Det besvärliga bygget av Brooklyn bridge - LitteraturMagazinet

 Essäer 
Det besvärliga bygget av Brooklyn bridge

Det besvärliga bygget av Brooklyn bridge

I vår är det 150 år sedan beslutet om att bygga Brooklynbron kungjordes (Brooklyn Daily Eagle, 19 maj, 1869). Från början kallad ”East River Bridge”, eller ”New York and Brooklyn Bridge” hyllades den som en av 1800-talets största ingenjörstriumfer. Bron invigdes sedan 1883, och hade 150 000 besökare första dygnet. 

I samma andetag nämner man lätt Golden Gate-bron i San Francisco, och faktum är att bägge broar har vajrar från samma firma: ”John A. Roebling’s Sons Company”. Om denne Roebling eller snarare dessa Roebling: den geniale men hänsynslöse fadern John A Roebling, sonen Washington som kom att slutföra brobygget och sonhustrun Emily Warren; handlar två böcker: Erica Wagners bok ”Chief Engineer” (Bloomsbury, 2017) och Barbara G Menschs ”In the shadow of Genius: The Brooklyn bridge and its creators” (Fordham University Press, 2018)

John Roebling, på tyska ”Johann Röbling”, föddes i början av 1800-talet nära Dresden. Denna del av Tyskland (Sachsen/Preussen) var känd för sina industrier och sitt hantverk. Området hade nyligen ödelagts av Napoleons arméer och i hela sitt liv hatade Roebling Frankrike och fransmännen. John var begåvad och modern skickade honom till Berlin där han studerade vägar, broar och kanaler. Det hårdnande samhällsklimatet och censuren (en konsekvens av Tysklands oro för att landet skulle gå samma öde till mötes som Frankrike (minns juli-revolutionen 1830!)), kvävde dock all kreativitet och många unga människor desillusionerades. John valde att emigrera.

Han kom till Pennsylvania, och fastän han utbildat sig till ingenjör i hemlandet började han arbeta som jordbrukare. I de brev han skickade hem till Tyskland var det tydligt att han betraktade allt ur en bondes perspektiv. Men efter ett par års försök med fårfarmande och diverse odlingar blev han alltmer rastlös och började tillverka rep och vajrar.

Under början av 1800-talet hade staden New York gått i täten för att bygga Erie-kanalen mellan de stora sjöarna och staden New York. Kanalen var startskottet för en markant uppgång i handel och transport och befäste New Yorks ställning som landets främsta hamnstad. Philadelphia ville inte hamna på efterkälken och började därför bygga sitt eget kanalsystem till de stora sjöarna. I samband med Philadelphias damm- och slussbyggande fick John arbete som ingenjör. Längs delar av kanalsträckningen lastades varorna på korta järnvägar som drogs med Hampa-rep. Men hampa-repen var dyra och brast ofta. Det var Johns lycka att han börjat konstruera vajrar i metall! Vajrar blev släkten Roeblings signum och företaget ”John A. Roebling’s Sons Company” levde kvar både efter Johns och Washingtons död och man levererade såväl metallvajrarna till Charles Lindbergs flygplan Spirit of St Louis 1927, som linorna till alla hissar i Empire State Building 1931.

Ganska tidigt i ingenjörskarriären fastnade John med handen i en maskin. Efter det kunde han inte längre teckna och skriva som förr, och olyckan blev starten på ett tätt samarbete med sonen Washington som då var 13 år gammal. Washington blev faderns sekreterare, hjälpreda och sjuksköterska; och följde honom därefter till alla jobb. Vid 24 års ålder fick Washingtons liv dock en ny vändning. Amerikanska inbördeskriget bröt ut och Washington tog värvning hos Nordstaterna Han fick snart användning för sina ingenjörskunskaper och byggde broar men var också en av de första att använda ballonger för spaning och lyckades vid ett tillfälle avslöja Lees trupprörelser. Mot slutet av kriget befordrades Washington till överste och kallades senare i livet för ”Colonel Washington Roebling”. Kriget ledde också till nya bekantskaper! Under slaget vid Gettysburg rapporterade Washington till general Warren, vars syster han senare träffade på en bal. Han blev blixtförälskad i systern och de gifte sig. Hustrun Emily Warren hade ett familjeträd som få! Hon var ättling till en av nybyggarna på skeppet Mayflower som 1620 seglade från Plymouth till Amerika och skulle spela en avgörande roll för Brooklynbron.

