Mattias Lönnebo
Old Man's War
Det här är militär actionspäckad science fiction, en roande blandvändare med en "udda skruv". De militära styrkorna rekryterar jordbor till förvaret av mänskligheten genom att vända sig till åldersgruppen 70 plus!
Avdelning: Fantastik Taggar: #rymden #krig #science fiction
Kommentera
Mattias Lönnebo
Children of Ruin av Adrian Tchaikovsky
Uppföljaren till Children av Time var inte en besvikelse. Den brittiske författaren Adrian Tchakovsky har skrivit ännu en episk science fiction om livet och medvetandet.
För det är om livet, medvetandet och universums strävan efter allt högre komplexitet, mitt i det hotande kaoset som författarens SF-böcker handlar. Det är dråpligt, intelligent och spännande. Ättlingar till överlevarna i Children of Time, uppsnappar några signaler från ett annat solsystem. Människorna, en instans av en artificiell intelligens och människornas spindelallierade ger sig ut för att utforska. De finner en civilisation i nöd, och ett dödligt hot mot allt högre liv.
Hur skulle vattenvarelsers rymdskepp se ut? Hur kommunicerar man med helt annorlunda intelligenta varelser? Kan man finna gemensamma lösningar och uppnå förståelse när så mycket skiljer oss åt?
Författarens svar är ”Ja, om viljan finns.” Och det känns uppmuntrande i dessa tider då vi människor avsiktligt misstolkar och brunsmetar varandra i det offentliga samtalet, och blir allt mer rädd för den som har andra åsikter än vi själva.
Children of Ruin får 4,5 av 5 rymdskepp. Läs både Children of Time och Childern of Ruin. Riktigt högklassigt!
Avdelning: Fantastik Taggar: #science fiction #spindlar #rymdskepp
Kommentera
Mattias Lönnebo
Bertil Mårtensson har avlidit
Författaren Bertil Mårtensson (född 1945) har nu tyvärr avlidit till följd av en tragisk olycka. Han var en del av min uppväxts kulturliv, och jag slukade många av hans fantasy och science fictionböcker. Han var tidigt aktiv i fandomsammanhang.
Avdelning: Fantastik Taggar: #gender #science fiction #filosofi #jungfrulig
Kommentera
Mattias Lönnebo
Science fiction med miljötema för unga läsare
En berättelse måste väcka intresse och får gärna vara både spännande och humoristisk. Så brukar jag tänka när jag skriver, särskilt för unga. Samtidigt vill jag gärna att historien ska bottna i tankar om livet och om sådant som berör för att jag ska vara nöjd. Boken Drömfångarna från 2017 fick både Kulturrådets gillande och har lästs av många skolklasser och barn. Den har i ett budskap om hur viktigt det är med fantasi och vänskap.
Avdelning: Ungdom Taggar: #science fiction #rymdskepp #hav #vattenvarelser #miljö
Kommentera
Mattias Lönnebo
Brian Aldiss
En av mina absoluta favoritförfattare har gjort sin sista rymdresa: Brian Aldiss har gått ur tiden i en ålder av 92 år.
Aldiss har varit en verklig inspirationskälla, både till andra författare och till filmmakare. Hans suggestiva och banbrytande historier, som ofta har en vass samhällskritisk egg, har gett upphov till flera kända filmer: AI, och Frankenstein unbound.
Avdelning: Skönlitteratur Taggar: #science fiction
Kommentera
Mattias Lönnebo
Morgonstjärnan. Episk science fiction
Morgonstjärnan av Pierce Brown
Detta är vad jag trodde den avslutande boken i trilogin om Darrow och hans kamp för att ”De röda” och alla andra folk ska få lika rättigheter och inte längre vara förslavade av ”De gyllene”. Morgonstjärnan är uppföljaren till science fiction-succén Rött uppror och Gyllene sonen. Nyligen har dock ännu en bok i serien släppts på engelska, Iron Gold.
