LitteraturMagazinets recension
av Lincoln i bardo, George Saunders
Originell dödsdans
Abraham Lincolns son Willie dör mitt under brinnande inbördeskrig och Abraham är förtvivlad. En kör av röster omsvärmar honom under Willies sista timmar i livet och hans första som nydöd.
Bardo är en buddistisk term för gränsland, och fastän Willie dött i tyfus är han i Geore Saunders roman ändå inte riktigt borta. Istället klamrar han sig kvar vid kyrkogården tillsammans med andra spöken som på grund av en och annan oförrätt eller ouppklarad affär inte kunnat - eller velat - släppa taget om livet.
Willie möter de tre vännerna Hans Vollman, Roger Bevins och Everly Thomas. Vollman träffades illa av en bjälke innan han hann uppleva den äktenskapliga sängen med sin vackra unga fru, Bevins som var homosexuell skar sönder sina handleder och pastor Thomas trädde en gång in genom pärleporten med flydde tillbaka.
"Lincoln i bardo" skiljer sig från de flesta andra romaner. George Saunders har skalat bort det mesta som kännetecknar skönlitteratur och boken består enbart av dialoger och citat. Vid en snabb genombläddring ser det nästan ut som ett teatermanus. Talarpinnen vandrar mellan historiska ögonvittnen och fiktiva döda röster på kyrkogården. Det kollektiva berättandet bildar en rent fantastisk kör av gräl och käbbel, ältande, skvaller och samtal. Ibland harmoni, men oftast en strukturerad kakofoni. Inte ens de historiska källorna är eniga i beskrivningen av familjen Lincoln och deras liv i Vita huset.
På kyrkogården trängs det triviala med det eteriska. Vollman, Bevins och Thomas förnekar döden, de betraktar sig inte som döda och de har inga planer på att dö. De bekräftar oavlåtligen varandras existens och idén om att kistorna bara är sjuklådor, högst tillfälliga förvaringsplatser för deras... hm, sjukskepnader innan de kommer återträda ett... tja, mindre sjukt tillstånd. Tonen är ibland lekfull, men mellan raderna väcks frågor kring existensens villkor. Där finns ett allvar, och den påtagliga sorgen över Willies öde ligger som en mjuk filt över hela boken.
Abraham Lincoln själv, presidenten, den levande mannen som återvänder till kyrkogården på natten efter begravningen, förefaller som mest flyktig av alla. Ständigt betraktad och kommenterad. Ett gängligt och förgängligt objekt som bär huvudrollen utan några egna repliker, till synes omedveten om pjäsen han deltar i. "Lincoln i bardo" må berättas av röster som för längesen tystnat, men det är ett nydanande verk.
Mottagen: 22 maj 2018
Anmäl textfel
