Mattias Lönnebo, LitteraturMagazinet Medlem

 Författarblogg: Mattias Lönnebo 
 

Sidekicks i berättelser

Bok-
presentation:
Nattens jägare
Författar-
presentation:
Mattias Lönnebo
Häftad
Färdig att skickas, 143 kr 172 kr
Häftad
Finns i lager, 154 kr

Sidekicks i berättelser

Väldigt många goda berättelser har älskade ”sidekicks” (sidekickar – svengelska) eller helt enkelt medhjälpare till huvudpersonen. Några exempel är Robin- Batmans medhjälpare; Grannen i Beck; Harry Potters kompis Ron; Dr Watson till Sherlock, och Sam till Frodo.
Sidekickens uppgift är ofta att vara bollplank mot huvudpersonen, räddaren i nöden, komiker, klantskallen eller något annat som huvudpersonen inte ska vara.

 

Men kvinnliga sidekicks då? De verkar vara lite ovanligare, eller i alla fall inte lika uppenbara som just sidekicks. Det kan nog bero på att de ofta skildras som kompetentare och mer framgångsrika på något sätt. Ibland kompetentare än huvudpersonen. En riktigt god vän och rådgivare; klok hustru och mor; smart älskarinna; provokativ och utlevande kompis.
Hermione – är absolut en sidekick till Harry Potter, och ofta duktigare än vad han är. Tingeling, Peter Pans älva; Éowyn, sidekick till Aragorn? Eller kategoriseras hon snarare som en cool karaktär i största allmänhet?; Mrs. Bucket hustru till kommissarie Bucket i Bleak House; Parvaneh vän till Ove (i En man som heter Ove). 

Även djur kan vara sidekicks. Som hunden Millou, Falcor lyckodraken, ugglan Hedwig, katten Buttercup (Hungerspelen) och Jolly Jumper i Lucky Luke.

I dessa tider som präglas av identitetsdiskussioner (Ibland sunda, ibland fanatiska sådana) ifrågasätts ofta rollerna mellan sidekicks och huvudkaraktärer. Tex. Varför är den kompetenta kvinnan sidekick till den mindre kompetente mannen? Varför får inte hon vara huvuperson? Svaret på den frågan kan antingen vara att författaren är bunden av patriarkala tankestrukturer, eller kanske av helt andra berättartekniska skäl. Vad menar jag med det senare? Jo, att huvudpersonen är man ska inte ses som en nackdel, men att skildra honom som en perfekt man vore både orealistiskt och tråkigt. Vem är intresserad av att bara läsa om en perfekt person? Alltså behöver han göra misstag, och han behöver någon som rättar till misstagen. Och det kan tex göras av en sidekick som kan vara kvinna eller man. Jag använder mig själv av en kompetent tjej, Amanda som sidekick till berättarjaget Nicolas (i min bok Drömfångarna). Och i mina berättelser om världen Tabor (Dryader och Demoner) använder jag en könlös dryad, Molnlätt som sidekick till magikern Sartek. I Nattens Jägare har den unga kvinnliga huvudpersonen en tonårig pojkvän som ställer till det för dem, och som hon får rädda ur svåra situationer.

Sidekicks, eller medhjälpare kan vara litterära klyschor, men om de används på ett roligt eller tänkvärt sätt kan de verkligen bidra till att liva upp och föra en berättelse framåt. Det är dock klokt att ifrågasätta sina sidekicks ibland. Varför utformar jag den som jag har gjort? Speglar det mina egna födomar? Är en mor alltid klok och god? etc. Kill your darlings!

Men en medveten användning av sidekicks kan både bredda historien och läsarens identifikation. Kanske man identifierar sig mer med sidekicken än med huvudpersonen? Då har författaren lyckats.

Vilka sidekicks är dina personliga favoriter?

 


Avdelning: Skönlitteratur Taggar: #sidekick #Hedwig #Millou #Hermione
30 juni 2020
Kommentera
 

Avhuggna fingrar

Bok-
presentation:
Before they are hanged
Författar-
presentation:
Joe Abercrombie
Pocket
Finns i lager, 149 kr

Avhuggna fingrar

Det lockande stålet (The Blade itself) av Joe Abercrombie gavs ut 2006, men det är först nu som jag har nöjet att läsa den. Boken är den första av en trilogi. Jag läste den engelska utgåvan.

