Visa standardvy
Visa omslagsvy
Jag flyttar tillbaka till det lilla
LitteraturMagazinet är en stor och fantastisk webbplats. Här kan man fastna i timtals och läsa intressanta artiklar och blogginlägg om böcker och författare.
Jag har varit glad och lycklig över att ha haft förmånen att ha min litteraturblogg här. Men jag har senaste tiden känt att det stora formatet inte riktigt passar mig.
Därför flyttar jag nu tillbaka till min gamla blogg Carolina läser... där jag ensam skriver mina spretiga blogginlägg. Vill du fortsätta att följa mig är du hjärtligt välkommen dit!
Avdelning:
Kommentera
Otäcka böcker - de både ger mardrömmar och obehagsrysningar
Jag håller med min LitteraturMagazinet-kollega Henrik Elstad om att Fredagsenkäten ju måste gälla hela helgen? Jag fick nämligen fundera ett tag över några av frågorna och undrar nu vad det är som gör att en slags bok ger mig mardrömmar men ändå är så bra att jag vill läsa om den – medan en annan sorts bok ger mig olustkänsla bara genom sin titel och jag skulle aldrig läsa om den om jag så fick betalt?
1. Vad läser du just nu?
Fortfarande är jag djupt begravd i A Clash of Kings, andra boken i A Song of Ice and Fire (Game of Thrones). Lite mer lästid har jag haft den här veckan, men inte mycket och det går fortfarande långsamt framåt. Synd, eftersom den här boken kräver ett bra läsflow för att inte tappa bort sig bland alla namn.
Och jag lyssnar vidare på Khaled Hosseinis Och bergen svarade. Precis som förra veckan.
2. Vad tänker du börja på härnäst?
Fortfarande ligger första boken i serien Lockwood & Co, Den skrikande trappan, av Jonathan Stroud i bokhyllan och glänser och lockar. Bakom den radar nu lite deckare upp sig och pockar på uppmärksamhet: Carl och Assad ska bråka vidare i Flaskpost från P, Harry Hole ska buffla sig vidare i Djävulsstjärnan och Ruth ska lite akademiskt dras in i något nytt mord med trådar långt bak i historien (hoppas jag) i Känslan av död. Och Bricken! Det är dags att läsa vidare om Bricken i Sågspån och eld.
3. Vilken är den värsta läsupplevelse du haft?
Det måste bli en av de böcker som jag har fått tvinga mig igenom eftersom de stått på någon litteraturlista eller varit obligatorisk läsning på gymnasiet. Jag läste många poäng litteraturvetenskap på universitet och läste många fantastiska böcker – men också en hel del som jag inte tyckte om alls. Och dessa stackars böcker, hyllade böcker, klassiker, har jag sedan aldrig kunnat förmå mig att gilla. Möss och människor av Steinbeck, till exempel, dissekerade vi till döds på svenskan i gymnasiet (för den var ju så tunn...). Jag avskyr den. Madame Bovary likaså. Allra värst är den eländiga Thérèse Raquin som jag till och med tvingats läsa två gånger. Den gör mig helt deprimerad – stämningen, miljön, storyn, allt. Jag vet, jag vet – den är en av litteraturens hyllade klassiker och jag borde säkert skämmas – men bara namnet T.R får mig att bli på gråhumör i flera dagar.
4. Vad använder du som bokmärke?
Jag är (i alla fall i det här fallet...) en ordentlig människa som använder bokmärken som bokmärken. Jag vet inte hur det har gått till men jag äger en uppsjö olika bokmärken. Oftast billiga gratisbokmärken jag troligen har burit med mig hem från olika bibliotek genom åren, men de kan vara fina de också. Exempelvis ett jag har med bilder på Selma Lagerlöf i samband med något Lagerlöf-jubileum (hundra år sen hon tog nobelpriset??) eller flera olika bokmärken med bilder från Narniafilmerna.
