Relationen mellan människan och mästerverket - LitteraturMagazinet

 Essäer 
Relationen mellan människan och mästerverket

Relationen mellan människan och mästerverket

Vad utmärker ett mästerverk? Filosofen Agnes Heller skriver i kulturtidskriften Arche att “den högre kulturen” är ett hem som ”alla kan flytta in i […] och i den bemärkelsen är det kosmopolitiskt”. Anledningen till att alla kan flytta in i detta hem är att det finns inneboende värden i verken som en människa kan relatera till – universella sanningar och livsavgörande frågor, liksom igenkännbara och betydelsefulla mänskliga erfarenheter.

Samtidigt som universellt mänskliga element existerar i mästerverket, så ges också utrymme för subjektiva tolkningar. Agnes Heller exemplifierar med William Shakespeare, vars dramer innehåller det universella, samtidigt som nya tolkningar av Shakespeares verk tillkommer kontinuerligt i takt med nya läsare och samhällsförändringar. Avgörande för verket är att det inte behöver förklarande fotnoter för att dess läsare skall förstå varandras associationer. Läsarna av ett litterärt mästerverk är aldrig helt främmande för varandra. Den höga kulturen är på så vis delvis onödig att förklara då den redan finns potentiellt närvarande inom oss. Den förmedlar känslor, erfarenheter och tankar som vi bär på men som vi sällan eller aldrig förmår uttrycka. Genom att ta del av sublim konst så kan vi upptäcka oss själva. 

Författaren Peter Nadas skriver i boken “Nya tankar om kreativitet och flow” – i linje med Heller – att mästerverk överskrider tid och rum, och möjliggör en förening mellan människor. Han menar att främlingar plötsligt kan stå lika nära varandra som vänner och förälskade, vid mötet med ett storartat konstverk. Det vi förmår se genom verket, framstår plötsligt som självklart, och i ett sådant möte förenas vi i upptäckten. Lika självklart är det, fortsätter Nadas, att vi inte ens förmår göra ett ”antagande” om samma sanning utan mästerverket. Däri ligger storheten: förklarandet av det som i efterhand upplevs som självklarheter, men som vi utan konstverket inte förmår att se. 

Agnes Heller skriver med en viss pessimistisk ton, att det produceras så pass stora mängder konst idag att det inte längre finns en tydlig gräns mellan lågkvalitativ kultur och den högre kulturen. Att vi därmed också ägnar tid åt att konsumera och tolka verk utan konstnärligt värde. De tekniska framsteg som har möjliggjort en större och varierande produktion av konst har fått såväl positiva som negativa följder. Å ena sidan har möjligheter öppnats upp för ett större antal människor att komma till uttryck. Å andra sidan riskerar vi, som Heller nämner, att konsumera konst av varierande kvalité. Och eftersom vi försöker att orientera oss i denna djungel av konstverk, så behöver vi vägledning. För det är inte rimligt att kräva av exempelvis en ung litteraturintresserad att denne på egen hand skall hitta rätt.

Helt ensam är den litteraturintresserade inte. Hen navigerar sig fram i litteraturvärlden genom journalisters recensioner, vänners rekommendationer och med hjälp av universitetets vägledning. I vissa länder och kretsar kan den intresserade även ta del av en upprättad litteraturkanon. En som reflekterat över dessa frågor är litteraturkritikern Harold Bloom, som konstaterar den självklara sanningen i “Den västerländska kanon”: ”Den som läser måste välja, eftersom att tiden bokstavligen inte räcker till att läsa allt”. Som så ofta vid ett val, så har olika människor olika åsikter. Vilka verk som bör ingå i en litterär kanon är verk som uppnår vissa ”strängt konstnärliga kriterier” enligt Bloom, som samtidigt säger sig leva i den värsta epok en litteraturkritiker någonsin har erfarit. Så vilka är de konstnärliga kriterierna? Litteratur som innefattar en behärskning av ”språkets figurala möjligheter, av originalitet, stor kognitiv förmåga, kunskap, en fruktsam, tät, vital diktion”. En litteratur som ger oss insikter om vår ensamhet och i förlängningen utgör en uppgörelse med människans mortalitet. En litteratur som antingen pekar ut något sällsamt originellt, eller som observerar något ”som omvandlar oss till den grad att vi upphör att uppfatta den som sällsam”.

