Daniel Gunnarsson
David Bowie: Den sista intervjun och andra konversationer
Den 10 januari 2016 lämnade David Bowie oss med saknad. Hans karriär har inte alltid varit spikrak men väl fantastisk, överraskande och framförallt lång. Ända in i det sista gjorde han det han var bäst på, skapade musik. Den 8 januari 2016, på sin 69-årsdag och alltså bara två dagar före sin död, gav han ut sitt sista album ”Blackstar”. ”Blackstar”, tycker jag tillhör ett av hans främsta album och det är enligt mig också det bästa sedan början av 80-talet. Nu i vår har Sjösala förlag haft den goda smaken att ge ut en intervjubok med David Bowie, ”David Bowie: Den sista intervjun och andra konversationer”. Det blev för mig en helg med obligatorisk läsning.
Avdelning: Fakta Taggar: #recension #musik #David Bowie
Kommentera
/Visa 1 kommentarer
Erika Wallman
I stormens öga sitter en besvärad och trött gammal man
Varje dag som maten dröjer citerar någon i hushållet, likt en återkommande bordsbön, Talkin’ World War III Blues:
”Give me a string bean I'm a hungry man
A shortgun fired and away I ran"
Numera kan vi säga att vi citerar en nobelpristagare flera gånger i veckan. Mycket mer än så innebär inte årets val av pristagare för mig. -klipp-
Jag är ingen förståsigpåare. Varken gällande litteratur, politik eller musik. På sin höjd är jag en tyckare. Jag tycker om att höra litteraturprisets tillkännagivande. Det kan bli ett hurra! ett nej! eller ett jaha. Ombyte förnöjer. Jag tycker också om Bob Dylan. Mitt förhållande till honom är jämngammalt med mitt förhållande till skivsamlingen mannen tillförde det gemensamma första hemmet. Det var en aha-upplevelse att lyssna bortom de uttjatade lägereldsvisorna. Jämförbart med upplevelsen av Cornelis minus Hönan Agda och kolonin.
Borde Bob Dylan fått nobelpriset? Världen är delad (som vanligt). Bryr han sig? Nej jag tror inte det. Tror mest att han tycker att det är jobbigt. Han har i alla fall alltid sett ut som om han tycker att allting är antingen jobbigt eller skittråkigt. Frågan är om han ens kommer den 10 december. Jag hoppas det och jag hoppas att han spelar munspel i sitt tal och jag hoppas få se honom bli väckt av lucior i tv, men det är nog för mycket begärt.
Jag minns hur han kom ut på scenen i Göteborg 2001 och placerade sin oscarsstatyett på scengolvet. Den kommenterades inte över huvud taget. Det finns en risk att nobelpriset kommer att gå samma öde tillmötes, dinglandes okommenterat på ett mikrofonstativ.
Nobelmedaljen – snart på en skitig festival nära dig.
Poet ja, men utan musiken kanske det inte varit samma sak, eller? Vissa låttexter har ett liv även utan musik, andra klarar inte av att stå på ett ben. Bob Dylan har låtar i båda kategorierna. Som så många andra.
På ett sätt förstår jag inte hur akademien tänkte, det är musik vi pratar om, var så goda och backa tillbaka in bland luntorna! Samtidigt är det ju intressant varje gång någon som inte levererar texter mellan hårda pärmar premieras. Men jag vill ju ändå inte att vilket kreativt twittertroll som helst ska få njuta av den där fina efterrätten i blå salen. Det är ju det där med gränsdragning, revirpinkande, ha kontroll, att bryta mot traditioner, vilja överraska, våga, älska, skaka om, konspirera. Allt det där mänskliga.
Jag tror inte att kritikerna läst tillräckligt många texter och jag tror inte att de inbitna fansen ens vill försöka att förstå kritiken. Jag vet de som tycker att Bob Dylan inte ens förtjänar ett musikpris och de som tycker att han gott kan få fredspriset också. Minst.
