När Eva Runefelt utkommer med en ny diktsamling är det en litterär händelse. I djuret knyter an till tidigare samlingar som Åldriga och barnsliga trakter och Längs ett oavslutat ögonblick. Efter vandringen i de dödas närhet i Mjuka mörkret (1997) befinner vi oss åter i ögonblickets och förnimmelsens tid, men kanske finns här nu än mera av sorg och vemod och ett slags sval skuggning i den intensiva närvaron. Duets puls går över i jagets i den sinnliga beblandning som är Eva Runefelts signum, men samtidigt läggs tid ''som ett tunt papper över beröringarna'' och kvar finns ödsligheten, ''det går att köra handen genom den''
Det är som alltid underbart att få vistas i Eva Runefelts poetiska bilder, och genom dem få erfara den närvaro som levandet - döden och tidens gång till trots - erbjuder.