antingen vara att författaren är bunden av patriarkala tankestrukturer, eller kanske av helt andra berättartekniska skäl. Vad menar jag med det senare? Jo, att huvudpersonen är man ska inte ses som en nackdel, men att skildra honom som en perfekt man vore både orealistiskt och tråkigt. Vem är intresserad av att bara läsa om en perfekt person? Alltså behöver han göra misstag, och han behöver någon som rättar till misstagen. Och det kan tex göras av en sidekick som kan vara kvinna eller man. Jag använder mig själv av en kompetent tjej, Amanda som sidekick till berättarjaget Nicolas (i min bok Drömfångarna). Och i mina berättelser om världen Tabor (Dryader och Demoner) använder jag en könlös dryad, Molnlätt som sidekick till magikern Sartek. I Nattens Jägare har den unga kvinnliga huvudpersonen en tonårig pojkvän som ställer till det för dem, och som hon får rädda ur svåra situationer.

Sidekicks, eller medhjälpare kan vara litterära klyschor, men om de används på ett roligt eller tänkvärt sätt kan de verkligen bidra till att liva upp och föra en berättelse framåt. Det är dock klokt att ifrågasätta sina sidekicks ibland. Varför utformar jag den som jag har gjort? Speglar det mina egna födomar? Är en mor alltid klok och god? etc. Kill your darlings!

Men en medveten användning av sidekicks kan både bredda historien och läsarens identifikation. Kanske man identifierar sig mer med sidekicken än med huvudpersonen? Då har författaren lyckats.

Vilka sidekicks är dina personliga favoriter?

 

Mattias Lönnebo
Mattias Lönnebo är en skönlitterär författare. Vid sidan av sitt författarliv verkar han som präst i Svenska kyrkan.

Kommentera

Bok- presentation:	Before they are hanged
Författar- presentation:	Joe Abercrombie
Pocket Finns i lager, 149 kr

Avhuggna fingrar

Det lockande stålet (The Blade itself) av Joe Abercrombie gavs ut 2006, men det är först nu som jag har nöjet att läsa den. Boken är den första av en trilogi. Jag läste den engelska utgåvan.

Förlagets text:

”Unionen har i århundraden varit världens mäktigaste rike, men generationer utan ett riktigt yttre hot har lett till dekadens, korruption och självbelåtenhet. I norr har barbarstammarna samlats under den blodtörstige kung Bethod och i söder söker gurkherna hämnd och ära. Men i Unionen gör de inre maktintrigerna och förvissningen om den egna överlägsenheten att man bara skrattar åt de varningar man får.
Logen Niofingrar, ökänd krigare och slagskämpe med slut på tur, kapten Jezal dan Luthar, egenkär adelsman utan skrupler och självdisciplin och inkvisitor Glokta som har lärt sig allt om att tvinga fram information genom att själv utsättas för år av tortyr måste alla ta till sina talanger vare sig det gäller våld, bluffmakeri eller tillfogandet av smärta för att ta sig levande genom dagen.”

Särskilt karaktärerna, både männen och kvinnorna, är minnesvärda och tecknade med djup. De har alltså både goda och dåliga egenskaper, vilket gör att de känns mer trovärdiga. Annars är de inte särskilt originella, förutom inkvisitorn Glotka, som själv är skadad av ohygglig tortyr men mirakulöst nog har överlevt. Att ha en huvudperson som är inkvisitor och torterare är inte helt nytt, det hade även Gene Wolfe i sin The Shadow of The Torturer.
Det här låter ju obehagligt, men boken är definitivt inte en bisarro-roman som går ut på äckel och att överskrida tabun. Här och där blir det blodigt, men lustigt nog är det hela berättat med något slags lätthet och humor och farfylldhet, vilket gör att boken inte blir deprimerande, utan väldigt roande. Här skiljer sig Abercrombie högst väsentligt från Gene Wolfes verk.

Vissa partier av texten är en smula klumpigt uppbyggda, men för det mesta flyter språket på bra. Han kunde också ha haft fler kvinnliga karaktärer, men de lär dyka upp senare i serien.

Det jag själv tar med mig av hans sätt att bygga upp karaktärer, är att låta de negativa och de dåliga sidorna få blomma upp också hos huvudpersonerna. Om det görs på rätt sätt och används i rätt typ av berättelse, kan det lyfta romanen och göra den intressantare. I detta fall är det helt avgörande.

Mattias Lönnebo
Mattias Lönnebo är en skönlitterär författare. Vid sidan av sitt författarliv verkar han som präst i Svenska kyrkan.

