Henrik Elstad
Begravningsplatsen i Prag
Man blir nästan lite chockad när man börjar läsa Umberto Ecos bok, Begravningsplatsen i Prag. Det är fullt av rasistiska stereotyper och antisemitism som vräks ut genom huvudpersonen Simone Simoninis dagbok. Han är antikhandlare i Paris, men försörjer sig också genom att förfalska dokument till olika uppdragsgivare. Han är en ganska skrupelfri person som åtar sig spionliknande uppdrag, bl.a. vid Garibaldis revolution i Italien, och använder de metoder som krävs för att genomföra sin uppgift eller skydda sig själv. Sedan barnsben har han lärt sig om den farlige juden och en legend om hur judiska ledare samlas på den judiska begravningsplatsen i Prag för att planera ett övertagande av världen hjälper han till att sprida med stor iver. Detta är i slutet av 1800-talet och Hitler är fortfarande bara barnet, men teorier om den stora judiska konspirationen är definitivt i omlopp. Ecos syfte med boken är att visa hur helt påhittade berättelser och ”fakta” kan spridas ganska enkelt som sanningar och få stort inflytande över historiens gång.
Ända sedan högstadiet då vi såg filmen Rosens namn har jag tänkt att Eco borde vara en författare som jag kan gilla. Det har dröjt länge för mig att läsa något av honom. Det kommer definitivt bli fler böcker av honom, för även om det krävs en del koncentration för att hänga med både i språk och handling så tycker jag om hans sätt att skildra människor i ett historiskt sammanhang. Eftersom jag vid två tillfällen också har besökt den judiska kyrkogården i Prag, blev det en liten extra krydda i läsningen. Det är en fascinerande plats som idag är museum och där gravstenarna trängs och står på varandra efter att använts och återanvänts flera gånger. Det är också ett exempel på hur skickligt Eco använder intressanta miljöer, gärna lite suggestiva och slitna platser, för att höja känslan av det historiska sammanhanget.
Avdelning: Skönlitteratur Taggar: #Tjeckien #historisk roman #recension
Anmäl textfel