Självmord - Bloggar - LitteraturMagazinet

 Blogginlägg om självmord 
 

Lena Köster

Mord i dåligt väder

Hur skjuter man någon i huvudet så att ansiktet finns kvar, för de efterlevandes skull"

Hur långt kan man gå när det gäller research? Funderar på att fråga en rättsmedicinare om ett par sätt att begå mord.

 

Hur skjuter man någon i huvudet så att ansiktet finns kvar, för de efterlevandes skull? Å ena sidan.

   Hur mördar man någon och kommer undan med det, för att tillvägagångssättet är smart? Å andra sidan.

   Ett uppenbart mord som i själva verket är ett assisterat självmord.

   En till synes naturlig död för en sjuk, som egentligen blir mördad.

   Ingetdera särskilt originellt, så det gäller att hitta just min twist.

   Till båda dåden finns det, i min synopsis, anledningar. Inte bara att de utförs, utan hur. Och just det där ”hur” måste jag ta reda på mer om.

   Att döma av alla långa tackdrapor i början eller, oftast, slutet av romaner, särskilt deckare, är det så man gör: kollar med rättsmedicinare, poliser, jurister, kärnforskare, mikrobiologer, astronomer, kvantkemister, hårfrisörskor, veterinärer, fasadmålare, bergsklättrare, pionodlare. eller vad man nu behöver för sin intrig.

   Och så alla underbara, fantastiska, outtröttliga personer på förlaget (om man har något).

   Och vänkretsen och familjen.

   Kanske skulle jag börja med ett fejkat tackavsnitt…

   Hur som helst går mina tankar just nu allt som oftast till mord, även om min senaste roman, ännu inte publicerad, inte alls handlar om det, trots tre dödsfall. Och även om jag mest skriver poesi och musik den här försommaren.

   Men alldeles runt hörnet, kanske i morgon, eller om en månad, ska jag testa om jag kan skriva en deckare. En idé om offer och förövare, om motiv, om några spektakulära scenerier och om miljöer stulna från verkligheten, finns alltså på plats i hjärnvindlingarna.

   Så nu startar researchen som kommer att innefatta bland annat medicinska detaljer, ett visst mått av vapenkunskap, en del psykologi, några på-plats-studier och kunskaper om orgelspel och skulpturkonst.

   Något ska man ju ha att göra om det blir dåligt väder i sommar…


Avdelning: Spänning Taggar: #mord #dödsskjutning #orgel #rättsmedicin #psykologi #självmord #mördare
Kommentera /Visa 1 kommentarer
 

Carl Magnus Juliusson

Poet och Foxconn-arbetare död genom självmord

Xu Lizhi föddes 1990 – samma år som jag. Och den sista september i år tog han livet av sig genom att hoppa från ett fönster i en av företagets sovsalar"

Igår läste jag en artikel (här) som jag såg länkad till på Facebook. Den handlade om 24-åriga Xu Lizhi som jobbade i staden Shenzhen i Kina, på det taiwanesiska företaget Foxconn, en komponenttillverkare med över en miljon anställda och som tillverkar majoriteten av världens alla iPhones.

Xu Lizhi föddes 1990 – samma år som jag. Och den sista september i år tog han livet av sig genom att hoppa från ett fönster i en av företagets sovsalar. Enligt artikeln i Washington Post ska 18 personer som arbetat på Foxconn ha försökt ta livet av sig (”attempted suicides”) under de senaste fem åren.

Dock är artikeln lite väl försiktig i sin räkning. En snabb sökning på internet visar – t.ex. i en artikel i SvD från förra året – att tre stycken inte bara försökt, utan även lyckats, ta livet av sig förra året. 2010 var det rent utav 13 stycken som begick självmord. Det vanligaste tillvägagångssättet är att hoppa från något av fabrikernas tak.

Men varför man nu valt att lyfta fram Xu Lizhi – fastän han endast är en av många Foxconn-anställda som valt att avsluta sitt liv på grund av de hemska arbets- och levnadsvillkor som de anställda är tvungna att befatta sig med i brist på andra arbeten – är inte på grund av hans ringa ålder.

Han var nämligen också poet, skildrande såväl mörkret som meningslösheten i dessa fabriker, där människor tvingas leva under slavlika förhållanden för att vi ska kunna spela Candy Crush på spårvagnen hem.