Det finaste bokmärket jag har är en svart och lila orm som en kollega har knypplat åt mig. Det är så fint att jag inte riktigt vågar använda det, för hur ordentlig jag än är så är jag rätt duktig på att glömma kvar bokmärken i böcker när jag lämnar tillbaka dem till biblioteket.
5. Har du läst någon bok som du blivit riktigt skrämd av?
Ja, men oftast är det inte av hela böcker utan av korta berättelser i spökhistoriesamlingar. Jag tycker de skräms mer när de ofta med en läskig knorr bara lämnar mig åt mina egna fantasier. Till exempel en historia, en klassiker, som heter Handen och är skriven av Guy de Maupassant. Det handlar om en rik man som märkligt nog har en stor, svart, förtorkad och smutsig hand fastkedjad med tjocka kedjor på väggen i ett rum i sitt hus. Handen har en gång suttit på hans värsta fiende, och den behöver enligt ägaren verkligen dessa tjocka kedjor. Ni vet vilken historia jag menar? Den är läskig, och jag har många, många gånger haft mardrömmar om denna hand som ju till sist sliter sig lös.
Överhuvudtaget blir jag skrämd av spökhistorier som handlar om händer på olika sätt – det finns ju en hel del...
Avdelning: Skönlitteratur Taggar: #fredagsenkäten #spökhistorier #klassiker
Kommentera
Boken om granapor - finns på biblioteket
Om man i sin lilla koja med egentillverkade pyttesmå möbler och annat pyttigt hittar små varelser täckta med granbarr och med öron som kantareller – vad gör man då?
Dennis och Trollet provar först att leka lite med de små figurerna men de verkar inte nöjda med att bli lekta med. Inte heller gillar de maten Dennis och Trollet försöker ge till dem. De är rätt kinkiga, faktiskt, och envisas med att kalla sig själva ”människor” och Dennis och Trollet för ”stora monster”. Men egentligen verkar de inte ens själva veta vad de är för något och var de kommer ifrån, så Dennis och Trollet frågar sina föräldrar om de vet.
Helt värdelöst, förstås. Vilka föräldrar känner till sånt? (Trollets pappa TROR att han vet allting men detta vet han definitivt inte.) Men en expert på Naturhistoriska museet förstår direkt att det handlar om granapor. Och dessutom vet han att det finns en bok om just granapor, och att den finns på biblioteket. Mot biblioteket, alltså!
”Inne i biblioteket finns så många böcker och hyllor att Trollet och Dennis inte hittar boken själva. Därför går de fram till en tant som sitter vid en dator och ser ut att jobba där.
- Ursäkta, var står boken om granapor? frågar Trollet. Tanten tittar på henne som om Trollet var en galenpanna.
- Granapor? säger hon. Sådana har jag då aldrig hört talas om, och jag är ändå över femtio år.
- Den ska finnas på biblioteket. Titta i datorn, envisas Trollet. Tanten knappar på sin dator och fnyser till.
- Där ser man…Boken om granapor. Den ska stå på hyllan för Allmänt och blandat.
Tanten går mot en hylla med barnen tätt efter sig och plockar ut boken med en ny fnysning.
- Den här måste någon ha skrivit och ställt hit medan jag vände ryggen till…Granapor!
Barnen skyndar sig att låna boken och springer sedan hem.”
(Gillar skolbibliotekarien att läsa sånt här? Hon älskar det!)
Det är en rätt värdelös bok, den där granape-boken. Det barnen behöver veta är vad som gör granapor glada och det står det ingenting om, bara vad de äter och hur de ser ut. Men barnen behöver göra dem glada eftersom granaporna tror att de kommer att få tillbaka sina minnen då och veta var de egentligen bor. Så barnen listar alla de saker de själva blir glada över och så försöker de – med blandad framgång – att göra granaporna glada.
Jag gillar verkligen den här boken. Vill man ha en bra mittemellanbok till barnen som befinner sig mellan börja-läsa-stadiet och klarar-tjocka-kapitelböcker-stadiet är denna perfekt med 60 sidor lättläst, rolig text. Alla fina illustrationer gör det hela ännu bättre.
