SÖK FACEBOOK

TWITTER

INSTAGRAM

BOKHANDEL & ANTIKVARIAT BUTIK: BOKSTÖD BUTIK: MUMIN ANNONSERA

Författarblogg: Mattias Lönnebo

Tufft på Östra station

En ny bokhandel i Uppsala slog upp portarna den första advent. Det är Böcker och Bläck som förlagt sin verksamhet alldeles vid centralen, spår 10, på perrongen där museijärnvägen och ångloket Lennakatten avgår. Bokhandeln ligger i det lilla stationshuset i funkisstil. När ångloket åter börjar tuffa till sommaren så kan man passa på att ta med sig en bok från Böcker och Bläck. Kanske en steam punk-roman?

Lokalen är ganska liten, så böckerna är noga utvalda av ägaren Mårten Ericsson, som tidigare hade Drottninggatans bokhandel. (Uppköpt och tyvärr nedlagd.) Det är ändå förvånansvärt hur många titlar han lyckas få in på den begränsade ytan. Och när man besöker Böcker och Bläck så blir man inte besviken. Du hittar garanterat något intressant. Ägarens kunskap och det att han själv är en riktig bokentusiast gör att urvalet är av god kvalitet och priserna humana. Och boktipsen givande!

Det är ett hårt arbete att driva bokhandel i dagens läge, och viktigt för alla bokälskare, att det fortfarande finns de som vågar satsa på fysisk handel. Det har roligt nog varit gott om kunder i julhandeln, och på golvet stod flera kartonger som Mårten inte hunnit packa upp ännu pga. av tillströmningen.
Hur vågar han satsa på just bokhandel i dessa tider?
Mårten brinner för litteratur och kultur, och har en stor fackkunskap. Dessutom ger han inte upp i första taget. Han vill helt enkelt jobba med det här, och har hittat en lämplig lokal. Han har även en kundkrets sedan tidigare, som gärna vill att det ska finnas en fristående bokhandel i Uppsala.

Vi får verkligen önska honom lycka till! Ta en tur till Böcker och Bläck nästa gång du råkar vara i Uppsala.

Avdelning: Fakta

15 december 2019

Mattias Lönnebo
Mattias Lönnebo är en skönlitterär författare. Vid sidan av sitt författarliv verkar han som präst i Svenska kyrkan.

Kommentera

Bok- presentation:	Röd åklagare : en kvinnas berättelse om brott, makt och korruption i Kina
Författar- presentation:	Xiao Rundcrantz

Kulturpolitiken och maktens normer

Kulturpolitik är ett brett område som berör det mesta som gör livet intressant. Litteratur, musik, teater, konst, bibliotek, utbildningsinstitutioner osv.
Det har alltid varit av stor vikt för makthavare att påverka kulturen på olika sätt. I diktaturer inte minst, eftersom kulturen där ska utgöra ett legitimerande av att folkets frihet är begränsad. I Kina så är man livrädd för författare och konstnärer som uttrycker sig det minsta kritiskt mot Kommunistpartiet. I Nazityskland skulle all kultur underkastas partiets människosyn och vara arisk och antijudisk. I kriminella kretsar kan vi hitta exempel på maffiaorganisationer som är mecenater och gärna umgås med kändisar för att få glans och något slags legitimitet genom dessa. Frank Sinatra var en av dessa åtråvärda kändisar.

I det gamla fördemokratiska Sverige så fanns pengar till kultur att hämta hos kungen, furstarna eller kyrkan. Och om konstnärer ville göra något intressantare än att hylla kungen så kunde man utsmycka kyrkor eller skriva kyrkomusik. I kyrkokonsten fanns det i alla fall rätt mycket utrymme för ett slags samhällskritik, om man klädde den i en religiös dräkt.
I våra demokratiska samhällen bör politiker och beslutsfattare vara betydligt mer ödmjuka. Det bör finnas en insikt om att offentliga bidrag till konst och kultur inte kan vara lika oförblommerat indoktrinerande som i en diktaturstat. Visst, jämförelsen haltar, för en diktatur inte bara styr sina ekonomiska resurser till sina medlöpare, utan fängslar också sina motståndare. Inget av dessa två sätt anser jag vara rimligt..

