Sara Lövestam
Jag älskar när ni gråter
Att skriva en roman börjar för mig med en känsla av en känsla. Det är som en glimt av något man skulle kunna känna, och en vetskap om att den känslan kommer att utveckla sig till ett helt perspektiv om jag bara sätter mig och skriver den. Det finns en story där ute som manar fram känslan jag tror kan finnas, och storyn kommer att samspela med känslan tills jag inte känner behovet att uttrycka den längre.
Så kan man beskriva det, och därför blir mina böcker olika. Olika människor kommer att dras med av olika böcker, för det finns (nästan) ingen som alltid har behov av att känna samma känslor som dem jag har ett behov av att nagla fast. Så tänker jag, när jag får mina läsares reaktioner på nya böcker. Vissa har redan känt känslan av Kouplan och behöver den inte igen, andra var redo för andra typer av känslor, och åter andra drabbas av Sanning med modifikation så att de sätter sig och skriver till mig. De känner sig knockade, drabbade, invaderade av känslor, de gråter. Det finns recensenter som tycker att Sanning med modifikation är ett steg framåt, mot djupare psykologi och mer komplexa sanningar i mitt författarskap. Och så finns det någon bloggare som tycker att samma bok var blekare än mina tidigare och inte bet sig fast. Alla har rätt, förstås.
Att skriva en roman är att ringa in ett hörn av universum. Ibland vill jag fånga en variant av melankoli som ekar ur en barndom. Ibland skuggorna hos en snäll stad som är farlig för vissa. Ofta vill jag fånga något som handlar om att göra sig fri, men en gång kan kampen vara stilla och metodisk, en annan gång desperat och pressad. Ett helt år kan handla om att vrida på en lögn. En karaktär i en bok blir en människa framför mina ögon, men är samtidigt ett perspektiv, ett sinne infiltrerat av omständigheter som ger hens liv en färg som jag söker.
Jag vet aldrig om känslan jag vill fånga är en känsla som en läsare vill känna. Det enda jag vet är att jag inte kan skriva något annat än det jag skriver, för om jag inte vill åt känslan jag skriver fram så orkar jag inte skriva den till slut. Ett år senare är boken färdigskriven och jag vet varken om jag har lyckats fånga den rätta känslan, eller om läsare vill ha den. Men så kommer mejlet: "Jag grät när jag läste boken", och så släpper ängslan i mitt inre. För jag jagar känslor och försöker ringa in dem med historier, och där ute finns det människor som låter dem kännas. Det är därför jag aldrig slutar upprepa det: Jag älskar när ni gråter.
Avdelning: Skriv! Taggar: #skrivprocessen #inspiration
Kommentera
Anmäl textfel
