Rubrik: Ur inledningen av Skraplotter:

”Det var allhelgonaafton hon kom. Underligt nog. Från allhelgona är det riktig vinter. Då har snön lagt sig. Det går inte längre att krafsa fram tranbärsrevor i myren. Frostklara dagar sätter sig tjädern i topp och haren har ömsat päls och tagit den vita på. De klara isarna på tjärnar och pluttar är översnöade, ja, allt som är svart och allt som har ruttnat i hösten är borta. De döda har frid och den erbjuds också åt de levande. Jag skulle åka med kyrkskjutsen till Röbäck på allhelgonadagen för att lägga en vitmossekrans på Myrtens grav. I högmässan fick jag väl gå för att vänta in Reine som skjutsar de gamla med taxi. Men jag tålde inte prästen. Hon bara röker och babblar, sa Elias och det hade han rätt i. Denna afton i skymningen satt Elias och jag i mitt kök med varsin kopp kaffe. Det var så tyst. Det hade snöat hela eftermiddagen och Elias spår var för länge sen borta. Nu föll snön bara flinga för flinga. Då hörde vi en bil. När vi märkte att den inte körde förbi utan stannade på landsvägen ovanför huset kikade vi förstås. Elias frågade vem det var men jag visste inte. Det var en liten röd bil. Ett fruntimmer. Hon steg ur och innan hon drog ihop kappan hann jag se kragen. Dä ä en präst, sa jag. Å fan, sa Elias. Marianne skulle ju inte sluta förrän te nyår. Det var vad vi trodde. Att nya prästen var ute och hälsade på de äldre som vi kallas. Då hörde vi henne knacka på. Inte så värst försynt. Dom ä som dammsugaragenter, sa Elias. Få dom in foten så ha du dom här. Bju´na inte på kaffe. Jag sa att jag gatt gå och öppna i alla fall. Och där stod hon, barhuvad i kylan. Men hon hade bra kängor. Det var en liten kropp med stadiga ben i tjocka svarta strumpor. Ansiktet var omålat. På sätt och vis såg hon ut som en flicka fast hon måste vara gott och väl i femtioårsåldern. Fötter och händer var barnsligt små. Hon var alldeles allvarlig. Man kunde tro att hon var rädd. Ögonen var ljust blå och satt ganska tätt ihop. Hon pressade ihop läpparna och stirrade. Säg nånting människa, tänkte jag. Det man efteråt mindes bäst i hennes ansikte var näsan. Den var bred och böjd och alldeles för stor för det åldrade flickansiktet. Goddag, sa hon. Ja, det var ovanligt. Elias brukar klaga över att det bara är hej och hejdå nuförtiden. Om hon nu var präst, sa han efteråt. En skjorta med rundkrage kan väl vemsomhelst gå in och köpa sig. Han ville ha det till att hon kom för att luras, att hon var en sån som åkte runt och stal från åldringar. Hon sträckte fram handen och sa ett namn som ingen av oss förstod. Vi hade aldrig hört det förr. Jag har kommit för att min mor ska vara född i det här huset, sa hon. Ja, då ha du komme fel, sa jag. Myrten Fjellström, bodde hon inte här? Sen minns jag inte riktigt. Det vart väl tyst. Jag tror jag backade mot kökssoffan och satte mig. Jag sa antagligen att det var nåt fel. Ett missförstånd. Myrten Fjellström hade inga barn. Eller om jag inte sa nånting alls. Jag vet inte. Att hon tog fram ett kuvert ur kappfickan kommer jag ihåg. Jag var kall om fingertopparna när jag skulle ta i det och jag fumlade så att Elias tog det i stället. Ingefrid, sa han. Ingefrid Mingus. Skulle det va namnet? Jag kallas Inga men jag är döpt till Ingefrid. Brevet fick jag från en advokat i Östersund, sa hon. Jag har ärvt min mor.”

Med Skraplotter avslutar Kerstin Ekman sin breda romantrilogi Vargskinnet om byn Svartvattnet, som inleddes 1999 med Guds barmhärtighet och 2002 följdes av Sista rompan.

Nu i lågprisutgåva!

Det är ingen lätt sak att få barn när man är över nittio. Skammen och hemligheterna finns ju, och barnen är våra domare. Men kanske barnet kan vara en gåva även om det är en medelålders kvinna som är präst. Om man törs ta emot den.