Avdelning: Fantastik Taggar: #science fiction #rymdskepp #episk
Kommentera
Mattias Lönnebo
Children of Time
Det här är den första boken jag har läst av Adrian Tchaikovsky, en produktiv fantasy och SF författare. Han verkar inte ha blivit översatt till svenska ännu, vilket är synd. För han skriver mycket bra, och är dessutom originell. Några förutspår att hans fantasyserie ”Shadows of the apt” kommer att bli en klassiker. Adrian Tchaikovsky gillar insekter, och det märks inte minst i den fascinerande episka rymdberättelsen Children of Time.
Avdelning: Fantastik Taggar: #science fiction
Kommentera
Mattias Lönnebo
Microsoft ger ut science fiction-litteratur
Microsoft har en lång rad data och IT-relaterade böcker, manualer etc i sin utgivning, vilket verkligen inte är förvånande. Men nu ger företagt ut en science fiction antologi som finns tillgänglig för gratis nedladdning. Antologin heter: Future Visions: Original Science Fiction Stories Inspired by Microsoft.
Det är en imponerande samling författare som Microsoft samlat: Elizabeth Bear · Greg Bear · David Brin · Nancy Kress · Ann Leckie · Jack McDevitt · Seanan McGuire · Robert J. Sawyer . Samt en tecknad serie av Blue Delliquanti och Michele Rosenthal, och illustrationer av Joey Camacho.
Avdelning: Fantastik Taggar: #Microsoft #science fiction #antologi
Kommentera
Kristina Hård
Portaler i verkligheten
Halva sommaren tillbringades med en byggställning utanför fönstren. Hela ställningen är klädd i ett blått genomskinligt tyg som gjorde att det ljus som kom in i lägenheten var dämpat. Tittade jag ut såg det ut som en färglös gammal film som någon tagit sig tid med att handkolorera. Det var som att bo i ett akvarium och titta ut på träden, människorna och sommardagarna som passerade. Det var vi innanför och den blåfärgade verkligheten utanför.Sedan plockades ställningen ner och i ett slag var det höst. Kastanjeträdets blad var rostbruna i kanterna, gräset regntungt och gula löv från en buske som jag inte vet vad den heter hade lagt sig i rännstenen.
Från inomhusperspektivet bakom byggställningen for jag sedan till bokmässan i Göteborg. Det var kul, trångt och intryck som bombarderade från alla håll; vänner ocn nya bekantskaper; lansering och signering. Kort sagt, allt det ska vara. De flesta montrar fanns på sina vanliga platser och där intervjuades ungefär samma tv- och "kultur"kändisar som alltid, nästan som om de inte åkt hem sedan förra gången. Kanske är mässan som tillvaron innanför den blå vävduken, en annan verklighet, en parallell värld. Där den stora ingången ut mot Liseberg är en portal som öppnas upp för oss dödliga en gång om året. Så nära Alice i Underlandet vi kan komma, bland hattmakare och påskharar och böcker som ställs inför dom, att vara eller icke.
Jag var där och signerade en ny sf-antologi tillsammans med de andra medförfattarna. Andra Vägar – tio nya utopier. Den nya sortens utopier som tar fäste i frågan ”Tänk om …? Kanske är det framtidsvisioner vi behöver i dessa dagar?
Avdelning: Fantastik Taggar: #bokmässa #göteborg #science fiction #antologi
Kommentera
Kristina Hård
Var kommer idéerna ifrån?
Jag har haft några skrivbefriade veckor nu i slutet av sommaren. Imorgon måndag sätter det igång igen, när det sista ska sättas på plats innan manuset till Snösommar ska iväg till tryckning.
Först tänkte jag oh vad skönt att inte behöva tänka på text, sedan insåg jag att jag gjorde det ändå. Saker liksom dyker upp, blir till småbitar som hjärnan inte kan låta bli att länka ihop med andra idéfragment som redan finns där.