Vi kommer naturligtvis aldrig ifrån gränsdragningsproblemen: Ska en demokrati ge ekonomiskt bidrag till en kulturförening som vill avskaffa den samma? Tveksamt, enligt mig. Ska en demokrati kunna ge bidrag till annat som är kontroversiellt? Ja, det tycker jag. Så länge som det inte handlar om uppmaning till lagbrott.

Det pågår som vanligt en debatt om kulturpolitiken. Anna Lind (MP) kritiserar starkt Sölvesborgs (och SD:s) beslut att stoppa inköp av kontroversiell samtidskonst. Hon hävdar ”att konsten måste stå fri”, vilket jag fullständigt håller med henne om. Samtidigt är hennes egen regering insyltad i just styrning av konsten genom att den ska verka för ”mångfald och mänskliga rättigheter”. Det låter ju sympatiskt och bra, men är principiellt väldigt likt SD:s inställning. Vi har sett hur den förda kulturpolitiken exempelvis har påverkat och oroat författare, förlag och konstnärer som undrar om det är meningen att bidrag ska snedvrida utbudet enligt statliga direktiv. Och utställningar på museer har försetts med uppfostrande skyltar som ärligt talat är en förolämpning mot besökarnas intelligens.

Nej, i ett demokratiskt samhälle så måste konsten få stå fri, även om den tagit emot offentliga medel. Den måste även få vara kritisk mot rådande normer, trender och förd politik. Den ska få vara både traditionell eller radikal och falla utanför alla mallar. I en demokrati måste de folkvalda också visa respekt för dessa principer och för sina väljare. Staten ska vara så neutral som möjligt inför kulturlivet. Ödmjukhet vinner i längden. Den politiker som förstår detta kommer att bli respekterad av kulturarbetarna.

Konsten har ett egenvärde och bör inte underkastas politisk detaljstyrning.

Avdelning: Fakta Taggar: #kulturpolitik #bidrag

30 november 2019

Mattias Lönnebo
Mattias Lönnebo är en skönlitterär författare. Vid sidan av sitt författarliv verkar han som präst i Svenska kyrkan.

Kommentera

Bibeln och krutrök

Karaktärerna är sammansatta och har djup. De utvecklas och förändras, ändrar åsikt och försonas. De är inte svart-vita schabloner utan levande och intressanta"

The Jerusalem man – David Gemmell
En postapokalyptisk fantasytrilogi om Jon Shannow

Wolf in Shadow (1987) (first published as The Jerusalem Man)
The Last Guardian (1989)
Bloodstone (1994)

Samlingsvolym: The Complete Chronicles of the Jerusalem Man (1995)

Finns även som ljudböcker och seriealbum.

Efter att ha läst den första delen av Jon Shannows äventyr på engelska, så kan jag på något sätt förstå varför den inte är utgiven på svenska. Inte för att den på något sätt skulle vara dålig, tvärt om. Och postapokalyptik är ju populärt just nu. Nej, det kan eventuellt bero på att berättelserna i hög grad använder sig av kristna symboler, mytologi och bibelcitat. Det går hem i USA och i stora delar av världen, men i Sverige så är bibelkunskapen så pass låg att många av poängerna i berättelsen skulle passera förbi läsaren. Inte för att man behöver vara bibelsprängd för att gilla den här historien, men har du inga referenspunkter alls (vanligt i Sverige), så tyckte kanske förlagets marknadsavdelning att det var en för stor risktagning att låta översätta den. Jag skulle definitivt vilja kategorisera det här som kristen postapokalyptisk fantasy. (Miljön liknar ”western”.) Men den är inte kristet propagandistiskt skriven, utan utgår från författarens egna tankar och uppfattningar, precis som hos JRR Tolkien och CS Lewis. Karaktärerna är sammansatta och har djup. De utvecklas och förändras, ändrar åsikt och försonas. De är inte svart-vita schabloner utan levande och intressanta. Handlingen förs framåt med driv och spänning. Det här är inget sömnpiller!

Nedan följer förlagets beskrivning av Wolf in Shadow:
Three centuries after terrible floods drowned most of Earth's civilizations, humanity scratches for safety in a world of deadly evils. And through this world walks Jon Shannow, the Jerusalem Man. His quest is to find lost Jerusalem--and confront the world's evil, including the devil himself.

Jag rekommenderar Wolf in Shadow till alla som gillar att läsa om postapokalyptik, strider mot djävulsdyrkare. Och sist men inte minst - bibeln och rykande revolvrar!