Vilken betydelse har det egentligen? Känslor kommer att växa till stormar för att svalna och bli till axelryckningar och anekdoter. Kommer det att göra någon skillnad? Sanningen är väl att vi har bra mycket viktigare frågor att ägna oss åt på detta sargade klot. Och det är väl därför det är så skönt att få tjafsa om sånt här lite då och då. Och i stormens öga sitter en besvärad och trött gammal man som bara vill bli lämnad i fred.
Avdelning: Taggar: #nobelpriset #dylan #musik #låttexter
Kommentera
Daniel Gunnarsson
En kulturgärning i särklass
Jag har nåtts av en mycket tråkig nyhet. David Bowie är död! Han dog av sviterna från sin cancer endast två dagar efter sin 69-årsdag. En födelsedag han firade med att ge ut det som kom att bli hans, detta är så tungt att behöva skriva, SISTA album nämligen "Blackstar".
Avdelning: Fakta Taggar: #recension #David Bowie #musik
Kommentera
Carl Magnus Juliusson
Andalusien runt
Förra söndagen kom jag hem från en vecka i Andalusien. Vi flög till Málaga för att sedan åka i en cirkel: Granada – Córdoba – Sevilla – Cádiz – Ronda och sedan tillbaka till Málaga.
Resan gick mycket i kulturens och litteraturens tecken. Andalusien är området där poeten Federico García Lorca, Spaniens främsta tonsättare Manuel de Falla (vars födelsebostad vi passerade i Cádiz) och gitarristen Andrés Segovia verkade. I Málaga föddes Pablo Picasso. Där finns även ett fint Picassomuseum som Picasso själv var med om att etablera. Det var inte förrän så sent som efter Francos död som Picasso ens kunde ha ett eget museum i Spanien.
Taggar: #Spanien #kultur #arkitektur #konst #musik #resa
Kommentera
Mats Strandberg
Cirkeln-musiken finns nu på Spotify och iTunes!
Såhär såg det ut i oktober, när jag satt med gåshud i Benny Anderssons studio medan han skapade den fantastiska filmmusiken till Cirkeln. Nu finns hela soundtracket på både iTunes och Spotify!
Avdelning: Fantastik Taggar: #engelsfors #cirkeln #cirkelnfilmen #musik
Kommentera
Mats Strandberg
Fagersta-Cirkeln är sluten
Jag kommer från en liten stad som heter Fagersta. Fagersta var en stor inspiration för mig och Sara när vi skapade Engelsfors. Och nu har The Hives, som också kommer från Fagersta, gjort en fantastisk låt till Cirkeln-filmens soundtrack; Blood Red Moon. Känns som om Fagersta-cirkeln är sluten.
I klippet nedan spelar The Hives låten i Skavlan tillsammans med vår producent - en viss herr Benny Andersson:
Avdelning: Fantastik Taggar: #engelsfors #cirkeln #cirkelnfilmen #musik
Kommentera
Jonna Lindberg
As we build a brand new planet
Jag använder mig mycket av känslor när jag skriver. Dels för att jag själv tycker om att läsa om känslor, för att det intresserar mig, men det kan också vara terapeutiskt. Att få ur sig allt som är rörigt i huvudet. Det blir alltid mer ordning bara det får komma ut i ord.
Avdelning: Skriv! Taggar: #musik #skrivinspiration
Kommentera
Mats Strandberg
Tre blondiner, två låtar om finlandsfärjor
Går runt och funderar på kommande kapitel i boken. Lyssnar på Veronica Maggios Jag lovar. En bra låt, som passande nog handlar om baksmällan efter en tur med en finlandsfärja.
En annan finlandsfärje-låt, en favorit från min barndom, är Lili & Susies Enkel resa:
Låten var ledmotiv till åttiotalsfilmen Enkel resa. Jag har aldrig sett den, men den verkar vara en ohelig röra av allt det värsta med svensk åttiotalshumor, inklusive frejdig rasism. Bloggen Dagdrivarklubben har skrivit ett roligt inlägg om filmen här!
