Mattias Lönnebo
Påskens dramaturgi i litteraturen
Bilden ovan: Påskägg, symboler för liv och för gravstenen som ängeln rullade åt sidan.
Påskens drama har inspirerat otaliga människor, däribland många författare: även de som inte vill göra en direkt skönlitterär skildring av evangeliernas berättelser. I korta drag utgörs den kristna påsken av följande delar:
Avdelning: Fantastik Taggar: #påsk #dramaturgi #död #liv #Jesus
Kommentera
Lena Köster
Smygtitt i författarlyan
1.
Jag måste döda någon, låta döda någon.
Eller hitta en annan infångare. En uppmärksamhetstrigger.
Snön ligger decimeterdjup, det är runt noll. Vitt och 50 nyanser av grått. Välkommen till Winterwonderland.
Den påpälsade kvinnan som går förbi på vägen mot affären har nån sorts älghorn – eller renhorn? – på huvudet. Hon är förmodligen inte verklig. En hallucination. Eller ett ovidkommande påhitt från min sida.
Hon hör inte hemma i den här texten. Nu vinkar hon, jag syns tydligt där jag sitter vid fönstret. Hej då hej då hej då, som dom säger i det här landskapet mitt i Sverige.
Fast det är det inte. Mitt i. Det är väl Östersund, en bra bit norrut, som är mitt i?
Kaffet har kallnat. Ingen har dött. Ingen jag känner i alla fall, hoppas jag.
Hitta på hitta på hitta på.
Inte utan nytt, varmt kaffe.
2.
Den döda kvinnan hängde från den krok i taket, där den tunga kristallkronan brukade hänga.
Lampeländet låg i soffan.
”Så, någon försöker inbilla oss, att den här spensliga personen först klättrar upp på stolen och tar ner kronan, som antagligen väger lika mycket som hon själv, och sedan klättrar upp igen, efter att varsamt ha lagt kronan i soffan, knyter fast en kraftig nylonlina i kroken, med en knop som till och med är hållfast i nylon, sedan lägger snaran om sin hals, sparkar undan stolen och hänger tills hon dör, skorrade kommissarie Löök på sin breda skånska.”
Nävars. Den där uppenbarligen mördade kvinnan får hänga där hon hänger för mitt vidkommande.
Om jag ska mörda någon – jag talar naturligtvis om ett fiktivt mord i en skönlitterär text – så får det bli med insulin. 100 enheter med insulinpenna (känns inte) i en roddbåt en bra bit ut från land. Så omärkligt som möjligt, kanske med hjälp av kyssar och tafsanden eller medan mördaren torkar sitt offer på ryggen efter ett bad. Sedan hoppar mördaren i vattnet, simmar hem, sätter sig i solen på ljugarbänken utanför sjötorpet med solkräm och deckare tills det kvällas. Då är det dags att ringa och oroligt anmäla offret försvunnet.
Om inte någon hittat ekan med den döde innan dess.
Men, vafan, här kommer en motorbåt med ekan på släp! Och räddningshelikoptern landar. Och ger intravenöst glukos.
Helvete! Jag är körd.
Mördaren, menar jag.
3.
”Hans tunga letade sig fram till punkten där…”
Nej, det går inte att riva av sexscenen redan i starten.
Det gäller att hitta ett crescendo. Att ropa till, hastigt som öppning, men sedan dra ner till ett pp som strax före slutet blir ett ff; att starta andante, fortsätta vivace, lugna ner till ett largo och slutligen stegra till vivace furioso och det där ff:et före den sista minutens mf-andante.
Piddelipom.
4. Ska det bli en bok av det här?! Lol. Tar iaf en gt och är därför J!
Fast…lovade mig själv att ha den korta inledningen klar i dag. Wtf. Då kör jag väl dårå. Såatt dårå.
”Hon kunde inte bestämma sig. Mössa eller barhuvad. Hon slängde med det långa röda håret framför spegeln i hallen. Fåfäng tvekan. Om en knapp halvtimme skulle blod och grå hjärnsubstans kleta samman hår och hårförlängningar till en stabbig massa på asfalten under järnvägsbron…”
Nåt sånt.
