Emma Kreü

Det närmaste jag kommer poesi för tillfället

Vi glider närmare varandra, jag och poesin, och sedan glider vi isär igen. Lite som att sitta i en eka i styv kuling ibland, men oftast är det knappt en ljum bris som drar fram i vår relation"

Poesi kan vara förlamande vackert, det har jag upplevt vid ett par tillfällen i mitt liv. Dock alldeles för få gånger, för att jag ska vara helt nöjd. Jag är nämligen inte helt överens med genren och försöker därför med jämna mellanrum närma mig den. Med blandat resultat, får jag tyvärr säga. Vi glider närmare varandra, jag och poesin, och sedan glider vi isär igen.  Lite som att sitta i en eka i styv kuling ibland, men oftast är det knappt en ljum bris som drar fram i vår relation.

Därför blir jag alltid extra glad när jag ramlar över musiktexter som låter som poesi i mina öron. Att få höra hur det skulle kunna låta, poesi med musik, eller ibland bara en röst som vet exakt vilka knappar den ska trycka på för att framhärda olika aspekter av texten. Och språket, om det är ett språk jag förstår eller inte, det spelar mindre roll då. Det är ljudet av språket i samklang med dess betydelse som väger in upplevelsen, inte bara den ekande tomheten i mitt eget huvud som avgör upplevelsen. 

En längre tid har det varit det tyska industribandet Rammstein som har spelat poesi i huvuet på mig. Vem spelar i ditt huvud? Eller föredrar du att uppleva i din egen tystnad?

Kommentera