Avdelning: Skriv! Taggar: #skriva #musik #färjan
Kommentera
Mats Strandberg
Vad dansbandslåtar lärt mig
Är det något jag lärt mig av researcharbetet med min bok om en finlandsfärja, så är det att många dansbandslåtar har texter som passar alldeles utmärkt att citera i en skräckbok. Framför allt handlar det mycket om brännande pulsar och stalkers som hänger utanför sina offers dörrar och kräver att få veta om deras kärlek är besvarad.
Avdelning: Skriv! Taggar: #skriva #musik #färjan
Kommentera
Carl Magnus Juliusson
Hemma igen efter en kort cesur i sommarläsningen
Den senaste tiden har det inte blivit mycket läst. Sommar, pop och festival har kommit emellan.
Men nu är jag tillbaka igen och kommer sakta men säkert – samtidigt som jag försöker återvända till verkligheten och den vanliga lunken – påbörja sensommarens läsprojekt: Duras, Montaigne och Tolstojs Krig och fred.
Hoppas alla har det bra i värmen!
Taggar: #sommar #musik #läsning
Kommentera
Carl Magnus Juliusson
Håkan på Ullevi
Höll nästan på att glömma: Igår (lördag) var jag och såg Håkan på Ullevi tillsammans med rekordmånga 69 349 huvuden – och minst dubbelt så många händer – i publiken!
Tre och en halv timme höll det på – fantastiskt så det förslår från början till slut.
Det är ju faktiskt så: Med några få undantag kan jag, utan att tveka, kasta hundra år av kärlekspoesi i sjön för en enda skiva med Håkan Hellströms ord och musik.
Jag grät när jag hade läst färdigt sista sidan i På spaning efter den tid som flytt. Jag grät när jag till sist slog ihop Sista brevet från Sverige. Och varje gång rinner tårarna när Håkan framför Du är snart där – sista spåret på 2 steg från paradise och kanske den finaste låten skriven på mycket mycket länge.
Den här gången också ackompanjerad av den mest rörande Charlie Chaplin-scenen på storbild om att aldrig ge upp för förtvivlan, utan med gott mod bara fortsätta framåt. Hand i hand går de mot soluppgången och filmen är slut.
Precis som konserten. Eller inte riktigt slut. Men nästan.
I fredags stod göteborgsregnet som spön i backen. Men precis som på Slottskogsvallen förra året, skiner ändå solen dagen efter, ensam på en molnfri himmel, som om det var det mest självklara i världen, när Håkan väl ska inta scenen i Göteborg.
Det är magiskt. Jag är förstår det inte. Jag vet inte vad jag ska säga.
Men som tur är, är jag ju inte ensam – tvärtom! Så vad ska man med bara ytterligare ord till?
De gör varken till eller från. Så det är väl dags att sluta skriva nu innan det bara blir en massa romantiska klichéer och superlativ och en massa malande?
Japp.
Så.
Slut.
Taggar: #Göteborg #musik #Ullevi #kärlek
Kommentera
/Visa 2 kommentarer
Mats Strandberg
Ch-ch-ch-changes
Har kommit ungefär halvvägs i första manusversionen på nya boken, och vid det här laget brukar karaktärerna börja utkristallisera sig tydligare. Och för varje ny sak jag kommer på om dem (och hur de "matchar" varandra) så måste jag gå tillbaka och ändra, testa om de nya idéerna verkligen håller, innan jag börjar skriva framåt igen. För varje liten ändring måste jag gå igenom allt som redan är skrivet om karaktären, för att se hur det påverkar karaktärens beteende och hur andra ser på hen.
Det är å ena sidan väldigt tillfredsställande, men det är också frustrerande att jobba bakåt, att peta och gneta. Det finns inte alls samma rush som när man jobbar framåt. Och håller man på för länge kan man börja ändra för mycket, bara för att man själv har sett det så många gånger förut.