Rött hår och hårförlängningar, vem har det?
Skulle ni bra gärna vilja veta, va!
Jag också.
5.
De avhuggna händerna på kyrkorgelns klaviatur är ett annat grepp.
Hysterisk kantor, inställt bröllop, allmän fasa och förvirring.
Tills polisens tekniker konstaterar att händerna är av silikon.
DET är intressant! Så får det bli.
Då återstår att ta reda på vem organisten är, vem brud och brudgum, vem präst, familj och vänner. Det makabra skämtet, om det nu är ett skämt, är riktat mot någon.
Av vem mot vem och varför?
Dags att nåla upp personerna, med kort beskrivning, på väggen. Ett flödesschema bredvid. Idémoln, typ mindmapping, med ytterligare brännpunkter i handlingen.
Och så, efter femton koppar kaffe, själva plotten. Vad handlar det egentligen om?
Inte vet jag. Har inte kommit dit ännu. Kanske att… eller så är det…
Fån’t vi se då.
6. Solen skiner. Ska jag verkligen sitta här vid datorn? Ja, för tusan, svarar själens furir och nyper mig i örat.
Borde jag inte gå ut och träna min sega kropp, andas frisk luft, få lite solvitamin och bli en piggare, fräschare människa i stället?
Skriv, för tusan, väser furiren i örat.
Men för diabetesen. Vore det inte bra om jag idkade friluftsliv ett par timmar…
Skriv, ryter furiren och biter mig i kinden.
7. Banne mig om inte tanten med hornen går förbi igen! Nu åt andra hållet med sin dramaten uppenbart varufylld. Den vinglar lite i snön, hon är röd om kinderna och pustar. Vinkar vänligt igen.
Hej då hej då hej då!
Jag borde kanske gå ut och hjälpa henne…
Skriv mänska, vrålar furiren.
Jaja, jag ska bara hämta en kopp kaffe till.
Alltså, kantorn har fått migrän. Systerdottern, som är där på semester, hoppar in och tar bröllopet. När hon kommer uppför trappan till orgelläktaren hör hon sorlet i kyrkan. Spänning och förväntan, glädje. Brudparet och prästen står redo i vapenhuset. (Jag får brodera ut det där lite, göra oss bekanta med brudparet, notera den geografiska belägenheten, årstiden, vädret, sånt.) Hon går fram till orgeln…
Och då, pang på rödbetan, avhuggna händer, chock, panik.
Ska jag tänka Mankell, GW, kanske Robinson eller Cleeves? Eller bara köra på och se vad det blir.
8.
(Telefonen ringer.) Tjena! Jo, faktiskt, har precis börjat komma igång. Testade några skittråkiga öppningar, mainstream sådär. Men sen fick jag en idé och nu kör jag på den. Nä, det vet jag inte ännu. Nä, varken vem eller varför. Inte ens offret, faktiskt, Jo, alltså, händerna är av silikon. Känns ganska oskrivet. Det blir liksom en extra överraskning. Och lite knepigare. Någon eller några har en plan och en hantverksskicklighet. Eller om det är konst. Eller nån sorts dioramateknik, Vi får se. Jag ska googla lite där. Ja, fredag passar bra. Tre dagar, då hinner jag nog få ihop 20 000 tecken eller så. Så har vi lite att snacka om. Och du har ju redan…80 000! Forensikarna igång. Tusan vad du ligger före. Men det blir bra. Litet seminarium då och du tar med vin, va. Jag har frysen full av älg. CU!
Avdelning: Spänning Taggar: #död #mörd #intrig #inledning #hönga #avhuggnahänder #insulin #järnvägsbro #asfalt
Kommentera
Carl Magnus Juliusson
Poet och Foxconn-arbetare död genom självmord
Igår läste jag en artikel (här) som jag såg länkad till på Facebook. Den handlade om 24-åriga Xu Lizhi som jobbade i staden Shenzhen i Kina, på det taiwanesiska företaget Foxconn, en komponenttillverkare med över en miljon anställda och som tillverkar majoriteten av världens alla iPhones.