Taggar: #Kina #död #självmord
Kommentera
 

Joanna Górecka

Angående krönikan om sex och skam

Det var min absoluta avsikt att hänsynslöst klumpa ihop verken"

Angående den här krönikan: http://www.litteraturmagazinet.se/kronikor/sex-sjalvmord-och-schizofreni
Det var min absoluta avsikt att hänsynslöst och onyanserat klumpa ihop verken. Var och ett av dessa har unikt debatterats och diskuterats, dess symbolik har dissekerats och obducerats. Jag menar, om vi ger en barnsligt enkel översiktbild: det är ändå sex stycken självmord som föregicks av kärleksaffärer. Kanske pratar jag bara i min senpubertala nattmössa. Kanske gör jag inte det


Avdelning: Klassiker Taggar: #Debatt #obduktion #självmord #senpubertal #nattmössa
Kommentera
 

Mattias Lönnebo

Bok-
presentation:
Bröderna Lejonhjärta
Författar-
presentation:
Astrid Lindgren
Kartonnage
Finns i lager, 199 kr
Inbunden
Finns i lager, 151 kr
Pocket
Finns i lager, 66 kr

"Astrid Lindgren uppmanade barn att ta livet av sig"

Fantasi och sagor har ibland ifrågasatts som något onödigt, omoget och rent av skadligt. Ju populärare en företeelse är, desto mer måste den nagelfaras och kritiseras. Det är som om själva framgången för något så irrationellt som sagor och fantasy vore ett tydligt tecken på att något skumt är på gång. Om man verkligen läser berättelsen som djävulen läser bibeln, kan man säkert hitta något misstänkt.

Den amerikanska recensenten Ethel L Heins skrev om Bröderna Lejonhjärta: "Boken kan ge unga människor en obehaglig känsla. Dess upptagenhet av döden och antydningar om själavandring kan vara förvirrande. Det avslutande stilla accepterandet av självmord kan chockera"

Ethel L Heins tycks ha läst Bröderna Lejonhjärta utan att ha förstått verkets dramaturgi. I början tar Jonatan Skorpan på sina axlar för att undfly det brinnande huset. Han offrar sitt liv för sin lillebror. I slutet återgäldar Skorpan detta genom att ta den dödligt brännskadade Jonatan på sina axlar och hoppa till landet Nangilima. Det är vackert, det är poetiskt och det är en SAGA. Känslan jag som barn fick av att läsa detta, var inte en oemotståndlig längtan efter att hoppa ut genom fönstret, utan helt enkelt en lycklig och (ursäkta uttrycket) hoppfull känsla.
Astrid Lindgren sa: "Jag tror på barns behov av tröst. När jag var barn, då trodde man att när jag dör så kommer jag till himlen … Men den trösten har inte nutidens barn. Den sagan har de inte kvar. Och då tänkte jag: man kan ju kanske ge dem en annan saga som de kan värma sig vid lite grann i väntan på det oundvikliga slutet."
Hårt men sant - Det oundvikliga slutet. Och ändå ville hon ge hopp? Frågan är om tron på himlen verkligen har försvunnit? Där var hon nog lite väl pessimistisk, men hennes strävan att ge hopp och livsmod, samt hennes insiktsfulla iakttagelse om att vi behöver tron på ”en god fortsättning”, är förmodligen fullständigt korrekt. Och detta kunde hon förmedla utan att skygga för det svåra och smärtsamma.

I detta är hon en förebild för mig som författare.


© Jacob Forsel

PS. Om fantasy, om denna litterära ”resa till det helande landet” och om min nya bok ”Genom Skuggornas dal”, ska jag tala på bokmässan i Göteborg den 26/9 kl. 15.00
Vem vet? Vi kanske ses där, i böckernas Nangijala.


Avdelning: Barn Taggar: #nostalgi #klassiker #självmord
Kommentera /Visa 18 kommentarer
 

Anne-Charlotte Östman

Bok-
presentation:
Med livet framför sej
Författar-
presentation:
Émile Ajar
Pocket
Finns i lager, 73 kr

Ett litterärt lurendrejeri

I dag ska ni få en lite längre text att läsa. Jag vill gärna berätta om Romain Garys författarskap som är objektet för min doktorsavhandling. Gary är inte så känd i Sverige, vilket jag tycker är synd förstås. Det är ett lättillgängligt humoristiskt verk. De böcker som jag nämner nedan med svensk titel inom parentes är alla utgivna på svenska. Med livet framför sej kom i nyutgåva på Norstedts 2010 och finns i pocket att köpa för en billig penning.

