Fem systrar. En efter en har de hållit sin far, älvbonden, i fingret när han visat dem vårens gula kabbelekor. I tur och ordning försvinner de ut i sina liv. Kvar blir Ida, den yngsta.
Baptisterna har börjat döpa folk i Klarälven. Frälsning och uteslutning protokollförs med heligt snusförnuft. Arbetarna vid Sulfiten inne i Forshaga samlar sig till landsändans första stora strejk, de går mot svidande nederlag. En båtkarl går i land och försöker bli bonde, men hans tre minderåriga söner utvandrar till svenskstaden Rockford i ett Amerika där det råder förbudstid och allt är möjligt.
De levandes land följer med kärlek, humor och inlevelse Ida (författarens farmor), hennes systrar och släktingar i byn Hedås vid Klarälven från sent 1800-tal till 1900-talets mitt. Den avslutar den berättelse om en värmländsk bondby som inleddes med Ljus från ingenstans (2008).

De levandes land är en fristående fortsättning på den berättelse om byn Hedås vid Klarälven som i den kritikerrosade Ljus från ingenstans (2008) fördes från de första nybyggarna på 1600-talet till deras avkomling i sjunde led: den lille bonden med smedhänder, Lars Jonsson på Nolkul, och hans hustru Kajsa från andra sidan älven. Då gick det mot slutet av 1800-talet, timmerflottning och fabriksarbete började knyta in byn i ett nytt slags Sverige.Den nya delen kretsar mycket kring de fem döttrarna på Nolkul,"tösera". De är flötkarlarnas utspiserskor, de är den hästlösa gårdens dragdjur och dragplåster. De är sina åldriga föräldrar ögonstenar och bärare av bönders eviga oro: ska det finnas en fortsättning för gården? En efter en försvinner de ut i sina öden, kvar blir Ida, den yngsta.
Det råder väckelse, de lokala baptisterna döper proselyter och utesluter i synd fallna med samma frenesi. Samtidigt går arbetarna vid Sulfiten i det närbelägna Forshaga ut i landsändans första stora strejk, en kraftmätning som slutar i svidande nederlag.
August, båtkarl norrifrån längs älven, träder in i handlingen i ett kritiskt skede, om än något för sent. Ett annat avsnitt, 1920-tal, följer Augusts tre minderåriga söner till fabriksstaden Rockford nära Chicago: ett slags svensk folkrörelsefilial på prärien, omstöpt av förbudstid, och med ett mordfall som de finner sig oroväckande intrasslade i.
Berättelsen tonar ut i ett Hedås i det begynnande folkhemmets marginal, intill älven, den mäktigt framströmmande. Ida har hunnit bli sjuttio. Hennes sonson, författaren, är nätt och jämnt född. Romanens fresk över ett stycke Bonde-Sveriges förvandlingar är samtidigt en meditation över de försvunna liven och deras resonans hos de efterkommande: humoristisk, kärleksfull och färgrik.

"Jag undrar om han någonsin har varit närmare miraklet än här.Hans gamla kollega Dan Andersson skulle spela våra kära ner i jord, Lars Andersson spelar upp dem igen. --- Jisses, så fint."
Ulrika Knutson, Kulturnytt

"Lars Andersson har aldrig skrivit bättre eller mer övertygande, ja få är de av dagens svenska författare som förmår få sina meningar att frodas och fortleva på ett lika lysande och omedelbart träffande sätt. Orden både kränger och bråkar, vrenskas och viskar stillsamt och varsamt, går från det sprödaste finstämda till det våldsamt frustande och vulgärt vitala. ... Lars Andersson har på ett självklart sätt skrivit sig fram till ställningen som en våra viktigaste, angelägnaste och mest framstående författare."
Crister Enander, Helsingborgs Dagblad