Nu på morgonen har jag gjort de sista kontrollerna i backspegeln för den här gången (hoppas jag) och nu ska jag äntligen börja titta framåt igen, på motorvägen som väntar!
Dagens skrivsoundtrack: filmmusiken till Jane Eyre.
Avdelning: Skriv! Taggar: #skriva #musik #färjan
Kommentera
/Visa 1 kommentarer
Carl Magnus Juliusson
Mozart och hans värld
För några år sedan köpte jag en makulerad Mozart-biografi på Borås universitetsbibliotek för fem kronor. Jag har aldrig förstått hur utrensningsproceduren fungerar och blir alltid lite ledsen när jag ser fina böcker rensas ut – eller bara böcker som jag någon gång kanske hade velat hitta bland hyllorna.
Det var ett tag sedan. Vissa böcker måste vänta länge innan man får det där suget att läsa dem. Men nu var det i alla fall dags.
Den heter Mozart och hans värld och är skriven av litteraturvetaren Nils-Olof Franzén. 1958 disputerade han på Zola och har sedan dess skrivit flera biografier. Förutom Mozart har han även skrivit om Moliére, Rossini, Jenny Lind och Sven Jerring.
Men för de flesta är han kanske mest känd som författaren bakom detektiven Agaton Sax, böcker jag vet att jag har läste som barn men tyvärr inte kommer ihåg någonting av förutom själva bilden av Agaton på framsidan av böckerna.
Biografin över Mozart kom 1978 och är ett fint och nära porträtt av detta underbarn som tar avstamp i Wolfgangs ganska så omfattande brevkorrespondenser – framför allt med sin far Leopold. Här och var finns alltså Mozarts egna ord tillgängliga att läsa på tal om händelser i hans liv, om vad han tänker och tycker och vad han var för en person.
Taggar: #musik #1700-tal #biografi
Kommentera
Mats Strandberg
Soundtrack till skrivande
Skräckboken jag skriver på har kanske inte mycket gemensamt med filmen Veronikas dubbelliv, men det är ett alldeles utmärkt soundtrack att skriva till, som pendlar mellan drama och melankoli. Jag älskar det!
Instrumental filmmusik är det bästa jag vet att skriva till - jag kan inte ha något med texter, för det gör mig alldeles för distraherad. Jag väljer det som passar för scenen jag jobbar med. Några av mina favoriter, som finns på Spotify:
TRON: Legacy, New Moon - The Score, A Single Man, Fire Walk With Me och Twin Peaks, Hisaishi Meets Miyazaki Films, 300 och Bram Stoker's Dracula.
Taggar: #skrivtips #skriva #musik #inspiration #färjan
Kommentera
Carl Magnus Juliusson
Beundran förblindar, sade Reger
Thomas Bernhard har skrivit tre romaner som tillsammans bildar en löst sammanhållen tematisk enhet som alla behandlar konsten. De är Undergångaren (1983), Skogshuggning (1984) och Gamla mästare (1985).
Undergångaren handlar om musik.
Berättarjaget minns hur han, en man som heter Wertheimer, och Glenn Gould tillsammans deltar i Vladimir Horowitz seminarium för pianister vid Mozarteum. Horowitz är sin tids – och kanske till och med 1900-talets – absolut främsta klassiska pianist och dessa tre studenter utgör tillsammans de bästa av sitt slag i hela Europa.
Men det finns ett problem. Glenn Gould är ett geni. Och bredvid ett geni spelar det ingen roll hur talangfull man är. Man är bara en blek skugga i jämförelse.
Avdelning: Skönlitteratur Taggar: #konst #musik #geni #beundran
Kommentera
Carl Magnus Juliusson
Håkan Hellström 40 år!
Det är den 2 april. Och Håkan Hellström fyller 40 år!