Avdelning: Barn Taggar: #7-9 #recension #mittemellan-böcker #humor #vänskap
Kommentera
/Visa 1 kommentarer
Melin är liksom helt magisk
Mårten Melin har mutat in en alldeles egen del i svensk barn- och ungdomslitteratur: svensk urban fantasy för barn och yngre tonåringar. Det är Jävla Lucia där Satans dotter börjar i en vanlig högstadieklass, det är lättlästa böckerna om häxan Vera som har köpt sitt trollspö på e-Bay, det är framför allt böckerna om Skogsbingelskolan (Förvandlad, Jag är Love och Pixis bok) där barn med ”speciella egenskaper” går på en särskild internatskola i skogen utanför ett typiskt svenskt litet samhälle.
Melin tar alla möjliga magiska väsen, andar, spöken och oknytt både från svensk och annan mytologi och så låter han dem dimpa ner i svenskt vardagsliv med skola, kompisar, familj och första kärleken. Och han gör det med ett lättläst och bra språk och med mycket humor. Jag gillar det verkligen. Jag gillar när Amors son får problem med alla som vill vara ihop med honom, jag gillar när Melin kopplar ihop gamla svenska sägner som att ”bli bergtagen” med frånvarande föräldrar och vanliga fysiklektioner.
I Liksom helt magiskt får vi läsa tolv korta berättelser som alla är koncentrat av just sådan Melin-urban-fantasy. Alla tolv berättelserna har en trettonåring som huvudperson – men sen kan vad som helst hända. Här finns sjöjungfrur (eller sjö…män?), här finns troll, här finns läskiga barn som visar sig vara spöken ute efter hämnd hela bunten, här finns vodoo, här finns häxor som skyddar sina barnbarn, här finns en väldigt-nära-döden-upplevelse, här finns Amor (Loves pappa, alltså, fast lite medelålders sådär och körandes en nedcabbad sportbil. Han har dessutom bytt ut pilbågen mot pistoler vilket väl går sådär…).
Mina två favoriter måste bli berättelsen om älvan som smyger sig in i människopojkens sovrum (det är han som är trettonåringen i den här berättelsen) och raskt hånglar upp honom (Melin räds definitivt inte att skriva om sex för barn *tips: serien om Måns och Emma*), och berättelsen med ett Dr Jekyll och Mr Hyde-motiv. Åh, den är riktigt bra, och handlar om att kunna strunta i att vara snäll och ordentlig för en gångs skull och i stället få släppa lös allt det där man kanske drömmer om att göra men aldrig normalt skulle våga.
Läs den här själv, eller sätt den i händerna på något lämpligt barn i din närhet. Och om barnet sedan vill ha mer i samma stil – ja då står alla Melins böcker på hyllan i ett bibliotek nära dig.
Avdelning: Barn Taggar: #recension #9-12 #12-15 #urban fantasy #magi #skola #vänskap
Kommentera
Läsupplevelser som förändrar livet
Den här fredagen frågar Viktoria bland annat efter läsupplevelser som förändrar livet i sin fredagsenkät. Har jag någon sådan, då?
Vad läser du just nu?
Jag gottar mig med andra boken i ”A Song of Ice and Fire”: A Clash of Kings (Game of Thrones 2, alltså). Tyvärr har jag nu en period i livet med minimalt med lästid så det går plågsamt långsamt framåt. Jag önskar jag hade två dagar i veckan som var omöjliga att boka in något på, som var helt vikta åt läsning och inget annat. Men jag har inga sådana två dagar…
Jag läser också Mårten Melins Liksom helt magiskt som är något så ovanligt som en novellsamling för barn- och ungdom.
Och så lyssnar jag på Khaled Hosseinis Och bergen svarade när jag är ute och springer. Men tiden räcker inte mycket för springande just nu heller (åh så himla mycket måste-grejs som tar plats nu…) så även den går mycket långsamt framåt.
Vad tänker du ge dig på härnäst?
