Emma Kreü om att vara bokslukare och resa mycket
”Nästa gång jag flyger ska det inte vara lika tungt i väskorna”
Resor och läsning är mina absolut största passioner, varje gång jag öppnar ett litteraturmagasin eller en resetidning så blir jag grön av avundsjuka över alla platser jag inte hunnit besöka och böcker jag inte hunnit läsa...
Men det är en sak med läsningen... jag har en faiblesse för pappersböcker. Det har under mitt liv försatt mig i en rad olika mer eller mindre knepiga situationer, oftast på semestrar. Detta av den enkla anledningen att jag ofta läser otroliga mängder, mer när jag reser än vad jag annars gör.
Bland annat minns jag en vecka på Kreta då de tio nedpackade böckerna inte räckte och jag surmulet fick botanisera i svindyra turistshoppar efter nya då jag inte kunde hitta en bokhandel. Surt, sade räven och packade vid kommande semestrar ner ännu fler för att vara på den säkra sidan och slippa vara utelämnad åt slumpen när det gäller läsningen. Dock lärde jag mig snabbt att det helt och hållet beror på vart man semestrar och lyckan var gjord på Khao San Road i Bangkok där det fullkomligt kryllar av billiga, begagnade böcker och jag åkte därifrån med betydligt fler än vad jag hade tänkt mig.
Det som även ibland ställer till det för mig när jag är ute och reser är inte bara att hitta de där efterlängtade böckerna, utan det faktum att jag är mycket possessiv när det gäller mina böcker, så vill jag ha dem alla med mig hem igen efter dessa semestrar. Och jag är beredd att gå långt för att få det, mycket långt. Jag vill ha dem i hyllan och minnas när jag köpte dem, när jag läste dem och hur jag mådde och levde under just den perioden i livet. Jag kan aldrig se ett exemplar av ”Sleep, pale sister” av Joanne Harris utan att tänka på The Green Gecko i Shanouqville, Kambodja, där den inköptes och sedan vidare på en långsam träbåt som gled fram över Mekongfloden i två dagar i Laos då jag läste den. Min bokhylla är full av sådana exempel, de kan få mig att minnas iskalla vindar, regniga somrar, en bussresa hem till mina föräldrar eller kanske en tråkig förkylning som tillbringades i sängen. Vem vet exakt vad det är man minns efteråt, men det är just det som är tjusningen med att ha boken framför sig, i fysiskt format. Men att släpa hem dem från jordens alla hörn är faktiskt i sig en utmaning som heter duga.
Det längsta jag faktiskt gått för att få med min mina älskade pappersbuntar var möjligtvis i norra Thailand där det var rätt billigt att skicka paket till Sverige och vips inhandlades en låda för 20 kilo som sedan packades på hotellrummet och sedan släpades till närmaste postkontor. Eller, det var inte jag som släpade den i det heta, fuktiga vädret utan min sambo som bar den på axeln de cirka tre kilometrarna. Frivilligt, måste jag tillägga. I alla fall sade han att det var det.
Samme sambo upptäckte vid vår senaste resa från Afrika hem till Sverige att nästan 50 kilo av den totala packningen bestod av just böcker så suckande han tungt och fick mig att lova att om han hjälpte mig att släpa hem just den här högen så lovade jag dyrt och heligt att införskaffa en läsplatta när tillfälle gavs. Jag lovade – men det perfekta tillfället att skaffa den har ännu inte kommit och jag har fortfarande ingen läsplatta. Men jag har lovat att nästa gång vi flyger hem så kommer det inte alls vara lika tungt i väskorna. Förmodligen bara 25 kilo böcker, eller så.
Anmäl textfel