Xu Lizhi föddes 1990 – samma år som jag. Och den sista september i år tog han livet av sig genom att hoppa från ett fönster i en av företagets sovsalar. Enligt artikeln i Washington Post ska 18 personer som arbetat på Foxconn ha försökt ta livet av sig (”attempted suicides”) under de senaste fem åren.
Dock är artikeln lite väl försiktig i sin räkning. En snabb sökning på internet visar – t.ex. i en artikel i SvD från förra året – att tre stycken inte bara försökt, utan även lyckats, ta livet av sig förra året. 2010 var det rent utav 13 stycken som begick självmord. Det vanligaste tillvägagångssättet är att hoppa från något av fabrikernas tak.
Men varför man nu valt att lyfta fram Xu Lizhi – fastän han endast är en av många Foxconn-anställda som valt att avsluta sitt liv på grund av de hemska arbets- och levnadsvillkor som de anställda är tvungna att befatta sig med i brist på andra arbeten – är inte på grund av hans ringa ålder.
Han var nämligen också poet, skildrande såväl mörkret som meningslösheten i dessa fabriker, där människor tvingas leva under slavlika förhållanden för att vi ska kunna spela Candy Crush på spårvagnen hem.
Taggar: #Kina #död #självmord
Kommentera
Esther Hansen
Ett sorgligt hundraårsjubileum
Första världskriget sägs att ha utlösts av skotten i Sarajevo 28 juli 1914 och kom att vara till den 11 november 1918. Mer än tio miljoner unga män dödade varandra.
“ Först nu ser jag att du är en människa som jag. Jag har tänkt på dina handgranater, på din bajonett och dina andra vapen; nu ser jag din hustru och ditt ansikte och det vi har gemensamt. Förlåt mig kamrat! Vi inser det alltid för sent. Varför säger man oss inte att ni är likadana arma satar som vi, att era mödrar är lika ängsliga som våra, att vi har lika stor fruktan för döden och dör på samma sätt och känner samma smärtor… Förlåt mig kamrat, hur skulle du kunna vara min fiende?”
Paul är arton år och tysk soldat. Som så många andra tonåringar kom han direkt från skolan till första världskrigets skyttegravar. Ovanstående citat skildrar några av hans tankar då han med sin egen dolk dödat soldaten som dimpade ner i granathålet där han själv kämpade för sin överlevnad.
Erik Maria Remarques bok “På västfronten intet nytt” läste jag redan som tonåring och den kom att prägla mig och min syn på krig för alltid. Boken utkom 1929 och är troligen den mest kända och lästa roman om första världskriget i vår tid.
En ganska okänd roman från samma tid är Ellen Montgomerys “Rilla of Ingleside” publ 1921. En roman om kriget sett från en liten Canadensisk by som ser alla sina artonåriga pojkar åka till kriget i Europa.
“Canada är en del av det brittiska Imperiet. Det är som en stor familj. Alla måste ställa upp.”
Tyskland är den omänskliga, ohyggligt hemska fienden som skildras ganska snarlikt de senare skildringarna av det expanderade Tyskland i början av andra världkriget. Fienden på Canadensisk hemmaplan är tysken som nästan lynchas för sin pascifism när han i kyrkan ber för de vilseledde pojkarnas säkra snarliga hemkomst.
Nu är det den sista romanen i serien om “Anne på Grönkulla” så inget riktigt hemskt händer. En av pojkarna, som hade beskyllts för feghet eftersom han inte omedelbart anmälde sig till krigstjänst, dör hjältedöden. Några skadas men kommer tillbaka som mogna män.
Det som gör boken intressant är att den skildrar de anhöriga som i relativ trygghet väntar på sina pojkars seger och hemkomst. Den är dessutom skriven så tät inpå krigsslutet.