Avdelning: Fantastik Taggar: #western #postapokalyptisk #kristen #bibeln

22 oktober 2019

Mattias Lönnebo
Mattias Lönnebo är en skönlitterär författare. Vid sidan av sitt författarliv verkar han som präst i Svenska kyrkan.

Kommentera

Svekets spel

Skådespelaren Magnus Schmitz (Känd från Bron mm.)är rutinerad och hans röst passar mycket bra till berättelsen, som är tänkt att vara både spännande, upprörande, men också hoppfull"

När jag i våras fick reda på att Word Audio Publishing ville göra ljudbok av mitt manus så blev jag verkligen glad. Och idag har den sin premiär på streamingtjänsterna och som nedladdning, om man vill köpa den som en enskild ljudbok.

De har gjort ett gott jobb, både med omslaget och med uppläsningen. Skådespelaren Magnus Schmitz (Känd från Bron mm.)är rutinerad och hans röst passar mycket bra till berättelsen, som är tänkt att vara både spännande, upprörande, men också hoppfull.
Svekets spel är en bearbetning av min bok Rött Kort som gavs ut för några år sedan och som fick mycket fina recensioner. Handlingen pendlar mellan Ryssland och Sverige. Ljudklipp här.

Förlagets beskrivning:

Lars Marten, gymnasielärare i Uppsala med bakgrund från Försvarets tolkskola, ska vara ledare på ett sommarläger med ryska fotbollsknattar. Där träffar han den unge Dima och ju mer de lär känna varandra, desto mer inser han vilka fasansfulla upplevelser den unge pojken bär med sig. Men när Lars ingriper spårar situationen ur och plötsligt står han själv oskyldigt anklagad för det värsta av alla brott. Hans svägerska, polisen Johanna Meyer, riskerar långt mer än sin egen karriär när hon försöker rentvå honom och samtidigt upptäcker en konspiration med förgreningar ända in i polishuset.

Varför skrev jag en spänningsroman om det här? Ja, efter att ha sett diverse upprörande dokumentärer om ryska gatubarn 2008, så kom jag plötsligt på en kriminalhistoria som bara ville berättas! Samtidigt vill jag synliggöra en verklighet som många vänder bort blicken från, men att det trots allt kan finnas ett hopp när vi vågar se och ingripa. För det här är verkligen ingen nattsvart eländesberättelse. Den krypande spänningen finns där, och våldet skördar sina offer, men kärleken och medmänskligheten spelar huvudrollen.

Avdelning: Spänning Taggar: #Ryssland #gatubarn #deckare #polis #svek

2 oktober 2019

Mattias Lönnebo
Mattias Lönnebo är en skönlitterär författare. Vid sidan av sitt författarliv verkar han som präst i Svenska kyrkan.

Kommentera

Lovecraft Country

Lovecraft Country av Matt Ruff
HP Lovecrafts makabra och legendariska skräck behöver knappast någon längre introduktion. Hans morbida och mörka poetiska berättelser har starkt påverkat populärkulturen.

Vad inte alla känner till är att Lovecraft var rädd för det som var annorlunda. Han hade en hel del rasistiska fördomar mot främst afroamerikaner. Han var under en tid gift med en judisk kvinna, Sonia Greene, och han misstrodde dessutom Hitler och nazisterna, så hans förmodligen nedärvda fördomar var inte allomfattande.

Lovecraft Country har blivit en beteckning på New England, Massachusetts. Och i Matt Ruffs roman tar han fasta på den oerhört starka rasismen i USA. De extra farliga och rasistika områdena är så att säga "Lovecraft Country", en giftg blandning av rasism och Lovecrafts skräckfantasier.
Boken är som en novellsamling där berättelser är sammanlänkade med varandra och utgör en helhet. Den handlar om en afroamerikansk familj under 1950-talet och deras möten med skrämmande fenomen. Men mest skrämmande av allt är den amerikanska demonen i form av extrem rasism och ständiga förödmjukelser och risk att bli lynchad.