Förlagets text:

”Unionen har i århundraden varit världens mäktigaste rike, men generationer utan ett riktigt yttre hot har lett till dekadens, korruption och självbelåtenhet. I norr har barbarstammarna samlats under den blodtörstige kung Bethod och i söder söker gurkherna hämnd och ära. Men i Unionen gör de inre maktintrigerna och förvissningen om den egna överlägsenheten att man bara skrattar åt de varningar man får.
Logen Niofingrar, ökänd krigare och slagskämpe med slut på tur, kapten Jezal dan Luthar, egenkär adelsman utan skrupler och självdisciplin och inkvisitor Glokta som har lärt sig allt om att tvinga fram information genom att själv utsättas för år av tortyr måste alla ta till sina talanger vare sig det gäller våld, bluffmakeri eller tillfogandet av smärta för att ta sig levande genom dagen.”

Särskilt karaktärerna, både männen och kvinnorna, är minnesvärda och tecknade med djup. De har alltså både goda och dåliga egenskaper, vilket gör att de känns mer trovärdiga. Annars är de inte särskilt originella, förutom inkvisitorn Glotka, som själv är skadad av ohygglig tortyr men mirakulöst nog har överlevt. Att ha en huvudperson som är inkvisitor och torterare är inte helt nytt, det hade även Gene Wolfe i sin The Shadow of The Torturer.
Det här låter ju obehagligt, men boken är definitivt inte en bisarro-roman som går ut på äckel och att överskrida tabun. Här och där blir det blodigt, men lustigt nog är det hela berättat med något slags lätthet och humor och farfylldhet, vilket gör att boken inte blir deprimerande, utan väldigt roande. Här skiljer sig Abercrombie högst väsentligt från Gene Wolfes verk.

Vissa partier av texten är en smula klumpigt uppbyggda, men för det mesta flyter språket på bra. Han kunde också ha haft fler kvinnliga karaktärer, men de lär dyka upp senare i serien.

Det jag själv tar med mig av hans sätt att bygga upp karaktärer, är att låta de negativa och de dåliga sidorna få blomma upp också hos huvudpersonerna. Om det görs på rätt sätt och används i rätt typ av berättelse, kan det lyfta romanen och göra den intressantare. I detta fall är det helt avgörande.


Avdelning: Fantastik Taggar: #tortyr #barbarer
1 juni 2020
Kommentera
 

Science Fiction för barn

Science Fiction för barn

Det nya heta? Science fiction för barn och unga? Det kan jag mycket väl tänka mig efter storsatsningen som Rabén och Sjögren har gjort med Imperiets Arvingar.

Oskar Källner har skrivit och Karl Johnsson illustrerat denna fartfylda nya bokserie för barn. Jag har läst den första boken "Bortförda", men det kommer flera uppföljare, bland annat en som redan har getts ut "Järnrosen".

För att vara tydlig så vill jag avslöja att jag känner Oskar Källner sedan ett antal år, och att ni får ta det jag skriver med den insikten om att jag kanske är partisk. Jag vill därför inte kalla detta för en recension, för då ska man ha längre distans till författaren, anser jag. Men jag vill ändå berätta om "Bortförda" och hur den är skriven. Mitt elvaåriga jag älskar den, för det är full fart och action rakt igenom. Den är rikligt och snyggt illustrerad. Jag läser snabbt igenom den på en kväll och jag känner väl igen Källners språk. Han lägger an perspektivet presens tredje person. Man får följa en karaktär i sänder, uppdelat i olika stycken med en (över)tydlig illustration om vems perspektiv som gäller just nu tex Elias eller Alice.

Så här skriver förlaget:

Alice och Elias bor med sina föräldrar i ett villaområde utanför Uppsala. De lever ett liv som liknar alla andras. Men en kväll försvinner mamma, och pappa blir tagen av polisen, misstänkt för att vara inblandad. Alice och Elias bestämmer sig för att rädda sina föräldrar. De beger sig ut i Lunsenskogen för att leta efter mamma, men de hittar någonting helt annat. För i samma skog befinner sig Brock, en azkalor från rymdskeppet Stillheten, som är ute på uppdrag för att rädda en förlorad besättningsman. Och det ska snart visa sig att Brock och syskonen har en gemensam fiende ...