Kommentera

Science Fiction för barn

Det nya heta? Science fiction för barn och unga? Det kan jag mycket väl tänka mig efter storsatsningen som Rabén och Sjögren har gjort med Imperiets Arvingar.

Oskar Källner har skrivit och Karl Johnsson illustrerat denna fartfylda nya bokserie för barn. Jag har läst den första boken "Bortförda", men det kommer flera uppföljare, bland annat en som redan har getts ut "Järnrosen".

För att vara tydlig så vill jag avslöja att jag känner Oskar Källner sedan ett antal år, och att ni får ta det jag skriver med den insikten om att jag kanske är partisk. Jag vill därför inte kalla detta för en recension, för då ska man ha längre distans till författaren, anser jag. Men jag vill ändå berätta om "Bortförda" och hur den är skriven. Mitt elvaåriga jag älskar den, för det är full fart och action rakt igenom. Den är rikligt och snyggt illustrerad. Jag läser snabbt igenom den på en kväll och jag känner väl igen Källners språk. Han lägger an perspektivet presens tredje person. Man får följa en karaktär i sänder, uppdelat i olika stycken med en (över)tydlig illustration om vems perspektiv som gäller just nu tex Elias eller Alice.

Så här skriver förlaget:

Alice och Elias bor med sina föräldrar i ett villaområde utanför Uppsala. De lever ett liv som liknar alla andras. Men en kväll försvinner mamma, och pappa blir tagen av polisen, misstänkt för att vara inblandad. Alice och Elias bestämmer sig för att rädda sina föräldrar. De beger sig ut i Lunsenskogen för att leta efter mamma, men de hittar någonting helt annat. För i samma skog befinner sig Brock, en azkalor från rymdskeppet Stillheten, som är ute på uppdrag för att rädda en förlorad besättningsman. Och det ska snart visa sig att Brock och syskonen har en gemensam fiende ...

Bortförda är den första delen science-fiction-serien Imperiets arvingar. Ett rymdepos som rymmer både färgsprakande underverk och dunkla mysterier, fartfyllda äventyr och skrämmande möten med det okända. Berättelsen om Alices och Elias resa ut i rymden är kort och gott storslagen.

Det hela är fantasifullt, intelligent och välkomponerat med ett bra språk. Karaktärerna är trovärdigt utformade. Här och var finns vissa mildare anglicismer, men det tror jag att de flesta har överseende med. Och nyare låneord som bara är roliga, som verbet "blurra" från engelskans "blur", sudda ut. Det enda som jag personligen har lite svårt med i "Bortförda" är att det nästan inte finns någon paus för andhämtning. Det är full fart framåt, och boken slutar med en "cliffhanger" så att man måste läsa uppföljaren. Smart försäljningsknep som vi är vana vid från TV, men rent personligen så föredrar jag när böcker är lite mer avslutade. (Det beror säkert på min ålder.) Uppföljaren finns ju att köpa, så det är ingen risk att läsaren blir utan, och många bibliotek har dessutom tagit in den. Ett hett presenttips är alltså att skaffa båda böckerna samtidigt, med den brakslappen att jag inte vet om nästa också slutar med en "cliffhanger"! 

Jag vill till sist gratulera författarna och förlaget som förstått att science fiction är DET. 

Mot oändligheten och vidare! 

Mattias Lönnebo
Mattias Lönnebo är en skönlitterär författare. Vid sidan av sitt författarliv verkar han som präst i Svenska kyrkan.

Kommentera

Old Man's War

Det finns en hake, visar det sig. Få överlever så länge"

Det här är militär actionspäckad science fiction, en roande blandvändare med en "udda skruv". De militära styrkorna rekryterar jordbor till förvaret av mänskligheten genom att vända sig till åldersgruppen 70 plus!

Genom att låta sig värvas så får man en ny kropp och chansen till ett nytt liv. Om man tjänar de väpnade styrkorna i ett antal år så får man därefter bli civil igen, fast ung.

Förlagets text:

John Perry did two things on his 75th birthday. First he visited his wife's grave. Then he joined the army.

The good news is that humanity finally made it into interstellar space. The bad news is that planets fit to live on are scarce and alien races willing to fight us for them are common. So: we fight. To defend Earth, and to stake our own claim to planetary real estate. Far from Earth, the war has been going on for decades: brutal, bloody, unyielding.

