Recension av BORGES 2 (1949-1972), Jorge Luis Borges: Borges prövar sin världsbild, och förblir Borges - LitteraturMagazinet

 LitteraturMagazinet recenserar 
Borges prövar sin världsbild, och förblir Borges
Foto: TT

LitteraturMagazinets recension av BORGES 2 (1949-1972), Jorge Luis Borges

Borges prövar sin världsbild, och förblir Borges

Borges kan raljera över att läsaren väntar sig de sedvanliga labyrinterna, speglarna, svärden, men att han lagt till etiken och ålderdomen"
Betyg: 5 Betyg: 5 Betyg: 5 Betyg: 5 Betyg: 5
Bok-
presentation:
BORGES 2 (1949-1972)
Författar-
presentation:
Jorge Luis Borges

1945 har Jorge Luis Borges funnit den stil som givit honom en plats bland världslitteraturens stora. Hans ”Fiktioner” kommer att leda till internationellt genombrott och är en föregångare till den magiska realismen. Här får vi följa den åldrande Borges författarskap fram till 1970, över efterkrigstidens vedermödor och Perons Argentina. Borges prövar sina övertygelser genom sina texter: mot omvärlden, filosofiska jättar, litterära förebilder och ungdomens alster.

Andra volymen av Borges verk (av tre) från Tranans förlag täcker produktionen från en novellsamling till och med en annan, Alefen och Brodies rapport. Borges prövar sin världsbild – essäer, självreflekterande texter och dikter utforskar verkligheten och riktar subtil kritik mot hans egen tidiga stilistiska övertygelse, ultraismen. Två återkommande teman som länkas samman i den här volymen är drömmar och rekursion. Borges utforskar gränstrakterna mellan teologi, filosofi, mystik, historia, fiktion och mytologi i en essäistik som anlägger ett anekdotiskt perspektiv, kryddat med detaljerade obskyra referenser i korta, kärnfulla och anslående texter. Stilen är således omisskänneligen borgesisk. Och i förbigående slår Borges fast att det finns ingen världsberömd författare som inte har myntat en symbol. Själv är han berättigat världsberömd för labyrinter, speglar och knivdueller.

I novellsamlingen ”Alefen” utgår Borges gärna från en omständighet som skiljer sig från verkligheten, och spinner en historia kring detta. Han väljer miljön, omständigheten, men även ett sätt att berätta historien. Kombinationen blir en unik novell, tankeväckande, överraskande och djup. Men allaredan anar jag ett sorgmodigt och dödsvisst drag som kommer att dominera ju längre mot samlingsvolymens slut vi kommer. Borges åldras. Mot slutet av volymen kan han raljera över att läsaren väntar sig de sedvanliga labyrinterna, speglarna, svärden, men att han lagt till etiken och ålderdomen. I bokens början ser Borges en enveten konflikt mellan estetik och etik, där han ställer sig tydligt på estetikens sida. I sin begynnande ålderdom har han ändrat inställning.

Samlingen ”Brodies rapport” genomsyras av betraktelser över döendet. Borges skildrar realistiska scener, utan de magiska inslag som annars blivit hans signum. Här är det tillbakablickar som utgör fokus, knutna till honom själv och hans minnen, återblickar om våldsuppgörelser, människoöden från Sydamerikas historia. I stället för korsningen mellan essä och novell hybridiserar Borges memoaren, och fyller den med sina återkommande bilder och teman, men förhåller sig överraskande verklighetsnära i skildringen.

Även i essäerna hänger sig Borges gärna åt det spekulativa som gränsar mot det fiktiva. Flera verk från ”Andra inkvisitioner” hade med lätthet kunnat vara fiktioner snarare än essäer. ”Pascals sfär” antyder genom sin framställning att idén om bilden av universum kan vara riktig och fasansfull för den moderna människan. ”Coleridges dröm” föreslår att Xanadu är drömt objekt som gång efter annan dröms och får uttryck i olika former.

Så, plötsligt, en slags programförklaring, i en kortfattad analys av H G Wells författarskap – fritt citerat: en snillrik berättelse, som är en sinnebild för skeenden inneboende i alla mänskliga öden; en spegel som blottar läsarens drag och samtidigt är en karta av världen, men flyktigt och försynt så författaren framstår som ovetande om varje symbolism. Litteraturens outsinlighet, metaforernas begränsade antal och Borges otillräcklighet och flykt från sig själv återkommer också gång på gång, drar som stråk genom hans undersökningar av tidens och rummets mysterier och tankefigurer.

”Andra inkvisitioner” kretsar i hög grad kring böcker och författare – inte oväntat då flera av texterna är biografiska skisser eller reflektioner över olika författarskap. Men även här framlägger Borges delar av sin världsåskådning. ”Don Quijotes realistiska magi” föregriper, med litterära förebilder, tanken att vår verklighet kan vara en simulering, uppdiktad. Berättelser, drömmar och (platonska) arketyper bygger upp Borges verklighet. Tidens lopp uppfattar han som paradoxalt. Borges tilltagande blindhet möjliggör dessa imponerande tankebyggnader i hans inre, en föreställning om hur världen kan vara som ersättning för vad han inte längre kan se. En verklighet som inte längre distraherar från vad som kan tänkas och minnas.