Det är ingen lätt sak att få barn när man är över nittio. Skammen och hemligheterna finns ju, och barnen är våra domare. Men kanske barnet kan vara en gåva även om det är en medelålders kvinna som är präst. Om man törs ta emot den.
Ingefrid har letat sig fram till fjällbyn och till huset där hennes okända mor bodde. Vem konstnären Elias Elv är vet hon inte. Inte ens Myrten som han fick barn med visste. Men Risten, som bor kvar i Myrtens hus, vet.

Rubrik:

Ur inledningen av Skraplotter:
”Det var allhelgonaafton hon kom. Underligt nog.
Från allhelgona är det riktig vinter. Då har snön lagt sig. Det går inte längre att krafsa fram tranbärsrevor i myren. Frostklara dagar sätter sig tjädern i topp och haren har ömsat päls och tagit den vita på. De klara isarna på tjärnar och pluttar är översnöade, ja, allt som är svart och allt som har ruttnat i hösten är borta. De döda har frid och den erbjuds också åt de levande.
Jag skulle åka med kyrkskjutsen till Röbäck på allhelgonadagen för att lägga en vitmossekrans på Myrtens grav. I högmässan fick jag väl gå för att vänta in Reine som skjutsar de gamla med taxi. Men jag tålde inte prästen. Hon bara röker och babblar, sa Elias och det hade han rätt i.
Denna afton i skymningen satt Elias och jag i mitt kök med varsin kopp kaffe. Det var så tyst. Det hade snöat hela eftermiddagen och Elias spår var för länge sen borta. Nu föll snön bara flinga för flinga. Då hörde vi en bil. När vi märkte att den inte körde förbi utan stannade på landsvägen ovanför huset kikade vi förstås. Elias frågade vem det var men jag visste inte. Det var en liten röd bil.
Ett fruntimmer. Hon steg ur och innan hon drog ihop kappan hann jag se kragen.
Dä ä en präst, sa jag.
Å fan, sa Elias. Marianne skulle ju inte sluta förrän te nyår.
Det var vad vi trodde. Att nya prästen var ute och hälsade på de äldre som vi kallas. Då hörde vi henne knacka på. Inte så värst försynt.
Dom ä som dammsugaragenter, sa Elias. Få dom in foten så ha du dom här. Bju´na inte på kaffe.
Jag sa att jag gatt gå och öppna i alla fall. Och där stod hon, barhuvad i kylan. Men hon hade bra kängor.
Det var en liten kropp med stadiga ben i tjocka svarta strumpor. Ansiktet var omålat. På sätt och vis såg hon ut som en flicka fast hon måste vara gott och väl i femtioårsåldern. Fötter och händer var barnsligt små. Hon var alldeles allvarlig. Man kunde tro att hon var rädd. Ögonen var ljust blå och satt ganska tätt ihop. Hon pressade ihop läpparna och stirrade. Säg nånting människa, tänkte jag. Det man efteråt mindes bäst i hennes ansikte var näsan. Den var bred och böjd och alldeles för stor för det åldrade flickansiktet.
Goddag, sa hon.
Ja, det var ovanligt. Elias brukar klaga över att det bara är hej och hejdå nuförtiden.
Om hon nu var präst, sa han efteråt. En skjorta med rundkrage kan väl vemsomhelst gå in och köpa sig. Han ville ha det till att hon kom för att luras, att hon var en sån som åkte runt och stal från åldringar.
Hon sträckte fram handen och sa ett namn som ingen av oss förstod. Vi hade aldrig hört det förr.
Jag har kommit för att min mor ska vara född i det här huset, sa hon.
Ja, då ha du komme fel, sa jag.
Myrten Fjellström, bodde hon inte här?
Sen minns jag inte riktigt. Det vart väl tyst. Jag tror jag backade mot kökssoffan och satte mig. Jag sa antagligen att det var nåt fel. Ett missförstånd. Myrten Fjellström hade inga barn. Eller om jag inte sa nånting alls. Jag vet inte.
Att hon tog fram ett kuvert ur kappfickan kommer jag ihåg. Jag var kall om fingertopparna när jag skulle ta i det och jag fumlade så att Elias tog det i stället.
Ingefrid, sa han. Ingefrid Mingus. Skulle det va namnet?
Jag kallas Inga men jag är döpt till Ingefrid. Brevet fick jag från en advokat i Östersund, sa hon. Jag har ärvt min mor.”