Earth itself is a backwater. The bulk of humanity's resources are in the hands of the Colonial Defense Force. Everybody knows that when you reach retirement age, you can join the CDF. They don't want young people; they want people who carry the knowledge and skills of decades of living. You'll be taken off Earth and never allowed to return. You'll serve two years at the front. And if you survive, you'll be given a generous homestead stake of your own, on one of our hard-won colony planets.

John Perry is taking that deal. He has only the vaguest idea what to expect. Because the actual fight, light-years from home, is far, far harder than he can imagine and what he will become is far stranger.

Det finns en hake, visar det sig. Få överlever så länge.
Serien har 6 delar och jag har läst den första. Kommer jag att läsa vidare? Tveksamt. Språket är bra, grundidén och de etiska och existentialistiska tankarna är intressanta. Den är dessutom ganska spännande och den har en viss humor. Men – Jag stör mig på att tekniken inte känns trovärdig, vare sig rymdresorna eller vapnen. Dessutom blir det lite tjatigt med alla strider. Det finns även en hel del klyschor som den skrikande "sergeanten". Men vi får se. Jag ger boken 3 av fem rymdskepp och erkänner att den delvis är  välskriven, men att den känns ganska överflödig i sin genre. Det har skrivits betydligt bättre militär SF.
 

Mattias Lönnebo
Mattias Lönnebo är en skönlitterär författare. Vid sidan av sitt författarliv verkar han som präst i Svenska kyrkan.

Kommentera

Mellan raderna

Svekets spel är inte bara en thriller om jakten på en brutal seriemördare som lyckas infiltrera en traffickingring och på så sätt får tillgång till unga offer som ingen saknar. Jag hade djupare tankar än så när jag skrev den.

Så här står det i Word Audio Publishings text:
”Lars Marten, gymnasielärare i Uppsala med bakgrund från Försvarets tolkskola, ska vara ledare på ett sommarläger med ryska fotbollsknattar. Där träffar han den unge Dima och ju mer de lär känna varandra, desto mer inser han vilka fasansfulla upplevelser den unge pojken bär med sig. Men när Lars ingriper spårar situationen ur och plötsligt står han själv oskyldigt anklagad för det värsta av alla brott. Hans svägerska, polisen Johanna Meyer, riskerar långt mer än sin egen karriär när hon försöker rentvå honom och samtidigt upptäcker en konspiration med förgreningar ända in i polishuset.”

Men under jakten och alla spänningsmoment finns en annan berättelse som jag ville få fram. Och det är berättelsen om försoning och hopp. Just nu drabbas världen av en pandemi vilket ju påverkar oss på alla möjliga sätt. Vi behöver hopp och inse att det finns ljus i tunneln. Samtidigt så hoppas jag att vårt samhälle kan lära sig något av det som sker.

Judas förråder Jesus med en kyss. Caravaggio.

Nåja, tillbaka till min roman. En av karaktärerna återvänder från det döda som ett spöke eller en hallucination. Vilket? Det får läsaren avgöra. Huvudpersonen verkar trots allt tolka mötena med den döde som någon form av hallucination. Ändå är dessa möten nödvändiga för berättelsens framskridande. ”Spöket” har en stor synd som han måste sona för att komma vidare, och därför vill han hjälpa huvudpersonen i jakten på mördaren.

Berättelsen handlar också om barnen som sviks men räddas och får ett nytt liv. Även här gömmer sig försoningstemat och en påskberättelse för den som har förmågan att läsa mellan raderna. Där finns också offret med. Det oskyldiga ”påsklammet” som offrar sig för sin medmänniskas skull.
Varför inte lyssna till ljudboken ”Svekets spel” eller läsa e-boken, medveten om den underliggande berättelsen bakom det som ligger för handen?

Till slut ett kort stycke ur boken:
– Du vet vem han är. Han är makthungrig, förklädd till ljusets tjänare.
Inbillningens ord var som vanligt gåtfulla, men den här gången trodde Lars att han förstod.
– Och du då? Hur falsk var inte du?
André reste sig upp och sparkade i gruset. Foten passerade rätt igenom utan att ett enda korn rörde sig.
– Du ser vad jag blivit: Ett spöke, din hallucination. Du borde verkligen söka hjälp, Lars.
 

Du hittar "Svekets spel" som ljudbok och som e-bok, både i handeln och på många bibliotek.

Jag önskar dig en god påsk!

Mattias Lönnebo
Mattias Lönnebo är en skönlitterär författare. Vid sidan av sitt författarliv verkar han som präst i Svenska kyrkan.

Kommentera