Annorlunda är det med romanerna om Maisy Dobbs, en fiktiv karaktär i Jacqueline Winspears detektivromaner som började utges 2003. Här är det England som är centrum i berättelsen om första världskriget och tiden efter. Utan tvekan har Winspear gjort en mycket grundlig research och jag upplever böckerna som sanna i sin tidsskildring. Det lär mig mycket nytt om det som med tiden kommit att kännas som min personliga historia början.
Första världskrigets slut la grunden för andra världskriget, andra värdskrigets följder lever vi med än i dag.
Alla tre romaner finns tillgängliga som ljudböcker. “Rilly of Igleside” dock endast på engelska.
Avdelning: Skönlitteratur Taggar: #världskrig #krig #liv #död #dödande #mänsklighet #fasor
Kommentera
/Visa 1 kommentarer
Mikael Rapp
Recension: Blicken
Med tanke på hur bekvämt tv-serier om läkare sitter bredvid program om detektiver, poliser och lagens långa arm i tv-tablån är det egentligen konstigt att inte fler skriver romaner om livet på sjukhus. Men det är precis det Åke Lassons debutroman Blicken handlar om.
Och nog känns det som en thriller; vi får följa kirurgen Rickard ”Ricardo” Falck under hans kamp mot de största mördarna av alla; naturen, sjukdom och döden själv. Tempot är halsbrytande och läsaren kastas från akutoperation till dödsbesked och tillbaks igen.
Samtidigt plågas Rickard av sitt förflutna; sin arbetarklassuppväxt som skuggats av hans alkoholiserade farsa. Rickard har flyttat till en ny stad, börjat arbeta på ett nytt sjukhus och när hans sambo Elisabeth berättar att hon är gravid, för andra gången efter en misslyckad graviditet sju år tidigare, får Rickard känna på hur det är att vara både läkare och anhörig.
Det hela är spännande som en deckare, man vänder snabbt blad, och visst är Åke Lassons än så länge inte en fantastisk stilist men han har lyckats väl med att skildra livet på sjukhusen. Det är svårt att inte läsa in självbiografiska drag i romanen. Åke Lasson har själv länge arbetat som kirurg. Jag är kanske inte en hejare på medicinska termer men nog känns det trovärdigt.
Det känns samtidigt som en realistisk skildring av ett livsöde i just Sverige.
Det är gripande. Man kan relatera.
Avdelning: Spänning Taggar: #läkare #sjukhus #medicin #liv #död
Kommentera
Simon Solders
OS-förfall
Att OS kickat igång innebär en smärre och temporär karaktärsdöd för undertecknad. Till vardags tittar jag inte på så mycket sport, spelas det en landskamp i fotboll på någon kanal jag råkar ha så tittar jag, men det är ofast så långt det går (numera). OS däremot slår igång något inom mig, mitt inre odjur kommer igång och plötsligt kan jag finna mig själv sittandes kl 7 på morgonen, mer och mer försenad till jobbet, nitiskt följande herrarnas kval i dubbelrodel. Okej, en liten överdrift, rodel suger, men ni fattar bilden.
Taggar: #OS #Karaktärsdöd
Kommentera
Carl Magnus Juliusson
Kärlekens litteratur (3): Sapfo (och glad Alla hjärtans dag)
Det är Alla hjärtans dag och kärlekens litteratur fortsätter – den här gången med Sapfo.
Under antiken ansågs livet i sig vara kort och olyckligt. Men två sätt fanns det för att lindra denna förgänglighetens plåga: kärlek och ära.
Pindaros sjöng ärans lov. Sapfo kärlekens.
Pindaros skrev körlyrik, hyllningssånger till segraren för olika idrottsliga grenar. Äran efter att ha vunnit räddar, hos Pindaros, segraren från glömskans kalla vindar. Äran gör en odödlig: ”En mans berömvärda dåd förjagar tanken på Hades”. Och den gör dig lycklig. För lycklig är, enligt Pindaros, den ”som åtnjuter andras aktning”.