En av de förhållandevis moderna författare som Bloom menar uppnådde de kanske stränga konstnärliga kriterierna och som lyckades öppna upp litteraturkanon genom sina verks kognitiva styrka, var författaren Franz Kafka (1883-1924). Han exemplifierar genom att beskriva det numera erkända uttrycket ”kafkaisk”, som innebär både det som är ”välbekant för oss och på samma gång främmande”. En beskrivning som träffar rätt i stora delar av Kafkas repertoar – om det så handlar om Josef K’s liv i romanen “Processen” eller i författarens aforismer. Enligt Kafka kan människan inte ”leva utan en varaktig förtröstan på något oförstörbart i sig själv, ehuru såväl detta oförstörbara som hennes förtröstan kan förbli förborgade för henne”. En aforism som samtidigt observerar det nödvändiga och det svårnåbara. En litteratur som överskrider ideologi och övertygelser. Allt annat riskerar endast att bli en ”privat fixering”, skriver Bloom. Varför vi både tilltalas och drar oss undan från det som Kafka benämner som det oförstörbara, kan delvis bero på att ”det oförstörbara fortsätter när det inte går att fortsätta”. Det vill säga att det oförstörbara finns där vare sig vi vill det eller inte, vare sig det är smickrade eller mindre smickrade skildringar av oss själva, och vare sig vi orkar leva med dess egenskaper eller ej. Sidor som vi bland annat kan finna i människans ambivalens, våra aggressioner och vår lust.

Georg Klein (1925-2016), som var professor i biologi och cancerforskare på Karolinska Institutet i Stockholm, var också kritisk mot samtidens konstnärer. Han menade att konstnärliga försök att vara oberoende från tidigare verk – i strävan efter att få kritikernas stämpel av originalitet – sker på bekostnad av förädlandet av den konst som de redan befintliga mästerverken lyckats förmedla till oss. Konsekvenserna, menar Klein, är ”ett offrande av det sanna, […] en avklippning av rötterna, och därmed en förlust av verklighetskontakten”. Klein beskriver dessa verk som ”rent buller”. Rotlöst buller utan relation till människans inre eller dess historia. Till skillnad från exempelvis Shakespeares dramer eller Kafkas aforismer, så tvingas vi få den ena förklaringen efter den andra, för att förstå vad det är vi läser, tittar eller lyssnar på. Det på gränsen till det uteslutande oförklarbara förmår stundtals dock att ge sken av det djupt meningsfulla, vilket kan vara missvisande till den grad att vi tror oss konsumera något av värde. Något som Nietzsche tidigt påpekade i boken “Den glada vetenskapen”: ”Den som vet sig vara djup bemödar sig om klarhet; den som vill verka vara djup inför mängden bemödar sig om dunkelhet”. Kanske kan vi betrakta det dunkla som en eventuell varning för det skenbart upplysande.

Bland de aspirerande konstnärerna finner vi också dem som skapar bokstavstroende imitationer. Deras verk är förvisso förankrade i verkligheten, då de är så gott som direkta kopior av det redan existerande. Men dessa verk saknar det kreativa, förädlande elementet som karaktäriserar ett konstverk. Rena kopior av verkligheten blir sällan mycket mer än ett försök att återskapa en nostalgisk upplevelse av det förflutna, men utan långvarig framgång. Agnes Heller menar att sann nostalgi är ”En längtan efter att uppleva samma sak som skillnad.”. Den förädlande skillnaden uteblir i imitationen och med den står vi kvar på samma position som tidigare.

Båda dessa moderna tillvägagångssätt att skapa konst saknar ett framåtskridande. Det ena saknar relation till vår gemensamma historia och kan därmed inte föra oss framåt, det andra är en direkt imitation av verkligheten. Varken den ena eller den andra har den verkliga förmågan att berika oss. Imitationskonsten är förhållandevis oproblematisk, om så friktionsfri och ointressant, men vår konsumtion av den rotlösa konsten däremot har konsekvenser som är värda att lyfta.

