LitteraturMagazinets recension
av I november : om åldrandet, Sven-Eric Liedman
Med intellektuell spänst om ålderdomen
Sven-Eric Liedman har varit mycket framgångsrik som idéhistoriker. Han är fortfarande, 83 år gammal, verksam som författare och föreläsare. I hans bok om ålderdomen, “I november” möter vi en priviligierad äldre man. Han har också en hustru vid sin sida sedan 50 år tillbaka och en grupp om 20 barn, barnbarn och barnbarnsbarn, tillika många vänner.
I marknadsföringen av boken understryks att de flesta böcker om ålderdomen skrivs av personer som är 50-60 år. Jag, som är 13 år yngre, ville läsa vad en äldre skribent hade att säga om den kroppsliga förvandlingen. Hur känns det att vara i en gammal kropp?
Det blir ändå inte så mycket av det hos Liedman. Han skriver att han blivit “pensionärsängslig”, att han på en promenad blir som förstenad när han stöter på något som han inte känner igen. Det är vanligt över 80, säger läkaren. Han har sämre balans också, ramlar i blåst. Musklerna blir svagare, och man blir långsammare när man blir äldre, skriver Liedman. Jag skulle vilja veta lite mer om hur man upplever det inifrån. Han skriver om en fot som upphör att värka en stund. Har han verkligen inte fler krämpor vid 83? Det låter lovande. Han ser bra och hör bra också.
Författaren är intellektuellt spänstig. Han läser fortfarande mycket, filosoferar och odlar det goda samtalet. Vänskap är ett genuint intresse för vad den andra har att säga, skriver han. Han låter oss också ta del av hans läsefrukter.
Cicero författade 44 f Kr en fiktiv dialog om ålderdomen. Han låter Cato som dog mer än 100 år före honom föra den äldres talan. Det blir en önskebild av en 84-årig man med livligt sinne, som arbetar vidare i senaten och lär sig nytt av de yngre. Men Cicero var inte ett sant vittne om ålderdomen. Han mördades innan han själv blev gammal.
Liedman vill göra den förtalade Epikuros rättvisa. Filosofen var inte den vällusting man gjort honom till. Han värnade om balans i stället för överdrift och menar att åldern inte spelar någon roll för om man kan vara lycklig. I ålderdomen kan man glädjas åt det liv man har haft och har. Minnet och nuet kan skapa balans i sinnet, liksom nuet och förväntningarna på framtiden gör det i ungdomen.
Sven-Eric Liedman har ett utmärkt minne. Han kan minnas detaljer från moderns 35-årskalas, till och med måtten på matbordet! Han skriver att det är minnet som skapar hans identitet, “ det liv som jag levt och som fogas samman i mitt minne är unikt för mig. Det är där jag hör hemma. Om jag skulle förlora minnet, skulle jag förlora mig själv.”
En åldring, man eller kvinna, som är någorlunda frisk och har en hygglig ekonomi är underbart fri, skriver Liedman. Men friheten får inte bli ett kaos utan styrsel. Det finns ingen motsättning mellan frihet och fasta vanor. Själv skriver han varje förmiddag. Dagarna är varandra ganska lika: läsa, skriva, promenera och understundom ta ett glas vin med kärestan. Det gör författaren väl tillfreds, ja, han gläds över att finnas till.
Mottagen: 1 november 2022
Anmäl textfel