Härnäst ligger Den skrikande trappan av Jonathan Stroud och väntar på mig. Första boken i en ny ungdomsserie som heter Lockwood & Co. Strouds trilogi om demonen Bartimaeus är riktigt bra och rolig fantasy, så jag förväntar mig något liknande nu. Fast Den skrikande trappan ska inte vara fantasy utan skräck, tydligen.
Vilken läsupplevelse har förändrat dig?
Jag kan först lite luddigt säga att alla läsupplevelser har förändrat mig, att läsandet av alla dessa böcker har gjort mig till den jag är. Men om jag ska försöka svara lite mer på frågan och komma på en enda, utvald bok så får det bli den här:
Vad jag pratar om när jag pratar om löpning av Haruki Murakami
Det var den som fick mig att bli så sugen på att testa det här med maratonlöpning att jag anmälde mig till mitt livs första maraton – och genomförde det. Och fick en sån kick av det att jag nu är anmäld till nästa – i september springer jag Berlin Marathon är det tänkt.
Och en bit in på nya året, vilken är den bästa bok du hittills läst i år?
Det är nog Jag, En av David Levithan, som jag precis avslutade.
Avdelning: Taggar: #fredagsenkäten #läsning
Kommentera
Människan som bor i kroppen
Det som lockade mig allra mest med den här boken var själva idén: att huvudpersonen skulle vara någon som inte hade en egen kropp utan bodde i en ny kropp varje dag. Det var precis så fascinerande att läsa om som jag tänkte mig – och på köpet fick jag en hel hög intressanta funderingar.
En har ingen egen kropp. Hen är liksom bara essensen av sig själv. Varje morgon vaknar En i en ny kropp och lever den personens liv under en dag. För att klara detta har En tillgång till ”värdpersonens” minnen, vanor och kunskap. Så varje dag lever En en ny sextonårings liv (En är i sextonårsåldern – alltså hamnar hen i sextonåringars kroppar) med skola, vardag, fotbollsträning, klarinettspel, pojk/flickvän, jobbiga föräldrar, läxor, bråkiga syskon och alla andra vanliga ingredienser i tonåringslivet. Men själv har En egentligen ingen egen familj, inga framtidsplaner, får aldrig uppleva morgondagen i det liv hen lånar för en dag.
En brukar inte engagera sig särskilt djupt i de liv hen lånar – de är ju bara för en dag. Dessutom är En noga med att inte ingripa i personens liv, vill inte förändra eller förstöra någonting. Därför är det helt omstörtande när En i bokens början blir kär. Den dagen är En Justin – en på det hela taget ganska otrevlig kille. Men Justin har en flickvän – Rhiannon. Och En blir blixtrande och förtvivlat kär i denna Rhiannon.
Man kan tänka sig hur besvärligt det blir. Hur ska En få Rhiannon att fatta att en person som inte har någon egen kropp, som är fotbollskille ena dagen och cheerleadertjej andra dagen ändå inuti alla dessa kroppar är en och samma person? Och att den personen är kär i henne?
Tur det finns mail. Skaffa ett mailkonto kan man göra vilken kropp man än råkar bo i – och mailkontot finns dessutom kvar nästa dag när man bytt kropp. På nätet kan även en person utan kropp vara Någon. Och via mail får En Rhiannon att tro på att hen finns (förstås bevisar En detta också genom att varje dag träffa henne i nya kroppar fast med samma vetskap om vad En och Rhiannon pratat om tidigare).
Storyn är fantastisk (även om jag är lite missnöjd med slutet) – jag vill hela tiden veta vem En ska vakna upp som nästa dag, och vad det innebär. Alla dessa liv som En får en liten insikt i. Det är också fascinerande att följa Ens och Rhiannons kärlekshistoria som ju fladdrar kring frågan om det är människan eller kroppen vi blir kära i, eller om det måste vara en kombination av dem bägge. (En intressant morgon vaknar En upp i en manlig kropp som väger 150 kg. Rhiannon har det svårt den dagen.) Intressant blir förstås också genusdiskussionen – hur mycket definieras våra jag av att vi är kvinnor eller män? En är en dag i en kropp som är biologiskt kvinnlig men dess genus är en man. Den dagen är En lycklig och känner sig som hemma.
