Anne-Charlotte Östman
Hur ska vi läsa Lukasevangeliet?
På bokmässan ska Lennart Thörn tala om Lukasevangeliet utifrån sin bok ”Ordets tillblivelse” som kom förra året. Den ingår i serien Nya testamentets budskap (NTB) som kommer ut på Libris förlag. Meningen med NTB är att klargöra bibelordets bakgrund och sammanhang i historien och i Bibeln. Man vill också peka framåt mot vår tid och vilken betydelse evangelietexterna kan få här och nu.
Lukas är det längsta evangeliet. Tillsammans med Apostlagärningarna som har samma författare utgör det mer än en fjärdedel av Nya testamentet. Lukasevangeliet är känt för ”julevangeliet”, de många liknelserna och Jesu möten med de marginaliserade i samhället. Lukasevangeliet skapar en berättelse av den ursprungliga ögonvittnestraditionen. Det har formen av en antik biografi med ett livsförlopp från Jesu födelse till hans död.
Jag dyker ner i Lennart Thörns läsning av Lukas 10:38-42. Evangelisten är ensam om att skildra situationen då Jesus befinner sig hos systrarna Marta och Maria i Betania.
Avdelning: Fakta Taggar: #Bibeln #bokmässan2018
Kommentera
Anne-Charlotte Östman
Recensentens höst
Vilken rik och intressant bokhöst jag har framför mig! De här fem volymerna har jag ambitionen att recensera. Sara Mannheimers bok om en tågresa, där berättaren försöker reda ut och lösa upp det symbiotiska förhållandet till sin mor, har jag snart läst ut. Så recensionen är inom räckhåll för "Urskilja oss".
Den här tilltalande högen böcker har jag beställt från förlagen utifrån egna preferenser. Jag är troende och deltar sedan några år tillbaka i en bibelgrupp i Högalids församling, därav intresset för Jesus. Lennart Hagerfors intervjuades för ett tag sen av sin förläggare Svante Weyler på Akademibokhandeln, Mäster Samuelsgatan. Det var ett spännande samtal som gjorde mig nyfiken att läsa "Människosonen". Hagerfors, som är missionärsbarn, har tagit sig för att dikta fram Jesu liv mellan tolv års ålder, då han uppträder i templet, och när han kommer tillbaka arton år senare i Bibeln tillsammans med sina lärjungar. Det är Hagerfors inte den första att göra, men jag tror inte jag läst någon av de andra fiktionerna.
Göran Skytte har gemensamt med Lennart Hagerfors att han inte tror att Jesus var så mild och änglalik som han ibland framställs. I "Förklaringsboken" tar Skytte sig an de svåra styckena i Matteusevangeliet. Som en av vägledarna har han Bo Giertz, omstridd före detta biskop i Göteborg, och dennes "Förklaringar till Nya testamentet". Bo Giertz kommentarer fungerar för övrigt också som stöd för min samtalsledare i bibelgruppen.
Soheila Fors är en beundransvärd kvinna som arbetar hårt mot hedersförtrycket. Hon har grundat tehus för kvinnor runt om i Sverige och ett skyddat boende, Saras hus. Hennes "Bakom varje fönster bor ett hjärta" vill vara en röst för de kvinnor som inte får ta del av alla de mänskliga rättigheter som vi andra tar för givna.
Den femte boken är Linn Ullmanns "De oroliga" som handlar om ett kändisäktenskap, det mellan hennes föräldrar Ingmar Bergman och Liv Ullmann. Sådant är alltid kittlande. Det bidrog till att jag ville läsa boken, men jag tycker också allmänt om välskrivna självbiografier. Hur andra, fiktiva eller verkliga personer, lever och tänker är väl det som litteratur handlar om. I alla fall för mig vars böjelse ligger åt det psykologiska och existentiella hållet.
Avdelning: Skönlitteratur Taggar: #Bibeln #Jesus #självbiografier
Kommentera
Anne-Charlotte Östman
Vad kan arkeologin säga om Jesus?