Med Skraplotter avslutar Kerstin Ekman sin breda romantrilogi Vargskinnet om byn Svartvattnet, som inleddes 1999 med Guds barmhärtighet och 2002 följdes av Sista rompan.

Ur inledningen:

"Det var allhelgonaafton hon kom. Underligt nog.
Från allhelgona är det riktig vinter. Då har snön lagt sig. Det går inte längre att krafsa fram tranbärsrevor i myren. Frostklara dagar sätter sig tjädern i topp och haren har ömsat päls och tagit den vita på. De klara isarna på tjärnar och pluttar är översnöade, ja, allt som är svart och allt som har ruttnat i hösten är borta. De döda har frid och den erbjuds också åt de levande.
Jag skulle åka med kyrkskjutsen till Röbäck på allhelgonadagen för att lägga en vitmossekrans på Myrtens grav. I högmässan fick jag väl gå för att vänta in Reine som skjutsar de gamla med taxi. Men jag tålde inte prästen. Hon bara röker och babblar, sa Elias och det hade han rätt i.
Denna afton i skymningen satt Elias och jag i mitt kök med varsin kopp kaffe. Det var så tyst. Det hade snöat hela eftermiddagen och Elias spår var för länge sen borta. Nu föll snön bara flinga för flinga. Då hörde vi en bil. När vi märkte att den inte körde förbi utan stannade på landsvägen ovanför huset kikade vi förstås. Elias frågade vem det var men jag visste inte. Det var en liten röd bil.
Ett fruntimmer. Hon steg ur och innan hon drog ihop kappan hann jag se kragen.
Dä ä en präst, sa jag.
Å fan, sa Elias. Marianne skulle ju inte sluta förrän te nyår.
Det var vad vi trodde. Att nya prästen var ute och hälsade på de äldre som vi kallas. Då hörde vi henne knacka på. Inte så värst försynt.
Dom ä som dammsugaragenter, sa Elias. Få dom in foten så ha du dom här. Bju´na inte på kaffe.
Jag sa att jag gatt gå och öppna i alla fall. Och där stod hon, barhuvad i kylan. Men hon hade bra kängor.
Det var en liten kropp med stadiga ben i tjocka svarta strumpor. Ansiktet var omålat. På sätt och vis såg hon ut som en flicka fast hon måste vara gott och väl i femtioårsåldern. Fötter och händer var barnsligt små. Hon var alldeles allvarlig. Man kunde tro att hon var rädd. Ögonen var ljust blå och satt ganska tätt ihop. Hon pressade ihop läpparna och stirrade. Säg nånting människa, tänkte jag. Det man efteråt mindes bäst i hennes ansikte var näsan. Den var bred och böjd och alldeles för stor för det åldrade flickansiktet.
Goddag, sa hon.
Ja, det var ovanligt. Elias brukar klaga över att det bara är hej och hejdå nuförtiden.
Om hon nu var präst, sa han efteråt. En skjorta med rundkrage kan väl vemsomhelst gå in och köpa sig. Han ville ha det till att hon kom för att luras, att hon var en sån som åkte runt och stal från åldringar.
Hon sträckte fram handen och sa ett namn som ingen av oss förstod. Vi hade aldrig hört det förr.
Jag har kommit för att min mor ska vara född i det här huset, sa hon.
Ja, då ha du komme fel, sa jag.
Myrten Fjellström, bodde hon inte här?
Sen minns jag inte riktigt. Det vart väl tyst. Jag tror jag backade mot kökssoffan och satte mig. Jag sa antagligen att det var nåt fel. Ett missförstånd. Myrten Fjellström hade inga barn. Eller om jag inte sa nånting alls. Jag vet inte.
Att hon tog fram ett kuvert ur kappfickan kommer jag ihåg. Jag var kall om fingertopparna när jag skulle ta i det och jag fumlade så att Elias tog det i stället.
Ingefrid, sa han. Ingefrid Mingus. Skulle det va namnet?
Jag kallas Inga men jag är döpt till Ingefrid. Brevet fick jag från en advokat i Östersund, sa hon. Jag har ärvt min mor."