De levandes land är en fristående fortsättning på den berättelse om byn Hedås vid Klarälven som i den kritikerrosade Ljus från ingenstans (2008) fördes från de första nybyggarna på 1600-talet till deras avkomling i sjunde led: den lille bonden med smedhänder, Lars Jonsson på Nolkul, och hans hustru Kajsa från andra sidan älven. Då gick det mot slutet av 1800-talet, timmerflottning och fabriksarbete började knyta in byn i ett nytt slags Sverige.Den nya delen kretsar mycket kring de fem döttrarna på Nolkul,"tösera". De är flötkarlarnas utspiserskor, de är den hästlösa gårdens dragdjur och dragplåster. De är sina åldriga föräldrar ögonstenar och bärare av bönders eviga oro: ska det finnas en fortsättning för gården? En efter en försvinner de ut i sina öden, kvar blir Ida, den yngsta.
Det råder väckelse, de lokala baptisterna döper proselyter och utesluter i synd fallna med samma frenesi. Samtidigt går arbetarna vid Sulfiten i det närbelägna Forshaga ut i landsändans första stora strejk, en kraftmätning som slutar i svidande nederlag.
August, båtkarl norrifrån längs älven, träder in i handlingen i ett kritiskt skede, om än något för sent. Ett annat avsnitt, 1920-tal, följer Augusts tre minderåriga söner till fabriksstaden Rockford nära Chicago: ett slags svensk folkrörelsefilial på prärien, omstöpt av förbudstid, och med ett mordfall som de finner sig oroväckande intrasslade i.
Berättelsen tonar ut i ett Hedås i det begynnande folkhemmets marginal, intill älven, den mäktigt framströmmande. Ida har hunnit bli sjuttio. Hennes sonson, författaren, är nätt och jämnt född. Romanens fresk över ett stycke Bonde-Sveriges förvandlingar är samtidigt en meditation över de försvunna liven och deras resonans hos de efterkommande: humoristisk, kärleksfull och färgrik.

"Jag undrar om han någonsin har varit närmare miraklet än här.Hans gamla kollega Dan Andersson skulle spela våra kära ner i jord, Lars Andersson spelar upp dem igen. --- Jisses, så fint."
Ulrika Knutson, Kulturnytt

"Lars Andersson har aldrig skrivit bättre eller mer övertygande, ja få är de av dagens svenska författare som förmår få sina meningar att frodas och fortleva på ett lika lysande och omedelbart träffande sätt. Orden både kränger och bråkar, vrenskas och viskar stillsamt och varsamt, går från det sprödaste finstämda till det våldsamt frustande och vulgärt vitala. ... Lars Andersson har på ett självklart sätt skrivit sig fram till ställningen som en våra viktigaste, angelägnaste och mest framstående författare."
Crister Enander, Helsingborgs Dagblad

De levandes land är en fristående fortsättning på den berättelse om byn Hedås vid Klarälven som i den kritikerrosade Ljus från ingenstans (2008) fördes från de första nybyggarna på 1600-talet till deras avkomling i sjunde led: den lille bonden med smedhänder, Lars Jonsson på Nolkul, och hans hustru Kajsa från andra sidan älven. Då gick det mot slutet av 1800-talet, timmerflottning och fabriksarbete började knyta in byn i ett nytt slags Sverige.Den nya delen kretsar mycket kring de fem döttrarna på Nolkul,"tösera". De är flötkarlarnas utspiserskor, de är den hästlösa gårdens dragdjur och dragplåster. De är sina åldriga föräldrar ögonstenar och bärare av bönders eviga oro: ska det finnas en fortsättning för gården? En efter en försvinner de ut i sina öden, kvar blir Ida, den yngsta.
Det råder väckelse, de lokala baptisterna döper proselyter och utesluter i synd fallna med samma frenesi. Samtidigt går arbetarna vid Sulfiten i det närbelägna Forshaga ut i landsändans första stora strejk, en kraftmätning som slutar i svidande nederlag.
August, båtkarl norrifrån längs älven, träder in i handlingen i ett kritiskt skede, om än något för sent. Ett annat avsnitt, 1920-tal, följer Augusts tre minderåriga söner till fabriksstaden Rockford nära Chicago: ett slags svensk folkrörelsefilial på prärien, omstöpt av förbudstid, och med ett mordfall som de finner sig oroväckande intrasslade i.
Berättelsen tonar ut i ett Hedås i det begynnande folkhemmets marginal, intill älven, den mäktigt framströmmande. Ida har hunnit bli sjuttio. Hennes sonson, författaren, är nätt och jämnt född. Romanens fresk över ett stycke Bonde-Sveriges förvandlingar är samtidigt en meditation över de försvunna liven och deras resonans hos de efterkommande: humoristisk, kärleksfull och färgrik.

"Jag undrar om han någonsin har varit närmare miraklet än här.Hans gamla kollega Dan Andersson skulle spela våra kära ner i jord, Lars Andersson spelar upp dem igen. --- Jisses, så fint."
Ulrika Knutson, Kulturnytt

"Lars Andersson har aldrig skrivit bättre eller mer övertygande, ja få är de av dagens svenska författare som förmår få sina meningar att frodas och fortleva på ett lika lysande och omedelbart träffande sätt. Orden både kränger och bråkar, vrenskas och viskar stillsamt och varsamt, går från det sprödaste finstämda till det våldsamt frustande och vulgärt vitala. ... Lars Andersson har på ett självklart sätt skrivit sig fram till ställningen som en våra viktigaste, angelägnaste och mest framstående författare."
Crister Enander, Helsingborgs Dagblad