Jag förs tillbaka i tiden till min egen barndom då jag lekte med en ny kille i lekparken. Han hade uppenbarligen afrikansk bakgrund, och var det förste mörka barnet jag träffat. Vi hade roligt, men mina kompisar vägrade att leka med honom, vilket gjorde mig arg. Jag kunde inte förstå varför de sa: "Vi leker inte med såna ..." Jag tänker fortfarande på den här händelsen ibland och kan inte glömma hur nedslagen min kompis såg ut. Leken var förstörd och jag såg honom aldrig mer. Så jag uppskattar när författare avslöjar rasismens grymma aspekter, för rasism kan dyka upp i alla möjliga sammanhang och mellan vilka etniska grupper som helst. Rasism mot vita är tydlig i Zimbabwe, och tex hat mot judar har ökat markant på vissa platser i Sverige.

Det är således en originell och fascinerande blandning av antirasism och skräck, dessutom synnerligen välskrivet. Karaktärerna är väl tecknade och språket gott. Författaren lyckas få mig att bli upprörd över missförhållandena och nyfiken på de mystiska händelserna. Det hela är dessutom kryddat med en hel del välsmakande humor. Berättelserna är inte fruktansvärt skrämmande, men ändå intressanta och svåra att släppa. Boken är en hyllning till ”Pulp fiction”, och omslaget är gjort för att likna en sliten gammal pocketbok. Snyggt, enligt min mening.
(HBO planerar att göra TV-serie av boken.)

Jag kan i alla fall rekommendera Lovecraft Country, inte som tentakelskräck, men däremot som en välskriven samling berättelser med Lovecraftiansk touch, som dessutom speglar en skrämmande verklighet vad gäller människors attityder.

Avdelning: Fantastik Taggar: #rasism; skräck #Lovecraft

6 september 2019

Mattias Lönnebo
Mattias Lönnebo är en skönlitterär författare. Vid sidan av sitt författarliv verkar han som präst i Svenska kyrkan.

Kommentera

Bok- presentation:	Odysséen
Författar- presentation:	Homeros
Pocket Finns i lager, 69 kr

En historisk roman som överraskar

Det har sedan Illiaden och Odyssén av Homeros, gjorts många versioner av krigen, kärleken och intrigerna i antiken. Det har skett i form av romaner, pjäser, musik och filmer. Vår fascination för den antika världen och den enorma och avgörande betydelsen den har för världen idag och vår egen historia upphör inte. Shakespeare hade den. (Antonius och Kleopatra. Julius Ceasar osv.) Och storfilmer som Troy och Gladiator och serier på Netflix finner sin publik.

David Gemmell skrev mest traditionell fantasy, men hans sista trilogi ”Troy”, kan kategoriseras som historisk roman med vissa smärre fantasiska inslag. Fantastiken i böckerna inskränker sig till visioner och profetior, och beroende på verklighetsuppfattning så kanske man inte alls tycker att det är fantastik att tro på sanndrömmar etc.
Böckerna i serien är tyvärr inte översatta till svenska. De är som följer:
Lord of the Silver Bow 2005, Shield of Thunder 2006, Fall of Kings 2007. Jag måste tillägga att den sista boken skrevs av David och Stella Gemmell tillsammans. Hon fick avsluta den eftersom hennes man dött tragiskt endast 56 år gammal. Hon hittade honom liggande över datorn, livlös till följd av hjärtstillestånd. Stella var synnerligen kompetent som skribent, redigerare och reporter och i detalj insatt i sin mans arbete. Han hade dessutom hunnit skriva 70000 ord. Hon gjorde ett fantastiskt gott arbete med att färdigställa den. För henne var det också en kärlekshandling till sin man och till skrivandet.

Förlagets text till Lord of the silver bow:

He is a man of many names. Some call him the Golden One; others, the Lord of the Silver Bow. To the Dardanians, he is Prince Aeneas. But to his friends, he is Helikaon. Strong, fast, quick of mind, he is a bold warrior, hated by his enemies, feared even by his Trojan allies. For there is a darkness at the heart of the Golden One, a savagery that, once awakened, can be appeased only with blood.
Argurios the Mykene is a peerless fighter, a man of unbending principles and unbreakable will. Like all of the Mykene warriors, he lives to conquer and to kill. Dispatched by King Agamemnon to scout the defenses of the golden city of Troy, he is Helikaon's sworn enemy.
Andromache is a priestess of Thera betrothed against her will to Hektor, prince of Troy. Scornful of tradition, skilled in the arts of war, and passionate in the ways of her order, Andromache vows to love whom she pleases and to live as she desires.
Now fate is about to thrust these three together; and, from the sparks of passionate love and hate, ignite a fire that will engulf the world.