Så när jag läste om att det i Tyskland kan (teoretiskt) vara olagligt att publicera foton av sin mat när man är på restaurang (kockar har klagat på att det är upphovsrättsintrång), så länkade min hjärna på något sätt ihop det med fördröjningarna i motorvägsköer som jag skrev om för ett antal inlägg sedan:
”Det är lite som på motorvägen. Det blir ett stopp i en av körbanorna. Inget stort, men kanske att en vägsträcka behöver asfalteras eller en bil får problem och behöver bärgas. Genast bildas köer, trafiken saktar ner. Är det mycket trafik för att alla är på väg någonstans, som nu på sommaren när semester och fint väder spelar in, när tider till en färja eller ett flyg måste passas, så kan köerna bli väldigt långa. Och fastän hindret undanröjs, kanske till och med snabbt, så dröjer sig störningen kvar. Det går långsammare ett tag, det tar tid för trafiken att lösas upp och återta takten som rådde innan händelsen.”
Det kan bli en novell av det här, tänkte jag. Igår kom tredje pusselbiten som behövdes. Den tänker jag inte avslöja, men den har med tidsresor att göra.
Och så i natt drömde jag om ett hav och en annalkande storm, moln som formerade sig redo för snurrande tornados. Jag stod på stranden. Vattnet var kristallklart. Och på botten som sluttade brant hade alla varelser som tillhör havet samlats en två tre meter under ytan, tillsammans med massor av pingviner (ja, under ytan) som alla stirrade upp mot mig med pekande näbbar.
Penguins Edinburgh Zoo 2004 SMC" från Wikimedia Commons
Avdelning: Fantastik Taggar: #idéer #idé #novell #science fiction #fantasy
Kommentera
Kristina Hård
Förra helgen
I helgen (7-9 aug) var jag i Linköping på sf- och fantasykongressen ConFuse (Swecon 2015). Fantastiskt! Massor folk träffas och diskuterar böcker, lyssnar på paneler och föredrag (om allt från böcker, att skriva, framtiden, japanska spöken m.m.). Vill ni veta mer om vad en kongress är så rekommenderar jag att man lyssnar på Fantastisk podds senaste avsnitt: Konfys på ConFuse? Jag var en av hedersgästerna, vilket var enormt naturligtvis! Ett sådant där tillfälle när man faktiskt känner sig som författare (tro mig, ibland kan man tvivla, speciellt när det låser sig skrivmässigt). Oftast är det tre hedersgäster. En svensk författare inom fantastik och två från andra länder. Den här gången var det Madeline Ashby från Kanada (som skriver om robotar och AI) och den brittiska författaren Ben Aaronovitch, känd för sin Rivers of London-serie. Men vi var inte de enda författarna där. Många fantastikförfattare var med i programmet och pratade om allt från troll till robotar. Även flera fantastikförlag fanns på plats och visade upp sina böcker.
Det var tre dagar av paneler, föredrag, diskussioner, läsarmöten, författarmöten, träffasoch ha trevligt. Som en mindre version av bokmässan i Göteborg, fast med enbart fantastik.
På en av panelerna pratade vi om troll i svensk fantasy. Panelen inleddes med spontansång av Trollmors vaggsång. När vi kom till refrängen stämde alla i publiken in i Oh ajajaj buff! Det säger något om hur djupt rotade trollen är i oss alla. På fotot syns jag, Oskar Källner, Caroline Gómez Lagerlöf (som modererade panelen), Anna Vintersvärd och Rasmus Kaj (foto Patrick Centerwall).
En av de största behållningarna av att åka på en kongress är att man träffar både läsare och andra författare, och får lov att vara ett fan själv! Så när det var försläpp av några av höstens tidiga svenska fantastiktitlar passade på att införskaffa dem och få dem signerade! (Texas Whiffer av Björn Cederlind, Yuko av Jenny Milewski och Dit ingen annan går av Anders Torstensson). Men även andra delen av Madeline Ashbys iD (första delen Vn sålde slut för fort!) och Ben Aaronovitch Moon over Soho (andra delen i serien, första läste jag redan när den kom ut för några år sedan). Jag missade David Nickels bok The ’Geisters (skräck och poltergeistar) som lät väldigt spännande (och missade alltså även chansen till att få den signerad av författare själv). Men den ligger helt klart på min läslista.