Avhandlingsarbetet var lustfyllt. Det hade börjat med ett skratt. Min man Örjan var i Frankrike 1977 och blev rekommenderad att läsa en ny spännande författare, Emile Ajar. Debutboken hette Gros-Câlin. Det betyder ungefär Storkram och var det namn som berättaren M. Cousin gett den pytonorm han levde tillsammans med i en tvårummare i Paris. Det var en hejdlöst rolig roman med sina upptåg och sitt underfundiga språk. Ytterligare tre böcker i samma humoristiska stil kom i snabb takt. När jag hade lagt fram min C-uppsats frågade min handledare om jag skulle fortsätta att skriva om Ajar. Då svarade jag att det kanske inte var så lätt med ett så nytt och litet författarskap.

Några dagar efteråt stod det klart att det var den sen länge etablerade Romain Gary som använt sig av pseudonym för att villa bort kritikerna och få chansen att bli läst med nya ögon. Det franska litterära etablissemanget blev grundlurat. Gary hade sänt ut sin yngre släkting Paul Pavlowitch att spela rollen som den nya författaren. Själv var jag på Franska institutet i Stockholm i november 1978 då Pavlowitch läste ur L’angoisse du roi Salomon (Kung Salomos ångest) som snart skulle komma ut. Han vägrade att svara på personliga frågor och kedjerökte nervöst under hela tillställningen.

Avslöjandet kom efter att Gary den 2 december 1980 tagit livet av sig 66 år gammal. Han hade lagt sig på sängen i sin våning på rue du Bac i Paris, riktat pistolkolven mot gommen och tryckt av. Rädslan för ålderdomen och de allt mer komplicerade turerna i Ajar-affären hade tagit ut sitt pris. Han efterlämnade en liten skrift med titeln Vie et mort d’Emile Ajar (Emile Ajars liv och död) och slutade med att säga att äntligen hade han uttryckt sig fullständigt. 

Nu fick jag chansen till ett avhandlingsämne. Den enes död den andres bröd. Jag kunde helt enkelt jämföra Garys tidigare författarskap med stil och innehåll i de böcker han skrev under pseudonym.

La promesse de l’aube (Löfte i gryningen) hade han gett ut 1960. Titeln syftade dels på det löfte som han bara genom att komma till livet gett sin mor att bli något stort, dels den förväntan som moderskärleken gav honom om att få uppleva kärlek även i vuxen ålder. När jag 1987 hade publicerat en understreckare i Svenska Dagbladet om Gary blev jag uppringd av en dam som sa att hon var Brigitte, en av de åtrådda kvinnorna i självbiografin. Christel Kriland som hon hette bjöd hem mig, och jag förstod att Romain Gary i hög grad var levande i hennes minne.

Hon hade träffat honom på 30-talet när hon som ung journalist sändes till Frankrike för att skriva om en utställning. Christel var då gift med Lillebror Söderlundh. Men hennes väninna Sylvia som sällskapade med Garys bäste vän René presenterade Romain för henne. Han var vid den tiden juridikstudent. Vid en tentamen hade han en Dalahäst som maskot, berättade hon för mig. Han hade börjat skriva skönlitterärt och lät henne få det första romanmanuskriptet som förblev opublicerat. Jag fick läsa det, och det blev värdefullt för min analys.

Sylvia, som var silversmed, och hennes man doktor René Agid kom att leva i ett långt och stabilt äktenskap. Gary tog ofta sin tillflykt till dem. De var med sitt präktiga borgerliga liv en fast punkt för honom som var mer äventyrlig. Hans biografi var imponerande. Han uppfyllde med råge moderns förväntningar. Han blev krigshjälte under befrielsen av Europa, diplomat efter kriget, var verksam i Hollywood en period och blev tilldelad Goncourtpriset två gånger. Det var emot reglerna, men juryn visste inte att Gary inte bara var upphovsman till Les racines du ciel (Himlens rötter) som fått priset 1956 utan också till La vie devant soi (Med livet framför sej) 1975. Så blev det möjligt – den enda gången i historien.