Homeros (ca 800 före Kristus)

Om det nu har gjorts så många varianter av det klassiska dramat kring Odysseus, Hektor, Ajax, Helena och Priamos, vad är det som gör Gemmells version läsvärd? Är det språket? Nej, även om Gemmell har ett gott språk så når han inte upp till de stilistiska nivåerna hos de bästa i genren som Le Guin, Peter Straub och Neil Gaiman. Men han har karaktärsbeskrivningar av högsta klass. Han har ett driv som skapar spänning och hittar oväntade vändningar, även i ett drama som bara kan sluta på ett sätt. Han har dessutom en passionerad känsla för människans kamp. För etiska dilemman och människans andliga längtan. Genom alla krig och hemskheter finns trots allt ett ljus och ett hopp för den enskilda individen, och en okuvlig mänsklig resning, även när Troja brinner. Gemmell var en mästare när det gäller att föra handlingen framåt.

Han låter dessutom nya gestalter få viktiga roller. Den som har lite bibliska kunskaper förstår efter ett tag att egyptiern som är Helikaons vän, kommer att bli det israelitiska folkets profet, Mose. Och Helikaon själv, som i detta drama är en mäktig handelsman och sjöfarare, är den som enligt legenden var med och grundade Rom.
En av de viktigaste personerna i dramat är Andromache, eller Andromake som vi skulle säga. Hon var prinsessa och gift med Hektor. Andromakes karaktär är mycket väl utvecklad och har en långt större betydelse än i Homeros version.
En av de roligaste karaktärerna är Odysseus. Det visar sig att han inte alls har varit med om alla de där legendartade äventyren som han är känd för. Han är en liten kung, men en stor sjöfarare, krigare och handelsman, men framförallt en fantastisk historieberättare. Han använder helt enkelt sina skrönor för att underhålla sjömän och kungar.

Trilogin om Troja, av David och Stella Gemmell är bland det mest underhållande och faktiskt samtidigt lärorika jag läst på länge. Jag påminns om legenderna och hjältarna, om den grekiska gudavärlden och om historiska förhållanden samtidigt som jag serveras ett riktigt medryckande historiskt drama.
Jag kan verkligen rekommendera denna trilogi, och jag skulle gratulera Netflix eller HBO ifall de fick för sig att göra en serie utifrån det här. Det skulle kunna bli en stor framgång.

Avdelning: Skönlitteratur Taggar: #Troja #Homeros #Odysseus #krig #antiken

20 augusti 2019

Mattias Lönnebo
Mattias Lönnebo är en skönlitterär författare. Vid sidan av sitt författarliv verkar han som präst i Svenska kyrkan.

Kommentera

Children of Ruin av Adrian Tchaikovsky

Uppföljaren till Children av Time var inte en besvikelse. Den brittiske författaren Adrian Tchakovsky har skrivit ännu en episk science fiction om livet och medvetandet.

För det är om livet, medvetandet och universums strävan efter allt högre komplexitet, mitt i det hotande kaoset som författarens SF-böcker handlar. Det är dråpligt, intelligent och spännande. Ättlingar till överlevarna i Children of Time, uppsnappar några signaler från ett annat solsystem. Människorna, en instans av en artificiell intelligens och människornas spindelallierade ger sig ut för att utforska. De finner en civilisation i nöd, och ett dödligt hot mot allt högre liv.
Hur skulle vattenvarelsers rymdskepp se ut? Hur kommunicerar man med helt annorlunda intelligenta varelser? Kan man finna gemensamma lösningar och uppnå förståelse när så mycket skiljer oss åt?

Författarens svar är ”Ja, om viljan finns.” Och det känns uppmuntrande i dessa tider då vi människor avsiktligt misstolkar och brunsmetar varandra i det offentliga samtalet, och blir allt mer rädd för den som har andra åsikter än vi själva.

Children of Ruin får 4,5 av 5 rymdskepp. Läs både Children of Time och Childern of Ruin. Riktigt högklassigt!

Avdelning: Fantastik Taggar: #science fiction #spindlar #rymdskepp

3 augusti 2019

Mattias Lönnebo
Mattias Lönnebo är en skönlitterär författare. Vid sidan av sitt författarliv verkar han som präst i Svenska kyrkan.

Kommentera

Stranger Things 3

15 juli 2019