Jag blev nyfiken på en bok som legat flera år under min mans nattduksbord: Hans Furuhagen, "Bibeln och arkeologerna" från 2010. Jag bläddrade fram till kapitlet "Jesusarkeologin". Furuhagen, som är antikhistoriker, skriver att han känner stor tvekan inför Jesusarkeologins anspråk. De arkeologiska fynden kan ibland belysa detaljer i Nya testamentets berättelser, men det är vanskligt att tillämpa arkeologins metoder på ett enskilt livsöde. Och när man låter ett enskilt fynd bekräfta en utsaga eller ett förlopp i Bibeln rör det sig knappast om vetenskaplig arkeologi, enligt honom, utan snarare om journalistik. Fynden får lätt ett massmedialt intresse.
Enstaka fynd som fått stor uppmärksamhet är några inskrifter, en med ståthållaren Pontius Pilatus namn, en benkista med översteprästens Kaiafas namn och ytterligare en benkista med påskriften "Jakob son till Josef, bror till Jesus". Judarna deponerade sina döda i gravgrottor med stora stenblock. När kroppen hade upplösts föste man ihop skelettdelarna i en grop så man fick plats för nya lik. Men under det sista decenniet före Kristus började de förmögna familjerna i Jerusalem att samla ihop de dödas ben i dekorerade benkistor av kalksten, ett så kallat ossuarium. De har blivit mycket intressanta för utforskningen av Nya testamentet.
På 1930-talet hittade en arkeolog ett ossuarium med påskriften "Jesus son till Josef". Det var förbryllande för de troende kristna: Hur kunde det finnas skelettdelar kvar efter den till himlen uppstigne Jesus? När man på 1980-talet uppförde ett hyreshus i en förort till Jerusalem stötte man på en gravgrotta med sex benkistor. På en stod det "Maria", på en annan "Josef", på en tredje "Jesus son till Josef". Det var uppenbarligen en familjegrav. I en katalog som publicerades 1994 över judiska ossuarier är emellertid det vanligaste mansnamnet Josef, följt av Jesus, och det näst vanligaste kvinnonamnet är Maria.
Tydligen kunde vem som helst heta Jesus och vara son till en Josef och en Maria, sammanfattar Furuhagen. Men eftersom inskrifterna Pontius Pilatus och Kaiafas kan gälla som bekräftelse på att dessa personer existerat kan de emellertid också ses som ett indicium på att Jesus har existerat som historisk person. Dock kan, enligt Furuhagen, inga arkeologiska fynd sättas i direkt samband med personen Jesus från Nasaret.
Författaren kommer också in på reliker som haft så stor betydelse för pilgrimer. Det är föremål som sägs ha ägts eller vidrörts av en helig person. De anses utstråla gudomlig kraft. Den mest vördade av de kristna relikerna är den linnevävnad som ända sedan medeltiden har ansetts vara Jesu liksvepning. Den förvaras nu i domkyrkan i Turin. Svepningen har ett avtryck av en död mans kropp, en knappt synlig bild som har formen av ett fotonegativ. När reliken visades upp 1898 kunde man fixera bilden och kopiera den till en positiv bild på ett fotografi. Då såg man en naken långsträckt man med långt mörkt hår och ett fylligt skägg. Så avbildades Jesus under medeltiden, skriver Furuhagen, men inte under senantiken. Under Konstantin den stores tid porträtterades Jesus i stället som en skägglös yngling, mer lik den grekiske guden Apollon än en judisk profet.
Ett helt vetenskapsområde uppstod kring svepningen, den så kallade sindonologin. Namnet kommer av sindon som är Bibelns grekiska ord för Jesu liksvepning. Men vävnadens ålder är helt avgörande. Vatikanen gav 1988 tillstånd till att tre små bitar klipptes ur och sändes för kol 14-test. Tre laboratorier i England, Schweiz respektive USA var ense om att den del av vävnaden där proven togs kan dateras till tiden 1260-1390. Några amatörforskare hävdade då att testbitarna kom från den del av svepningen som hade lagats under medeltiden. Men där blev det stopp hos Vatikanen. Laboratorierna har fått nej på förfrågan om att studera någon del av tyget där det finns avtryck av den döda manskroppen.
Ingen vet hur bilden är gjord, och diskussionen pågår även in på 2000-talet. Särskilt Wikipedia ägnar stor uppmärksamhet åt svepningen i Turin. Furuhagen avslutar kapitlet med att Jesu uppståndelse varken kan bevisas eller motbevisas av Jesusarkeologin.
Avdelning: Fakta Taggar: #arkeologi #Bibeln #Jesus #Turinsvepningen
Kommentera
Anmäl textfel