Christels och Romains historia blev kort. Hon hade inte orkat med honom i längden, anförtrodde hon mig. Han hade en glupande erotisk aptit – livet ut framstår det som när man läser Myriam Anissimovs gedigna biografi, Romain Gary, le caméléon. Jag fick för övrigt glädjen att bidra något till hennes bok genom att översätta till franska den omfattande korrespondensen mellan Sylvia och hennes svenska väninna. I så gott som varje brev nämns Gary, så också i ett brev som Christel fått just den dag jag hälsade på henne i Saltsjöbaden.

 

Jag fick tillstånd av Garys son att läsa ett alternativt slutkapitel till Gros-Câlin som förlaget inte velat ha med – det hade inte författaren kunnat argumentera emot eftersom han höll sig undan. Diego Gary var en vacker ung man som tog emot mig på rue du Bac, men ack så olycklig. Året innan fadern dog hade modern, skådespelerskan Jean Seaberg tagit sitt liv. Vilket öde för en son!
 

Den 7 maj 1994 försvarade jag min avhandling L’utopie et l’ironie, Etude sur Gros-Câlin et sa place dans l’oeuvre de Romain Gary. Resultatet som jag kommit fram till var att flera av Garys tidigare teman fanns kvar hos Ajar, kärleken, livsångesten och konsten kontra verkligheten, men de gestaltades på ett vardagligare plan. Tillsammans med den uppskruvade humorn gjorde det att stilen blev mer träffande och effektiv i sitt ofta satiriska uppsåt.
 

I Gros-Câlin var förvandlingen och pånyttfödelsen centrala motiv. Gary hade träffat och blivit starkt berörd av paleontologen och jesuiten Pierre Teilhard de Chardin. Denne hade sammanlikat sin forskning och sin kristna tro till en vision om ett universum som växer och utvecklas till fullkomning. Ormen Gros-Câlin hoppades på något mer genomgripande än att ömsa skinn. För att göra omslaget till avhandlingen tog jag min svärmor till hjälp. Hon fick teckna en pytonorm med guldstjärna på huvudet.

Avdelning: Skönlitteratur Taggar: #Frankrike #avhandling #pseudonym #självmord
Kommentera

Anmäl textfel

 LitteraturMagazinets bloggar 

 

Om LitteraturMagazinet

LitteraturMagazinet – Sveriges största litterära magasin är en redaktionell nättidskrift som hade premiär i januari 2012. Vi bevakar litteratur med författarintervjuer, recensioner, krönikor och debatt. Följ oss på Facebook, Twitter och prenumerera på vårt nyhetsbrev!
Läs mer om LitteraturMagazinet

Aktuella recensioner

Från Sargassohavet och tillbaka igen

Recension: Ålevangeliet : Berättelsen om världens mest gåtfulla fisk av Patrik Svensson

Humor och inlevelseförmåga i läsvärd roman

Recension: Vissla i mörker av Emma Healey

Samma typ av annorlunda böcker

Recension: Det slutna sällskapet av Elizabeth Klehfoth

Förändring på gott och ont

Recension: Systerklockorna av Lars Mytting

Fjorton karameller som ingen är den andra lik

Recension: Leka vuxen av Marica Källner

Betydligt mer än ännu en bilderbok om döden

Recension: Den långa resan av Sofia Hedman

Under det röda oket

Recension: Det hemliga pianot : från Maos arbetsläger till de stora konsertscenerna av Xiao-Mei Zhu

Fartfyllt storstadsliv blir till småstadsidyll

Recension: Hem till Scupper Island av Kristan Higgins

Bästsäljande feelgood av brittisk debutant

Recension: Sambo på försök av Beth O'Leary

En brännande och ambitiös thriller

Recension: Ett stulet liv av Anna Ekberg
Glansholms Bokhandel & Antikvariat
Kundtjänst, vardagar 9-16: 070-692 50 50
LitteraturMagazinet
Redaktör: Sandra Sandström
Ansvarig utgivare: Linus Glansholm
Teknik: Framkant Media AB
Annonsera:  Framkant Media AB