Recension
av Dit drömmar färdas för att dö, Mattias Edvardsson
Omskakande roman baserad på Bobbyfallet
Det var titeln på boken som fångade mitt intresse och det blev en omskakande läsning. Drömmarna är Liisas och det enda hon vill är att bli älskad. För att bli det är hon beredd att underkasta sig ganska mycket förnedring, vilket leder till en självdestruktivitet som till slut gör att hennes eget barn misshandlas till döds.
Mattias Edvardssons berättelse, baserad på fallet Bobby, är ett försök att förstå vad som gör att en förälder kan tillåta en sådan utdragen och plågsam misshandel av sin 10-årige pojke med funktionsnedsättning, att döden nästan känns som en befrielse.
Som läsare kastas man på första sidan in i en plågsam förlossning som leder till ett akut kejsarsnitt. Redan från början har Liisa problem att anknyta till sin son Sammy. De bilder av förväntningar som hon har målat upp för sig själv inför barnets födelse rivs sönder tidigt. Eftersom Sammys pappa inte vill veta av henne och barnet tvingas hon förlita sig till sig själv och sin mamma för försörjningen. Parallellt med att Sammy växer upp beskrivs också Liisas egen uppväxt i Landskrona. Det sociala arvet från föräldrarna blir en del i pusslet som läggs för att beskriva hennes negativa självbild.
En av styrkorna med boken är just personbeskrivningen av Liisa. När hon så småningom möter Brian Olsson längtar hon efter kärlek och det blir inte svårt för Brian att få kontroll över både henne och Sammy.
Jag hade ganska vaga minnen av rapporteringen om Bobby och var inte riktigt beredd på de hemska detaljerna när Liisa bryts ner och Sammy utsätts för fruktansvärd tortyr. Det är omöjligt att inte bli berörd av skildringen och trots vetskapen om hur det hela kommer att sluta hoppas man hela tiden på ett gott slut. Kunde någon gjort något mer för att förhindra det hela?
En viktig poäng med boken är att påminna om vad som kan hända när samhället blundar. Både Liisas och Brians bakgrund har stor betydelse för det som händer Sammy och jag slås av hur viktigt det är med ett starkt civilt samhälle för att inte lämna människor utanför.
Edvardssons debut är klart godkänd, även om det är lite ojämnt emellanåt. Inledningen är stark, men i mitten finns det en del sekvenser som skaver lite, till exempel skildringen av Liisas relationer med killar och män i tonåren. Jag förstår att man som läsare ska få förståelse för varför hon låter sig kontrolleras av Brian, men den korta bakgrunden till hennes relationer gör att det känns aningen spekulativt. Det är också problemet med den fiktiva romanen när den ligger så nära verkligheten, vad är ”sant” och vad är uppdiktat?
Personligen hade jag nog hellre läst ett dokumentärt reportage när verkligheten och dikten ligger så nära varandra. Den gripande upplösningen upplevs nästan som en kopia av rapporteringen av Bobbyfallet och då blir det lite tveksamt att hävda att ”alla karaktärer i romanen är helt fiktiva” som författaren gör i förordet. Fördelen med fiktionen är naturligtvis möjligheten att lägga till och dra ifrån för att lyfta fram människornas känslor och motiv, vilket Edvardsson lyckas med, och det bidrar till en stark läsupplevelse totalt sett.
Mottagen: 1 augusti 2012
Anmäl textfel