Jag önskade att jag hade kunnat gå på många fler av panelerna, föredragen m.m. än jag hann. Att jag hade kunnat vara på flera ställen samtidigt (det kanske är ett romanuppslag?)
Men en känsla som var väldigt stark på ConFuse var att fantastikgenren i Sverige växer så det knakar. Det är bra.
Avdelning: Fantastik Taggar: #kongress #science fiction #fantasy #fantastik #swecon
Kommentera
Kristina Hård
VÅGA LÄS!
”Det borde finnas en etikett som på vinflaskor, med cirkelgrafer som visar innehållet för teknik, fantasy, drama och hur-man-mår-efter-läsning. Så man vågar testa.”
Hur skulle en sådan se ut, tänker jag och skissar på skoj upp ett förslag.
Vi är ett gäng författare som på hösten 2013 bestämde oss för att göra en podcast ihop. Eftersom vi är spridda över Sverige och Finland är vi uppdelade på fyra grupper. Varannan vecka turas vi om att publicera ett avsnitt där vi pratar fantastik. Eller som Mia Franck så träffande presenterar oss i introt som inleder varje avsnitt:
”Fantastisk Podd. En podcast producerad av fantasy, science fiction och skräckförfattare. På svenska i Sverige och Finland. Vi snackar skriva, böcker, våndor och vändor i våra och andras världar.”
Förra veckan spelade jag, Karin Tidbeck och Nene Ormes in ett nytt avsnitt som vi döpte till Fantastikofobi: rädsla för eller oviljan att läsa science fiction och fantasy. För fobin finns därute och vi som skriver i genren får ofta höra konstiga kommentarer från de som vi i hemlighet hoppas på som potentiella läsare. Etikettförslaget var kreativt, ett av de vanligaste är annars: ”Sånt läser inte jag.” Nähä, varför då? ”För jag har ingen fantasi.”
Fantasilöshet som argumentet har alltid förbluffat mig. Fantasin står ju böckerna för. Fantasin kommer så att säga med läsningen och fantasin är som så mycket annat, möjlig att träna upp. Kan det vara så att de är rädda för att förlorar sig i något som utmanar deras världsbild?
Många vill istället placera fantasy i barnbokshyllorna och barndomen är något man lämnat bakom sig. Science fiction vågar de inte ens närma sig.
”Det känns som om man måste vara civilingenjör för att läsa science fiction.”
"Science fiction är till större delen mest teknik och innehåller ingen egentlig handling."
”Science fiction är bara för män.”
Man behöver inte vara civilingenjör, allt är inte teknik och det är klart att det inte saknas handling. Men det sista uttalandet är extra märkligt. Det finns en rad kvinnliga författare som skriver science fiction. Vi nämner några i podcasten. Ursula K LeGuin, Margeret Atwood, Doris Lessing, James Tiptree Jr (Alice Sheldon), Joanna Ross.
Jag säger VÅGA LÄS!
... och lyssna när vi diskutera fantastik på fantastiskpodd.se
Avdelning: Skönlitteratur Taggar: #fantastik #fobi #fantastikofobi #fantastikfobi #science fiction #fantasy #podcast
Kommentera
Kristina Hård
Litterära labyrinter
Jag har lämnat ifrån mig mitt manus till förlaget. Till sist blir det så intensivt att när det väl är iväg så framstår den riktiga världen som platt. Men att jorden egentligen är rund vet alla och det är bara att vänja sig vid det igen. I skrivprocessen är det fullkomligt logiskt med en verklighet befolkad av fullt synliga troll och annat oknytt. Utanför känns samma väsen genast konstiga och de sjunker snabbt tillbaka in i vardagsbruset. Men om jag någon gång undrar varför jag skriver så tänker jag på Stuart.