Om man bläddrar både mellan och på raderna i hans texter är det inte bara blinkningar till allt från Evert Taube och Cederhök till Morrissey och Dylan som skymtar förbi.
Även litteraturen finns ständigt närvarande. Stig Claesson, Sture Dahlström, Hjalmar Gullberg, Beppe Wolgers, Proust, Shakespeare, Goethe, Mark Twain och Dostojevskij finns alla där att hitta.
De är alla del av denna lilla värld, av långa vägar som inte leder någonstans, av krossade hjärtan och känslor som svämmar över, av ord och musik, nutid och dåtid omstöpt till tidlöshet.
Det är en värld man vill dröja kvar i. Men samtidigt en värld som börjar och slutar i Håkans Hellströms texter.
Platserna han sjunger om finns ju nära till hands här i Göteborg. Och visst kan man bege sig dit för att försöka finna lite av magin som döljer sig bakom orden.
Men finns den verkligen där? I platserna?
Jo, nu gör den ju det. För man har börjat att se platserna genom texten, genom poesins ögon, och det får ju verkligheten att trots allt te sig lite vackrare.
Men det är ju i orden det ligger.
Fast det har han ju själv redan skrivit – i några av mina favoritrader:
Det gör inte ont
Att inte leva i Slas
Och det gör inte ont
Att inte leva i Sture Dahlström
Det gör inte ont
Efter tre dar på golvet
Det som är skrivet är skrivet
Och livet är livet.
Grattis på 40-årsdagen Håkan!
Taggar: #Göteborg #musik
Kommentera
Linda Odén
En riktigt god jul
Jag önskar er en skön ledighet och bjuder på den finaste julsången jag vet.
Hoppas ni får många hårda paket!
Taggar: #musik #jul
Kommentera
Mattias Lönnebo
Katter sjunger stilla natt
Det är bara FÖR mysigt!
Taggar: #katt #stilla natt #musik
Kommentera
/Visa 1 kommentarer
Sebastian Lönnlöv
Det finns många fler än 50 nyanser
Sitter just nu och lyssnar på Frida Hyvönens låt "Pony", som känns som en intressant kommentar till 50 nyanser, som ju aktualiserats nu i och med att hela trilogin varit lös inspiration för sexiga underkläder. Ett sätt att tjäna pengar på ungefär samma sorts marknadsföring som vanligt, bara lite extra kryddad - inte med BDSM förstås, men med lite vaga antydningar till underkastelse.
Kan BDSM vara intressant? Absolut! "Pony" har rader som dessa:
A stable’s where you learn to be in charge and not take shit
Dress to the occasion
Leather boots and a stiff black whip
I don’t even have to use it
I just hold it like this
Pony knows when she sees it
That does she not behave she’ll get to taste it
Pony knows when she sees it
That does she not obey she’ll make me use it
[...]
Tickle the palm of my hand with grey eager lips
I give you sugar pony if you give me obedience
Tickle the palm of my hand with grey eager lips
I give you sugar pony if you give me this
Här tycker jag att vi har intressanta anspelningar på underkastelse och lydnad, två krafter som vi människor ju har en tendens att hänfalla åt. Och även i litteraturen finns det spännande exempel. Vad sägs om "Huden är det elastiska hölje som omsluter hela lekamen" av Bjørn Rasmussen, där vi både har hästar, ridlärare med piska, självskadebeteende och en massa sex.
Eller vad som helst av Christine Falkenland. Här snackar vi sexdrypande skildringar som är rejält obehagliga på många plan och samtidigt fängslande. Gertrud Hellbrand är en annan gigant i genren.
Men om jag ska läsa något om BDSM eller sex över huvud taget så ska det vara mångbottnat. Det ska våga gå över gränser på ett intressant sätt, något som ger upphov till frågor, tankar, känslor. Det ska beröra, både genom obehag och spänning. Det ska inte lämna mig likgiltig - men det ska gå att läsa in saker i skildringarna.