Levnadsförhållandena på Manhattan var på 1860-talet odrägliga. Kolera, tyfus, och tyfoidfeber florerade. Var fjärde nyfött barn avled (år 1868 avled 7500 nyfödda i New York). Både stadens styrande och kyrkan såg i Brooklyn ett oexploaterat område dit New York-bor skulle kunna flytta för att komma undan smuts och slum. Brooklyns befolkning fyrfaldigades på fyra år(!), och mot slutet av 1860-talet var staden USA:s tredje största. Färjorna in till Manhattan transporterade 70 miljoner passagerare varje år, och båtar kolliderade ofta. Den massiva arbetspendlingen i kombination med täta färjestopp under bistra vinterdagar gjorde att alltfler efterfrågade en transportlösning. När staden New York bestämde sig för att bygga ”East River Bridge”, utsågs John till chefsingenjör och förvandlades över en natt till superkändis.

Men bara en kort tid därefter, innan bron börjat byggas, råkade han ut för en olycka. Ett förakt mot läkarkåren gjorde att han inte sökte vård i tid. Stelkrampen fick snabbt överhanden och han utvecklade de typiskt sammanbitna käkarna, svettningar, feber och kramper som leder till att patienten böjer sig i en båge. Smärtorna är obarmhärtiga och patienten dör i andningsstillestånd och kvävning.

Johns begravning var en enorm happening, och det ryktades att den bevittnades av halva stadens befolkning (i alla fall hela New Yorks och Brooklyns finansiella och politiska elit!). Spekulationerna om vem som skulle ta över som chefsingenjör för bron startade direkt, men snart stod det klart att sonen Washington skulle ta över. Sonen hade dittills stått i skuggan av sin far men nu klev han ut i ljuset (att han överhuvudtaget levt fram till brobygget i Brooklyn kan faktiskt ses som ett mirakel! Hela barndomen misshandlades han och hans mor av den utåt sett så generöse fadern John. En gång när Washington höll på att misshandlas till döds räddades han av sin mormor som slog ett järnrör i huvudet på fadern John).

Konstruktionen av bron var komplicerad, inte minst byggande av sänklådor (”kassuner”) på vilka brons två torn byggdes. Sänklådan på Brooklyn-sidan vägde 3000 ton(!) och bestod av trä och järn. Sänklådorna var utformade som upp- och nedvända lådor i vilka man pumpade ned luft i högt tryck. Inuti dessa stod arbetare och grävde sig ned i botten. För att hålla undan vattnet pumpade man in luft med allt högre tryck. Temperaturen inuti var hög men värre än så var trycket som ledde till dykarsjuka. Vid dykarsjuka bildas bubblor av kväve i blodet vilket förhindrar blodflödet och kan skapa fruktansvärda smärtor som sitter i under flera dygn, ibland till och med ännu längre. Inte bara arbetarna utan även Washington själv drabbades av dykarsjuka. Kanske var det dykarsjuka, kanske depression, eller bara kraftlöshet efter ett hårt liv och faderns brutalitet som fick Washington att redan som 35-åring bli utbränd (han kallade sig själv för ”invalid”). Washington kom att tillbringa de närmaste åren i sitt hus och övervakade byggandet av bron via sina assistenter och via kikare. Han fick sämre syn och blev allt tröttare.

Men Washington arbetade inte bara mot sina egna spöken och sjukdomar, utan också i politisk motvind. Flera av New Yorks politiker var kritiska till honom. Man kunde inte acceptera att chefsingenjören inte ens var på plats vid bron! Till detta kunde läggas att bron snabbt blev betydligt dyrare än man förutspått. Ett misstroendevotum mot Washington slutade dock i att han med röstsiffrorna 10-7 fick vara kvar på sin post.

Även om Washington hade stor hjälp av sina assistenter var en annan person helt avgörande för att broprojektet skulle komma i hamn: hans fru Emily. Hon skrev åt honom, hade möten med entreprenörer och andra intressenter och tog allt större ansvar för bron. Flera journalister hävdade också att Emily snarare än Washington var den som slutfört arbetet med bron. Hon blev också den första att beträda bron.