Storyn med Stuart började för över tjugo år sedan och handlar om labyrinter. Sådana man kan gå vilse i alltså. För hur många finns det därute? Inom litteraturen finns det massor varav några riktigt kända. Labyrinten i Stephen Kings The Shining (Overlook Maze) eller den som omnämns i Tre män i en båt av Jerome K. Jerome (Hampton Court Maze, för övrigt en labyrint som det är näst intill omöjligt att gå vilse i). Och alla känner väl till Ariadnes röda tråd för att hitta ut ur labyrinten på Kreta.
För tjugo år sedan kunde man inte googla efter labyrinter på nätet. Istället gällde brev till alla turistkontor med adress i Storbritannien, Frankrike, Spanien, Italien, Nederländerna, Belgien, Tyskland, USA, Japan osv … Och det visade sig att det fanns förbluffande många labyrinter över hela världen. På Nya Zealand fanns det bland annat en med namnet ”The Maze” i en lite by med endast 800 invånare. Stuart hade byggt den. Storyn som gick var att Stuart hade jobbat som ingenjör i England, men tröttnat på sitt jobb. Han och hans fru sålde sitt hus, flyttade till Wanaka på Nya Zealand där Stuart byggde en labyrint för att skänka glädje till människorna.
Sista året jag gick i gymnasiet hade vi fått besök av en ingenjör (yrkesinformation inför val till högskola) vars specialitet var skruvar. Under en hel timme stod han i aulan och pratade om skruvar. Höger och vänstergängade och ISO-certifierade väldigt viktiga skruvar. Och skruvar är viktiga, de håller ihop vår materiella värld, men speciellt glada tror jag inte någon i aulan kände sig efteråt. Precis så måste Stuart känt, tänkte jag, när han sålde allt och drog. Det handlar om att våga.En hel sommar åkte vi runt i Europa och gick i labyrinter. Det hela resulterade i en interaktiv reseguide för all världens labyrinter. Till Nya Zealand kom vi först senare. Men då hade en damm brustit uppe i bergen och det gick inte att ta sig till Stuarts labyrint på grund av översvämning.
Men om jag någon gång tvivlar på mitt skrivande tänker jag på Stuart.
Och så häromdagen flöt labyrinterna ihop med mitt skrivande igen. I min presentation här bredvid till höger så står det att jag även skissar på en science fiction. Det var när jag gjorde research till den som jag träffade på Lunds senaste labyrint. Inuti den 600 meter i omkrets stora cirkelbyggnaden som ska bli MAX-lab IV (synkrotronljuslaboratoriet med partikelaccelerator) uppförs en processionslabyrint, Linnés labyrint.
Från labyrinten i Moët & Chandon. Målet i mitten är en gammal vinpress.
- The Maze av Stuart Landsborough är en trälabyrint som fortfarande finns kvar på Nya Zealand och drar många besökare varje år.
- Hampton Court Maze kopior kan hittas i Europeiska slottsträdgårdar. Bor man i Skåne är Egeskov Slot (Fyn, Danmark) närmast med sin äldsta häcklabyrint från 1730. Vissa hävdar att den är äldre och att den inspirerade Hampton Court Maze, andra säger att det är tvärtom. Om den är öppen för allmänheten vet jag inte, men Egeskov Slot har annars två andra labyrinter man kan gå i, båda ritade av Piet Hein.
- I Värmlands-Säby finns en häcklabyrint med formen av ett ägg. Den har en ingång för Eva och en för Adam, vilket ger det hela lite Narnia-vibbar.
- I science fictionboken Maze Runner (Dödens labyrint, på svenska 2014) av James Dashner, som även finns som film, spelar en labyrint stor roll i handlingen. Den förändras hela tiden. Gångar blir till dead-ends osv. Vill man uppleva en föränderlig labyrint kan man åka till Drielandenpunt labyrinth belägen precis där Nederländerna, Belgien och Tyskland möts. En häcklabyrint med vattenhinder som stänger av och öppnar upp olika vägar slumpmässigt. Ett tips är att besöka den när det är soligt och varmt och kläderna torkar fort.