Pindaros gör i sina oden så mycket mer än att hylla den som vunnit; han sätter, som Sture Linnér skrivit, rent utav ”den idrottsliga framgången i relation till livets yttersta frågor: föränderlighet, lidandet, åldrandet, döden”. Den idrottsliga prestationen ses och skildras ur ett evighetens perspektiv.
Sapfo skrev personlig kärlekslyrik som idag mestadels finns bevarad i fragment. Sapfo intresserar sig inte för ära; för henne är det vackraste ”det som vi älskar”.
Sapfo skildrar kärlekens (eller snarare bristen på kärlekens) bittra kval och plågor. Inte sällan ber hon sin syster i striden, Afrodite, om att hon ska hjälpa henne att få den hon längtar efter: ”Kom än en gång, befria mig från mina bekymmer. Uppfyll det mitt hjärta åtrår”.
De främsta plågorna i livet är enligt Sapfo dock inte ensamheten, utan ålderdomen och döden: ”Tiden rinner och jag ligger ensam”. Det är inte först och främst ensamheten som är outhärdlig. Men det är först när hon är ensam som hon känner att tiden faktiskt rinner iväg.
För Sapfo är livet kort, meningslöst och fullt av lidande utan kärlek. Men med kärlek är livet gudomligt och evigt. Kärleken lever kvar i framtiden – på samma sätt som den idrottsliga äran – och man blir odödlig: ”Jag säger dig, man kommer att minnas oss i framtiden.”
Avdelning: Klassiker Taggar: #kärlek #ära #död #evighet
Kommentera
Erika Wallman
Han om någon förstod ordens makt
Oavsett om vi vaknat upp i ett vackert vinterland eller pågående snökaos så kommer alla att ägna minst en liten tanke åt Nelson Mandela idag. En liten återblick på hans betydelse, det egna första minnet, eller vad det nu kan vara.
Avdelning: Taggar: #Nelson Mandela #citat #död #kommunikation
Kommentera
Mattias Lönnebo
När en förälder plötsligt dör
Allhelgonahelgen är för många den helg man särskilt tänker på sina kära avlidna. På kyrkogårdarna tänds oräkneliga ljus. I kyrkorna firas minnesgudstjänster. Stämningen är tät, musiken vacker och pietetsfull.
Inte alla tycker att det är enkelt att tala om döden, särkilt inte med barn som förlorat någon nära anhörig. Bland det svåraste är situationen för de barn som plötsligt och traumatiskt förlorat en eller båda föräldrarna. Sorgen har sin tid, och barnen behöver sörja, precis som vuxna, även om de ofta reagerar lite annorlunda. Jag har lång erfarenhet av familjers sorg och har läst en mycket bra bok av Ken Chesterson "När en förälder plötsligt dör", som jag varmt kan rekommendera.
På ett insiktsfullt och erfaret sätt understrycker han vikten av att den överlevande föräldern, lärare, vuxna vänner och andra, inte försöker sopa undan sorgen som barnen behöver genomgå. Barnen ska få vara med på begravningar. Man ska berätta för barnen även det allra svåraste, till och med när en förälder valt att ta sitt eget liv. Det kan vara den kvarvarande förälderns allra svåraste uppgift i livet; att berätta att den andre inte ville leva längre. Hur gör man det på ett skonsamt sätt? Hur blir livet normalt igen?
Det finns inga enkla svar. Det viktiga är att sanningen inte döljs, för då utesluter man barnet från verkligheten och från möjligheten att bearbeta det svåra, menar författaren. De andra vuxnas smygande reaktioner, tystanden och tigandet är ofta förödande. Till slut kryper sanningen ändå fram, ofta långt senare, och då kan det faktum att barnet inte fick veta, att det uteslöts - leda till svårhanterliga känslor av att ha blivit sviken, igen.
Barnen ska få veta. Barnen ska få vara med.
Läs den här boken.
Avdelning: Barn Taggar: #död #sorg #allhelgonahelg #tröst #recension
Kommentera
Anmäl textfel