Bortförda är den första delen science-fiction-serien Imperiets arvingar. Ett rymdepos som rymmer både färgsprakande underverk och dunkla mysterier, fartfyllda äventyr och skrämmande möten med det okända. Berättelsen om Alices och Elias resa ut i rymden är kort och gott storslagen.


 

Det hela är fantasifullt, intelligent och välkomponerat med ett bra språk. Karaktärerna är trovärdigt utformade. Här och var finns vissa mildare anglicismer, men det tror jag att de flesta har överseende med. Och nyare låneord som bara är roliga, som verbet "blurra" från engelskans "blur", sudda ut. Det enda som jag personligen har lite svårt med i "Bortförda" är att det nästan inte finns någon paus för andhämtning. Det är full fart framåt, och boken slutar med en "cliffhanger" så att man måste läsa uppföljaren. Smart försäljningsknep som vi är vana vid från TV, men rent personligen så föredrar jag när böcker är lite mer avslutade. (Det beror säkert på min ålder.) Uppföljaren finns ju att köpa, så det är ingen risk att läsaren blir utan, och många bibliotek har dessutom tagit in den. Ett hett presenttips är alltså att skaffa båda böckerna samtidigt, med den brakslappen att jag inte vet om nästa också slutar med en "cliffhanger"! 

Jag vill till sist gratulera författarna och förlaget som förstått att science fiction är DET. 

Mot oändligheten och vidare! 


Avdelning: Barn Taggar: #rymden #monster #spänning
30 april 2020
Kommentera
 

Old Man's War

Old Man's War

Det finns en hake, visar det sig. Få överlever så länge"

Det här är militär actionspäckad science fiction, en roande blandvändare med en "udda skruv". De militära styrkorna rekryterar jordbor till förvaret av mänskligheten genom att vända sig till åldersgruppen 70 plus!

Genom att låta sig värvas så får man en ny kropp och chansen till ett nytt liv. Om man tjänar de väpnade styrkorna i ett antal år så får man därefter bli civil igen, fast ung.

Förlagets text:

John Perry did two things on his 75th birthday. First he visited his wife's grave. Then he joined the army.

The good news is that humanity finally made it into interstellar space. The bad news is that planets fit to live on are scarce and alien races willing to fight us for them are common. So: we fight. To defend Earth, and to stake our own claim to planetary real estate. Far from Earth, the war has been going on for decades: brutal, bloody, unyielding.

Earth itself is a backwater. The bulk of humanity's resources are in the hands of the Colonial Defense Force. Everybody knows that when you reach retirement age, you can join the CDF. They don't want young people; they want people who carry the knowledge and skills of decades of living. You'll be taken off Earth and never allowed to return. You'll serve two years at the front. And if you survive, you'll be given a generous homestead stake of your own, on one of our hard-won colony planets.

John Perry is taking that deal. He has only the vaguest idea what to expect. Because the actual fight, light-years from home, is far, far harder than he can imagine and what he will become is far stranger.

Det finns en hake, visar det sig. Få överlever så länge.
Serien har 6 delar och jag har läst den första. Kommer jag att läsa vidare? Tveksamt. Språket är bra, grundidén och de etiska och existentialistiska tankarna är intressanta. Den är dessutom ganska spännande och den har en viss humor. Men – Jag stör mig på att tekniken inte känns trovärdig, vare sig rymdresorna eller vapnen. Dessutom blir det lite tjatigt med alla strider. Det finns även en hel del klyschor som den skrikande "sergeanten". Men vi får se. Jag ger boken 3 av fem rymdskepp och erkänner att den delvis är  välskriven, men att den känns ganska överflödig i sin genre. Det har skrivits betydligt bättre militär SF.
 


Avdelning: Fantastik Taggar: #rymden #krig #science fiction
14 april 2020
Kommentera
 

Mellan raderna

Mellan raderna

Svekets spel är inte bara en thriller om jakten på en brutal seriemördare som lyckas infiltrera en traffickingring och på så sätt får tillgång till unga offer som ingen saknar. Jag hade djupare tankar än så när jag skrev den.

Så här står det i Word Audio Publishings text:
”Lars Marten, gymnasielärare i Uppsala med bakgrund från Försvarets tolkskola,