- The Overlook Maze från filmen The Shining finns inte på riktigt. Men det ska finnas en privat labyrint i Kanada som heter The Overlook Maze.
- Labyrinter med Alice in Wonderland tema finns det nog mest av, inte bara den på Disneyland Paris.
Taggar: #labyrinter #maze #Europa #gå vilse #science fiction #Lund
Kommentera
Mattias Lönnebo
Katten "Tiger", och böckerna
Det är något visst med katter och böcker. När jag satt sig tillrätta för att läsa, eller ännu hellre då jag läser i sängen, så hoppar katten upp. Han gör det inte alltid då jag bara sitter och vilar, men det är självklart när jag läser en bok. Särskilt science fiction eller fantasy.
Avdelning: Feelgood Taggar: #katter #böcker #science fiction
Kommentera
Daniel Gunnarsson
Stalker
I helgen läste jag ut förlaga till filmen Stalker av Andrei Tarkovsky, nämligen boken Roadside Picnic av bröderna Arkady och Boris Strugatsky. Åter är det en bok utgiven i den eminenta serien SF Masterworks från förlaget Gollancz (Orion Publishing Group).
Detta är inte SF i form av intergalaktiska krig, laserkanoner och uppenbar kamp mellan gott och ont utan en lågmäld historia om hur vi människor hanterar vår första kontakt med en annan livsform. Det intressanta är att vi faktiskt inte träffar dessa utomjordingar utan bara ställs inför efterlämningarna från deras besök (picknick?). Men hur hanterar mänskligheten en överlägsen teknik, vilka skall ha rätt till den, hur skall den användas och till vad skall den användas det är en del av frågeställningarna.
Avdelning: Fantastik Taggar: #science fiction #recension
Kommentera
Mattias Lönnebo
Någon driver med mig
Någon driver med mig, närmare bestämt humorsajten Kyrkbullen, som regelbundet skämtar om kyrkliga angelägenheter. Det kändes ovant att bli offentligt parodierad, samtidigt var det gjort på ett roligt sätt, och jag fick mig ett gott skratt. Det var med anledning av mitt deltagande vid SciFiWorld och marknadsföringen av fantasyboken "Genom Skuggornas dal" som det här kommit upp. Och det är klart, särskilt vanligt är det givetvis inte med präster som skriver fantasy och umgås med rymdvarelser (om än fejkade sådana). Öppet mål - Kyrkbullen!
Avdelning: Skriv! Taggar: #Scifiworld #science fiction #fantasy #kongress #2013 #humor
Kommentera
Mattias Lönnebo
Scifiworld, Linda Blair och jag
Jag åkte till Scifiworld den 30/11 2013 för att signera min bok "Genom Skuggornas dal", och hade fått 16.15 som tid för att berätta från scenen om fantasy. Men tiden gick. Linda Blair, som skulle tala före mig var kraftigt försenad. När hon till slut dök upp så visade hon sig vara en karismatisk kvinna som med emfas predikade om djurens rätt och miljöskydd. Jag ger henne en eloge för framförandet, även om organisationen kring scenen hade uppenbara logistiska och informationsmässiga brister. Inte många yngre orkade vänta på att det skulle bli min tur. Men skaran som stannade kvar fick förhoppningsvis en trevlig stund.
Linda Blair förkunnade godhet och medkänsla mot djur och människor. Jag kände mig rätt hemma. Dock fick ingen ställa några frågor pga av stjärnans jetlag ...
Det var otroligt stort och här kunde man finna allt i SF, skräck och fantasyväg. Böcker, tröjor, galna latexmodeller, utklädda fans, kändisar osv. Då och då gick parader med utklädda figurer från kända filmer genom området. Mycket underhållande.
Att det inte fanns några spöken på SciFiworld har sin naturliga förklaring, som ni kan se.
