Anne-Charlotte Östman
Religionsstrid som fängslar
En högst intressant bildningsgång och karriär skildras i Mot undergången, Ärkebiskop Angermannus i apokalypsens tid (Norstedts). Författare är Erik Petersson och Annika Sandén, forskare vid Linköpings respektive Stockholms universitet.
Boken har sin utgångspunkt i de protokoll som fördes när Angermannus 1596 fått i uppdrag av hertig Karl att hålla räfst och rättarting ute i församlingarna. Under 1500-talets senare del fanns flera tecken på att tiden snart var ute. Vädret uppträdde inte som det skulle, vilket orsakade dåliga skördar och svält. Tycho Brahe upptäckte en ny stjärna på en himmel som man trodde var oföränderlig. Folket var inte heller det bästa. Man syndade och levde i hor. Sex före och utanför äktenskapet var förbjudet! Gustav Vasa hade velat ge de värdsliga domstolarna mer makt, men hans son tyckte att kyrkans ris också behövdes för att blidka Gud.
Vem var då denne Gudsman? Han var en bondson från Sidensjö socken i Ångermanland, därav det antagna latinska namnet. Hans far var nog en ganska så rik man, för dokumenten berättar att han betalade mycket skatt. Han ville också låta sina söner få en bra utbildning. Efter att ha gått i skola i Stockholm och Gävle skrevs Abraham Andersson in på universitetet i Rostock 1562. När en pestepidemi drabbade staden lämnade han den för Greifswald, där han tog sin magister 1567.
Tillbaka i Sverige blev han skolmästare vid Stockholms stadsskola och predikant i Storkyrkan. Angermannus hade tillbringat sin studietid i en stark protestantisk miljö. Som ortodox lutheran kom han i konflikt med Johan III som var i färd med något som man kan betrakta som en motreformation. Han hade påverkats mycket av sin polska hustru Katarina Jagellonica som var katolik. Kring Johan III:s nya liturgi som kallades den Röda boken blev det strid. Angermannus förvisades på grund av sina oppositionella skrifter tilll Åland, fängslades sedan i Åbo men flydde till hertig Karls hertigdöme.
En bra konkretisering görs av den religiösa konflikt som präglade Sverige och stora delar av Europa: Storkyrkan representerade på 1570-talet en ortodox luthersk inriktning. Riddarholmskyrkan var strängt katolsk. De båda kyrkorna låg (och ligger) bara några hundra meter från varandra.
När Johan III hade avlidit hösten 1592 kallade hertig Karl hem Angermannus som då befann sig i landsflykt i Tyskland. Sigismund skulle ärva tronen, och han hade av sin mor uppfostrats till en övertygad katolik. Innan Sigismund återvände från Polen-Litauen skulle det stå klart att Sverige var protestantiskt och inget annat. Vid kykomötet i Uppsala 1593 återtogs 1571 års lutherska kyrkoordning. Och Angermannus blev vald till ärkebiskop.
Den bakgrund som tecknas till den så kallade räfsten är föredömligt lättläst. Det tillhör inte vanligheterna att jag läser en historisk bok av detta slag, men jag är fängslad från början till slut. Jag måste dessutom framhålla att den är perfekt korrekturläst. Jag kan inte hitta ett enda fel, förutom ett komma som jag vill ha bort!
Kanske hade jag velat läsa lite mer om de apokalyptiska tecknen. Det hade varit kittlande. Författarna skriver om Angermannus: "Han är den svenske kyrkoman som förkunnat och varslat om undergången mer målande än någon annan teolog i den svenska historien." Då hade man velat ha några exempel.
Genom räfstens dokument får vi i alla fall insyn i allmogens liv på den tiden. Det var långt före det laga skiftet på 1800-talet, då byarna splittrades. Människor levde nära varandra, vilket naturligtvis orsakade konflikter. Och kyrkan var det offentliga rum där man trädde fram vid högtider och diverse förrättningar.
Men räfsten blev ingen framgång. Vädret blev inte mindre regnigt sommaren efter. Straffen och de tvångsvigslar som blev resultatet gjorde folket snarare missnöjt än dygdigt. Hertig Karl blev för att rädda sitt eget skinn tvungen att ta avstånd från sin ärkebiskop. Så var Angermannus öde beseglat.
Avdelning: Fakta Taggar: #kristen tro #religionsstrid
Kommentera
Anmäl textfel