De konstverk som Klein menar saknar rötter i historien och därmed i verklighetskontakten, är skapelser som är i så hög grad distanserad från vad som är bundet till människans inre, att vi behöver få dessa verk förklarade för oss för att ens kunna konstruera en förståelse för vad vi ser på eller läser. En avsaknad av inneboende rötter gör alltså verket främmande för oss. Att konstnärers rotlösa och sanningsfrämmande verk når oss är troligtvis oundvikligt i den massproducerade marknadsekonomi vi lever i. Det faktum att vi konsumerar detta buller – för att använda Georg Kleins uttryck – utan vare sig adekvata beskrivningar av vår egen tid eller tidlösa observationer av vad det innebär att vara människa, innebär att vi konsumerar vad man kan kalla skenbara insikter. Vi riskerar därmed inte bara att gå miste om det som Agnes Heller kallar ”den högre kulturen”, utan också att hopplöst försöka förstå oss på verklighetsfrämmande beskrivningar utan möjlighet att möta oss själva i konstverket.

Ovanstående reflektioner kan eventuellt få den läsande att bli rädd för att närma sig “den högre kulturen”, både som aspirerande konstnär och som konsument. Det får dock ses som en något irrationell rädsla. Aaron Ciechanover – 2004 års nobelprismottagare i kemi – skriver i sin essä i “Nya tankar om kreativitet och flow” om kreativitet: att de människor som vi betraktar som kreativa genier oftast har lyckats skapa någonting av värde med hjälp av egenskaper som de flesta av oss kan uppnå. Egenskaper som ”mod, hårt arbete, ihärdighet och beslutsamhet, opportunism, en förmåga att observera (snarare än att bara se), att förstå det som verkar meningslöst och naturligtvis slump och lite tur”. Allt detta för att vi skall mogna i vår förmåga att identifiera ett problem. Baserat på de kriterier som han lyfter som avgörande för ett kreativt arbete, så kan flertalet människor, med lite tur och mödosamt arbete, nå en sådan mognad.

Inte heller är mästerverken endast till för eliten att betrakta, om man får tro Heller, Nadas, Bloom, Klein och Ciechanover. För mästerverk som karaktäriseras av det ”självklara” och som präglas av universellt mänskliga drag, borde rimligtvis vara ämnad för stora delar av samhället att ta del av.  


Paul George Johansson, nyexaminerad psykolog

26 november 2019
 

Anmäl textfel

Sök bok/författare/artikel


Om LitteraturMagazinet

LitteraturMagazinet – Sveriges största litterära magasin är en redaktionell nättidskrift som hade premiär i januari 2012. Vi bevakar litteratur med författarintervjuer, recensioner, krönikor och debatt. Följ oss på Facebook, Twitter och prenumerera på vårt nyhetsbrev!
Läs mer om LitteraturMagazinet

Aktuella recensioner

Mystik, karisma och vardag i en salig röra

Recension: Jakobsböckerna av Olga Tokarczuk

Ett viktigt synliggörande av en livsberättelse

Recension: Berättelse om ett liv av Peter Handke

Amerikansk roadmovie sedd med kalla, österrikiska ögon

Recension: Kort brev till långt farväl av Peter Handke

Ett måttligt imponerande trumsolo

Recension: Spel på många små trummor av Olga Tokarczuk

Drömmen om värme

Recension: Så jävla kallt av Lova Lakso

Rysk klassiker i ny språkdräkt

Recension: Fäder och söner av Ivan Turgenjev

Om Alfons och hans skapare

Recension: Bakom Alfons : Gunilla Bergström in på livet av Klas Gustafson

Betydligt mer än ännu en bilderbok om döden

Recension: Den långa resan av Sofia Hedman

Dikter som ryms på handens fingrar

Recension: Ensamtal av Ann Jäderlund

Många nyanser av grönt

Recension: Zeinas green kitchen : Gröna recept från olika delar av världen av Zeina Mourtada
Glansholms Bokhandel & Antikvariat
Kundtjänst, vardagar 9-16: 070-692 50 50
LitteraturMagazinet
Redaktör: Sandra Sandström
Ansvarig utgivare: Linus Glansholm
Teknik: Framkant Media AB
Annonsera:  Framkant Media AB