Kring författarskapen fördjupar Borges i sin karakteristiskt anekdotiska och effektiva stil tankar från sina tidigare verk. En central essä är ”Om och kring Bernard Shaw”, där teman från till exempel ”Biblioteket i Babel” och ”Pierre Menard, författare till Don Quijote” sammanfattas. Borges ser litteraturen som något som överskrider ren kombinatorik eller text, och som avgörande för tiden den skrivs och med vem den för sin dialog. Och eftersom Borges lyckas leva som han lär, finner hans författarskap nya läsare och nya meningar med tiden som går.

Titeln ”Andra inkvisitioner” är en hänvisning till en tidig essäsamling av Borges från 1925, ”Inquisiciones”. Borges uteslöt själv den tidigare samlingen från sina samlade verk. Han vände sig emot formen, då han på den tiden hängav sig åt ultraismens principer - som dessutom gjorde samlingen särdeles svår att översätta. Som ultraist såg han ett egenvärde i nyskapande versformer och metaforer för att utmana traditionell diktkonst. Borges bröt med ultraismen omkring 1929 enligt egen utsago. Återkommande i samlingsvolymen är kritiska tillbakablickar på sina förebilder, förhållningssättet till metaforer, en återgång till bunden vers (som han ursäktar med tilltagande blindhet, då minnet behöver stöd av metriken).

Jag uppfattar att Borges i sin nya essäsamling gör anspråk på världsåskådning – de tidigare essäerna utplånar han ur sina verk eftersom han inte längre står för dem. Det vore inte nödvändigt om de var bara snygga tankekonstruktioner eller fyndiga påhitt. Således föreställer jag mig att ”Andra inkvisitioner” är Borges faktiska och beständiga försök till filosofi och metafysik. Betyder det att Borges med exempelvis ”Skapelsen och P. H. Gosse” förskriver sig till skapelsetro på bekostnad av evolution? Nej, men han uttrycker en tolerans för metoden Gosse använder, som medför en möjlighet att betvivla även det uppenbara om logiken är oantastlig.

I samlingen ”Ordmakaren” slår Borges an en poetisk sträng, i korta reflektioner, ofta över sig själv. I stället för det fantastiska och spekulativa ägnar han sig åt inåtblickande, rannsakan, betraktelser inför den egna bortgången. Texten drar från essäistik till prosadikter och övergår till slut i rimmad och orimmad vers som fortsätter i samlingarna ”Den andre, densamme” och ”Till skuggans lov”. Tonen förblir melankolisk, ödesmättad, med ett otal skildringar av dödsögonblick och tankar om döden.

Borges tar tydligt avstånd från nazism och rasism och för en mänsklighet enad mot nationalismen (till exempel i ”Anteckning den 23 augusti 1944”, ”Tagore och nationalismen” och ”Bländverk”). Här sker en vindkantring gentemot den yngre Borges nationalromantiska drag. Karakteriseringen av argentinaren som ointresserad av filosofi och etik och där det sociala inskränker sig till en konflikt mellan individer, klasser eller nationer (”Om och kring Bernard Shaw”) kontrasteras i litteraturens förmåga att verkligen avgöra historien (i ”Historiens blygsamhet”). Hans betraktelse över Peron i ”Bländverk” ger perspektiv på vår värld i dag. Borges analys av diktaturens mekanismer ansluter till willing suspension of disbelief – Borges skriver: ”Diktaturens lögner var … varken trodda eller misstrodda; de tillhörde en sfär däremellan vars syfte var att skyla över och rättfärdiga verklighetens solkiga och vidriga förhållanden”.

Genom texterna rör sig Borges jämte litterära och filosofiska giganter – det är de som upptar hans tankar, som han inspireras av och kanske identifierar sig med. Homeros, Shakespeare, Cervantes, H. G. Wells, George Bernard Shaw, Snorre Sturlason, Kipling, Kafka, Schopenhauer, André Bergson och Spinoza är några som passerar revy. Och i vars sällskap han kan känna sig hemma.

Profil: Johan Köhler

Mottagen: 22 mars 2019

 

Anmäl textfel

Utgivning

BORGES 1 : 1923-1944

av Jorge Luis Borges
Kartonnage, Finns i lager, 298 kr

Alefen

av Jorge Luis Borges
Jorge Luis Borges novellsamling innehåller allt från magiska fantasier till något som kan kallas skräck.

Fiktioner

av Jorge Luis Borges
En klassisk, epokgörande modern spanskspråkigamerikansk bok. Nu f...

Sök bok/författare/artikel


Om LitteraturMagazinet

LitteraturMagazinet – Sveriges största litterära magasin är en redaktionell nättidskrift som hade premiär i januari 2012. Vi bevakar litteratur med författarintervjuer, recensioner, krönikor och debatt. Följ oss på Facebook, Twitter och prenumerera på vårt nyhetsbrev!
Läs mer om LitteraturMagazinet

LitteraturMagazinet recenserar

Spänning som inte når fram trots rätt ingredienser

Recension: Kurragömma av M. J. Arlidge

Mörkt, blodigt och magnifikt

Recension: Vei. Bok 2 av Sara Bergmark Elfgren

Godnattsaga med pedagogiska inslag

Recension: Tuff tuff tut tut av Emma Garcia

Vårkänslor i luften

Recension: Hjärnan och kärleken av Britta Sjöström

Fin historia med tunga ämnen

Recension: Fjädrar av Jacqueline Woodson
Glansholms Bokhandel & Antikvariat
Kundtjänst, vardagar 9-16: 070-692 50 50
LitteraturMagazinet
Redaktör: Sandra Sandström
Ansvarig utgivare: Linus Glansholm
Teknik: Framkant Media AB
Annonsera:  Framkant Media AB