Ord och bild och äkta människor i skön kombination.
Avdelning: Taggar: #Scifiworld #science fiction #fantasy #kongress #2013
Kommentera
Sebastian Lönnlöv
Liftarens guide till galaxen (Douglas Adams)
Jag hade inga höga förväntningar på Liftarens guide till galaxen. Därmed blev jag också positivt överraskad. Detta må vara harmlös underhållning, men den är åtminstone underhållande. Kalla mig humorlös, men det mesta i komisk väg brukar bara göra mig nedstämd med sin krampartade skrattnödighet. Här kan jag ta det lugnt, bara lyssna och fnissa ibland. Perfekt avkoppling! Jag kommer absolut att läsa/lyssna även de följande två delarna i serien och det är ju ett gott betyg.
Betyg: 6/10
Johan Rabeus inläsning till ljudbok är ganska så bra; pluspoäng för alla de olika röstlägena beroende på person.
Avdelning: Fantastik Taggar: #recension #roligt #science fiction #lättsmält
Kommentera
Sebastian Lönnlöv
Never let me go - Slutrapport
Redan när jag läst halva Never let me go var jag ordentligt sur. Nu, när boken tack och lov är ett avslutat kapitel kan jag bara konstatera att det inte blev bättre utan snarare sämre. Först trodde jag att bokens brister kanske berodde på dålig översättning, men inte ens med ett bländande språk kan jag se att den här hade blivit bra.
Om du inte har läst Never let me go - gör det! Andra gillar den ju - den står till och med först på Peter Boxhalls lista över 1001 böcker alla borde läsa innan de dör. Men läs först och främst novellen "A Family Suffer", som jag inte kan låta bli att puffa för än en gång. Den är så suveränt skriven med mycket outtalat som gömmer sig bakom orden. Historien om en familjs förfall, en studie i kommunikation - eller snarare brist på kommunikation. Isbergstekniken driven till sin fulländning.
Något liknande ser jag också en antydan till i Never let me go, men det blir aldrig mer än antydan och allt det outtalade blir bara tomhet. Jag engageras sällan - och sämre betyg än "oengagerande" finns inte.
Avdelning: Skönlitteratur Taggar: #recension #sågningar #dystopier #science fiction
Kommentera
Sebastian Lönnlöv
Sur på Ishiguro
Jag är halvvägs genom Never let me go och väntar bara på att boken ska ta slut så att jag kan gå vidare till något bättre. Det händer ingenting. Språket är helt dött. Den uppbrutna kronologin är både övertydlig och rörig. Samma intetsägande fraser återkommer gång på gång, meningarna kryllar av onödiga småord och berättandet är osnyggt.
Det känns som om jag sitter och lektörsläser ett amatörmanus. Jag har rödpennan i handen, försöker formulera bristerna på ett konstruktivt sätt. Men Kazuo Ishiguro är ”en av Englands mest framstående författare, ofta nämnd i diskussionerna kring Nobelpriset”. Never let me go är skriven av upphovsmannen till The Family Supper – en fantastisk novell som jag aldrig kommer att glömma.
Intrigen i Never let me go är så tunn att den inte finns och trots försöken till Kafka-stämning är det mördande tråkigt. Av den ”kärlek, sorg och svek” som baksidan utlovar ser jag inte ett dugg. Tommy blir ihop med Ruth, Tommy gör slut med Ruth, de blir ihop igen. Jaha? Jag förstår tidigt att Kathy och hennes vänner bara är organreserver. Att då läsa trehundra sidor för att få veta varför de måste måla i skolan intresserar mig inte ett dugg. Jag kommer att läsa ut Never let me go, men bara för att definitivt kunna pricka av den på läslistan.
Är detta verkligen samma bok som så många har hyllat? Själv skulle jag hellre läsa telefonkatalogen än Never let me go.
Avdelning: Skönlitteratur Taggar: #recension #sågningar #science fiction #dystopier
Kommentera
Anmäl textfel
