LitteraturMagazinets ljudboksrecension
av Vi är inte här för att ha roligt, Nina Lykke
Pricksäker satir över kulturlivet
Jag har lyssnat på Nina Lykke, “Vi är inte här för att ha roligt”, inläst av Ludvig Josephson. Så bra! Hur kan han hålla sig för skratt? Det är den roligaste och mest träffsäkra bok jag har läst på jag vet inte när. Jag skrattar högt för mig själv.
Knut är författare men har inte gett ut något på sju år. Det bästa han skrivit, den Berömda boken, ligger ännu längre tillbaka i tiden. Han är skild och har minimal kontakt med sin son.
Det är synd om Knut. Men nu har han blivit inbjuden till Lillehammers litteraturfestival – bara en vecka innan den ska gå av stapeln. Han är förstås reserv för någon, ja kanske reserv för reserven, eller till och med reserv i tredje hand.
Han ska delta i en panel som förutom honom själv består av de två personer han hatar mest. Det är hustrun Lenes nya man Terje och den unga kvinnliga Verklighetsförfattaren, hon som ger sig ut för att berätta om sitt liv utan filter. Ämnet är Otrohet i livet och litteraturen, något de alla tre skrivit om. För Knut är det svåra att Verklighetsförfattaren i sin senaste bok har beskrivit hur han, med fullständigt namn, har tagit henne på rumpan. Det räcker inte att han är man och äldre. Nu har hon gjort honom till förövare också, tänker Knut.
“Vi är inte här för att ha roligt” innehåller helt underbara satiriska passager som fångar in kulturlivet på ett obetalbart sätt. Författarna är lögnaktiga, självupptagna och putsar på sitt varumärke. Jag fattar sympati för Knut som också framstår som Nina Lykkes talesperson. Kanske är det för att han är svag och inte kan utöva någon makt i den situation han befinner sig.
Andra kan till och med kosta på sig att förakta publiken. En föreläsare ska tala om Konsten att skriva en roman, ett ämne som lockat många åhörare inklusive Knut. Väl uppe i talarstolen ändrar han sig och vill i stället berätta om hur han blev vegetarian. En kvinna vågar protestera. Hon har stigit upp kl 5 och åkt tåg från Oslo till Lillehammer enkom för att lyssna till det utlysta föredraget. Vill du ha pengarna tillbaka? blir svaret. Den ängsliga publiken skrattar.
Vid ett annat inslag på programmet utbrister en kulturpolitiker att hon vill ha provocerande konst. Ja, hon kräver att konsten ska provocera. Det funderar Knut vidare på och kommer ihåg en utställning, där publiken fick gå in i en tygvagina. Längre fram fanns en plats för att onanera.
Kanske skulle Knut gå över till att göra installationer? Han skulle kunna ställa fram en tron med en öppning. Längst ner skulle en kamera finnas som underifrån fotograferade människor som tömde tarmen. Det skulle bli demonstrationer i kommunerna, dit hans vandringsutställning kom. Om det inte blev det kunde han betala någon för att protestera.
Knut som snart fyller 60 har trängts undan. När han väl sammanstrålar med Terje på podiet och med Verklighetsförfattaren, som han genomgående kallar henne, väcks hans ursinne över mänskligheten till liv. Han blir den verkliga sanningssägaren. Innebär det också hans slutliga undergång? Det får ni själva ta er fram till, ni lyckliga som ännu inte läst “Vi är inte här för att ha roligt”.
Mottagen: 16 juli 2023
Anmäl textfel