Flera delar av brobygget var komplicerade. Bland dem, att konstruera huvud-vajrarna till bron, dessa bestod av 19 sammanflätade slingor. Varje slinga var i sin tur komponerad av 332 parallella stålvajrar. Sammanlagt bestod varje huvudvajer av 6308 smala vajrar som kunde stå emot belastning om 10370 ton. Detta var mer än man behövde vilket var turligt, eftersom det visade sig att en av underleverantörerna fuskat med stålkvaliteten och levererat defekt stål! Bara vid ett tillfälle under 1800-talet ska bron ha sviktat. Det var den 29 juli 1898 när värmen var så tryckande att en häst dog mitt på bron. Det ledde till trafikstockning på bron och ett öronbedövande ljud hördes när delar av bron fick en buckla av de enorma spänningarna. Brokonstruktionen låg annars i internationell framkant och Washington gjorde allt för att hänga med i utvecklingen och ta till sig de senaste lösningarna för att optimera bron och här kan ståltillverkningen i Norden ha varit ett föredöme! I ett brev till en av sina assistenter skrev Washington: ”PS. Send me my big Webster’s dictionary, I am studying Danish and Swedish” som ett bevis på att danska och svenska ståltillverkare låg i framkant.

I maj 1884 öppnades bron. Den hade till invigningen förgyllts med 70 elektriska lampor (första gången en bro fått elektrisk belysning). Invigningsdagen utsågs till allmän helgdag i Brooklyn. Att gå över bron kostade en pence och det utbröt en kapplöpning bland allmänheten att komma först över (en tävling som vanns en man vid namn Martin Kees). New York Times konstaterade att en pence var en låg kostnad för att bli odödlig…. (först över Brooklynbron). Därefter följde en rad ”först över Brooklynbron” såsom ”den första svarta personen”, den första tiggaren, den första bäbisen, den första hästvagnen, den första likvagnen, allt ned till ”the first dude” [den första snubben] etc.

Det skulle ta 50 år innan en längre bro byggdes i USA (då på andra sidan Manhattan, över Hudsonfloden). Brooklynbron var i hög utsträckning resultatet av tre personers hårda arbete och visioner: John och Washington Roebling samt Emily Warren. I boken Chief Engineer får Washington till slut det erkännande han så sällan förunnats.  


Jonas Ludvigsson

7 juni 2019
 

Anmäl textfel

Om LitteraturMagazinet

LitteraturMagazinet – Sveriges största litterära magasin är en redaktionell nättidskrift som hade premiär i januari 2012. Vi bevakar litteratur med författarintervjuer, recensioner, krönikor och debatt. Följ oss på Facebook, Twitter och prenumerera på vårt nyhetsbrev!
Läs mer om LitteraturMagazinet

Aktuella recensioner

En nessersk feelgood

Recension: Halvmördaren : Krönika över Adalbert Hanzon i nutid och dåtid författad av honom själv av Håkan Nesser

Från Sargassohavet och tillbaka igen

Recension: Ålevangeliet : Berättelsen om världens mest gåtfulla fisk av Patrik Svensson

Humor och inlevelseförmåga i läsvärd roman

Recension: Vissla i mörker av Emma Healey

Samma typ av annorlunda böcker

Recension: Det slutna sällskapet av Elizabeth Klehfoth

Förändring på gott och ont

Recension: Systerklockorna av Lars Mytting

Fjorton karameller som ingen är den andra lik

Recension: Leka vuxen av Marica Källner

Betydligt mer än ännu en bilderbok om döden

Recension: Den långa resan av Sofia Hedman

Under det röda oket

Recension: Det hemliga pianot : från Maos arbetsläger till de stora konsertscenerna av Xiao-Mei Zhu

Fartfyllt storstadsliv blir till småstadsidyll

Recension: Hem till Scupper Island av Kristan Higgins

Bästsäljande feelgood av brittisk debutant

Recension: Sambo på försök av Beth O'Leary
Glansholms Bokhandel & Antikvariat
Kundtjänst, vardagar 9-16: 070-692 50 50
LitteraturMagazinet
Redaktör: Sandra Sandström
Ansvarig utgivare: Linus Glansholm
Teknik: Framkant Media AB
Annonsera:  Framkant Media AB