LitteraturMagazinets recension
av Den sociala hjärnan, Katarina Gospic
Om hur hjärnan hanterar kärlek, relationer och självkänsla
Läkaren och fysiologen Katarina Gospic skriver lättsamt om hjärnans mysterier. Kanske för lättsamt?
Varför blir jag så himla ledsen av att inte bli inkluderad? Jag är ju vuxen och borde kunna stå över sådant högstadiebeteende. Strunta i folk som beter sig och bygga på min egen självkänsla, varför är det så himla svårt? Detta och mycket annat får man svar på i boken ”Den sociala hjärnan” av Katarina Gospic.
Gospic har en gedigen meritlista med både läkarexamen, fil mag i fysiologi och fil.doktorsexamen som garant i sitt skrivande. Ämnet är alltså den sociala hjärnan. Det handlar om hur vi som biologiska varelser agerar i förhållande till och i samarbete med andra människor, att man faktiskt kan mäta sociala och känslomässiga fenomen rent fysiskt genom att till exempel studera vilken del av hjärnan som aktiveras. Alltihop är paketerat i ett format som gemene man enkelt ska kunna ta till sig.
Tack vare författarens kompetens passerar boken som trovärdig, men upplägget är tämligen lättsamt. Visserligen används en hel del avancerade termer (insula) men dessa förklaras alltid med en tydlig liknelse (en snigels känselspröt). Språket är lättsamt och lättillgängligt, faktiskt så lättillgängligt att det i mitt tycke tappar lite av trovärdigheten. Det är som att Gospic inte riktigt litar på att jag som läsare orkar med att aktivera det där delarna av hjärnan som i rask takt presenteras för mig i den ena målande bilden efter den andra. Det går snabbt fram och allt från kärlek, relationer och självkänsla till att förändra beteenden, kroppsspråk och hur dataspel kan skapa empati avhandlas på mindre än 200 sidor.
Gospic finns ständigt närvarande i texten och hejar på mig. Hon beskriver ett varande, följer upp med en retorisk fråga för att väcka min nyfikenhet, presenterar kärnfull fakta och sockrar med de klargörande liknelserna. Det hela avslutas med ett glatt konstaterande utrop. Slutsatserna stämmer väl förmodligen men allt känns så enkelt att jag blir misstänksam.
Vi landar helt enkelt i att Gospic skapat en småputtrig bok om hjärnan som fungerar utmärkt som förråd att ösa små pikanta detaljer ur lagom till nästa mingelfest. Trevligt, men inte så mycket djup eller problematiserande. Jag kommer kunna konversera folk genom att berätta om att man faktiskt ska göra främlingar till vänner, exponera sig för positiva intryck, vara lagom varm och se till att flirta när solen är framme. För det är vetenskapligt bevisat. Däremot vet jag fortfarande inte om man lika gärna skulle kunna få självkänsla genom att sminka sig mer snarare än att studera hårdare.
Mottagen: 27 januari 2014
Anmäl textfel
