När Michel Houellebecq 1998 gav ut Elementarpartiklarna uppstod en hetsig debatt. Det var inte bara de kontroversiella idéerna som delade Frankrike, utan också den oputsade, konstlösa stilen, som drastiskt avvek från fransk prosakonvention.
Då var det två bröder som bildade romanens spänningsfält. Genforskaren Michel avstod från kärlek; könet var i hans ögon själva tecknet för människans dödlighet. När tekniken nu gör det möjligt att föröka sig genom kloning, varför då fortsätta plåga sig på sexualitetens slagfält? Brodern Bruno har å sin sida kastat sig ut på detta slagfält i ständiga försök att döva ensamheten.
I Refug närmar sig Houellebecq en mer klassisk fransk romanprosa, men temat med den genteknologiska möjligheten går igen – och han drar det till sin spets. I den framtid som skildras är kloning av människor inget uppseendeväckande. De som för ordet är Daniel 1 – en extremt framgångsrik komiker vars karriär har många likheter med Houellebecqs egen – och hans kloner: Daniel 24, Daniel 25, etc. På så sätt ger romanen röst åt alla och ingen. Så var ska subjektets gräns egentligen dras? Och om religionen och tron på en skapande gud sätts ur spel, vad finns det då kvar att hoppas på förutom evig ungdom och evigt liv?