Jag roades av läsningen och fick alltså mycket att fundera över. Inte minst detta: det märkliga i att jag när jag skriver om En vill fingrarna hela, hela tiden skriva ”han” och ”honom”. En har definitivt inget kön – det görs en stor poäng av just detta att det är oviktigt om kroppen är av hon- eller hankön utan att det viktiga är individen. Ändå kortsluter min hjärna och antar att om det inte anges kön så är det en ”han”. Det får mig verkligen att tänka till.
Avdelning: Ungdom Taggar: #recension #kärlek #genus #15-19
Kommentera
/Visa 2 kommentarer
Nu ska jag såga...eller vänta lite här nu..??!
Här satt jag nu och var arg. Jag hade läst de två sista böckerna i serien som på svenska heter "Legenden om Kråkan". Här skulle svavelosas och sablas ner och gnällas, för jag var så besviken.
Men av detta blev intet.
Så här är det nämligen: Första boken i serien heter Den brinnande staden. Den tyckte jag ganska bra om (här kan du läsa mitt inlägg) och fascinerades mycket av blandningen mellan sci-fi och fantasy. Raskt fortsatte jag alltså med bok 2 och 3: Det heliga ordet och Den bindande kronan. Nu var det inte alls lika bra längre. Berättandet tappades bort i ett enda staplande av olika scener på varandra. Det kändes mer som ett enda zappande i världen Anara som böckerna utspelar sig i. Men jag läste på, för jag var bara tvungen att ha reda på hur allt hängde ihop. Vilka skaparna (de som nu sågs som gudar) egentligen en gång var, hur det där funkade med att de lämnade kvar teknologiska prylar som numera har blivit magi, att det utöver detta vekar finnas magi på riktigt och hur kan nu allt detta funka? och så vidare och så vidare.
Men ju närmare slutet i bok 3 jag kom desto oroligare blev jag. Hur skulle allt kunna förklaras och redas ut på det lilla antal sidor jag hade kvar? Personerna i boken höll ju mest på att älta vem i deras lilla grupp som kunde vara Den Onde Förrädaren som avslöjat alla deras hemligheter för Den Onde Härskaren. Ja, jo, lite spännande, men jag ville ju få Förklaringen Som Knöt Ihop Alla Lösa Trådar Och Lämnade Mig Lugn Och Nöjd.
Boken tog slut. Utan att jag hade fått en endaste förklaring på någonting. Alla trådar hängde lösa, viktiga personers historier var definitivt inte avslutade och jag kände mig lurad på hela poängen. Nu skulle jag här alltså sätta igång och ondgöra mig över hur en författare kunde avsluta en bokserie utan att ha avslutat storyn (Orkade hon inte hitta på något bra slut? Va? vavava??), men först skulle jag läsa lite mer om böckerna på nätet.
Och upptäcker att serien inte tar slut efter bok 3. På engelska finns en fjärde del. Den heter The Margrave och har av någon mystisk och outgrundlig anledning aldrig blivit översatt till svenska. Why?? Man kan ju tänka sig att alla svar som jag söker finns i den. Att själva avslutningen finns i den. Att serien inte är komplett utan den.
Det är bara att svälja all min svavelosande besvikelse, lugna ner mig och försöka få tag på denna The Margrave. Stå ut med ännu en bok av scenstaplande utan berättelse för jag måste ju FÅ VETA HUR ALLT HÄNGER IHOP.
I’ll be back.
Avdelning: Fantastik Taggar: #recension #sci-fantasy #magi #ungdom
Kommentera
/Visa 1 kommentarer
Carolinas liv består mest av att som skolbibliotekarie på en F-9-skola prata med barn och ungdomar om böcker. Det bästa som finns är när något barn kommer tillbaka och med lysande ögon säger att ”Det här är den bästa boken jag har läst! Har du någon som liknar den?”