Det, vågar jag påstå, är något helt annat än fler dussinberättelser som dryper av förlegade könsroller och unkna värderingar i största allmänhet. Det är inget fel på sexuella lekar och praktiker som leker med dominans och undergivenhet, men det krävs mer än lite blaskig BDSM för att göra ett verk riktigt angeläget.
Avdelning: Skönlitteratur Taggar: #50 nyanser #sexualitet #genus #feminism #musik
Kommentera
/Visa 1 kommentarer
Sebastian Lönnlöv
När musik möter litteratur
Jag älskar litteratur. Annars skulle jag inte sitta här och skriva. Jag älskar också musik. Jag har växt upp i ett hem där man är till genom musik, blir till genom musik, visar vem man är genom musik. Där musik alltid har varit ett självklart samtalsämne och den stora, ständiga tvistefrågan var vem som skulle få råda över stereon följande timme.
Avdelning: Skönlitteratur Taggar: #musik #kärlek #identitet #läslycka
Kommentera
Sebastian Lönnlöv
Cornelis Vreeswijk - Till Fatumeh
Det är nog inte sådär värst jättemånga som vet att Cornelis, förutom sina skivor, även gav ut ett par diktsamlingar. I själva verket har jag läst att vår store vispoet hellre hade blivit känd som poet än som vissångare, men nu gick det som det gick... "Till Fatumeh", utgiven på Brombergs, är i alla fall en pendang till skivan med samma namn. Här finns låttexterna med noter, men även många andra sånger/dikter, ibland klart sjungbara, ibland mer poetiska.
Är det bra då? JA! Mycket droger, mycket rim, mycket språkekvilibrism och fantasi. Jag gillar't! Ofta vill jag läsa högt för någon och få dem att förstå den enorma storheten i detta. Det är kul, det är allvarligt, det är sorgligt, det är lättsamt. Allt i en salig röra. Men en sak kan jag säga: "Till Fatumeh" har inte förlorat ett dugg på de år som har gått sedan den gavs ut. Inte alls.
Betyg: 8/10
Avdelning: Poesi Taggar: #recension #hyllning #musik
Kommentera
Sebastian Lönnlöv
Saker och ting som barnbarnen borde veta
Mark Oliver Everett, oftast kallad E, är frontfigur i bandet Eels som tyvärr har blivit mest kända för sin ångestmusik, trots att det finns mycket mer än mörker på deras sex skivor. Den som är i riskzonen för depression kan antagligen läka sig själv genom att lyssna på till exempel Hey Man (Now You're Really Living).
Jag har varit beroende av Eels poprock i många år, så självklart blev jag eld och lågor när jag hörde att musikförlaget Reverb har översatt E:s självbiografi, Things the Grandchildren Should Know. Tack till Reverb som var vänliga nog att skicka mig ett recensions-exemplar!
Jag kunde snabbt konstatera att E må vara en makalös låtskrivare, men han är inte lika skicklig på att skriva böcker. Historien låter kanske inte heller så originell: En man som överlever sin taskiga uppväxt och sin familjs död, för att bli framgångsrik artist trots många bakslag på vägen.
Det som gör att jag uppskattar Saker och ting som barnbarnen borde veta är humorn och den personliga, trovärdiga berättarrösten. Jag vill hela tiden läsa vidare och slukar de sista hundra sidorna som i ett rus, med Electro-Schock Blues som bakgrundsmusik. Varje låt får en helt ny innebörd, eftersom E ofta refererar till sina låtar.
Saker och ting som barnbarnen borde veta är ett måste för alla som gillar Eels, men också för alla som vill läsa en hoppingivande historia om hur människor kan lära sig att uppskatta livet och leva med sina förluster.
Avdelning: Fakta Taggar: #recension #musik #självbiografier
Kommentera
Henrik Elstad
100 sånger
Många är de poetiska textstroferna och de sköna musikslingorna som Peter LeMarc har släppt ifrån sig de senaste tjugo åren. I 100 sånger och sanningen bakom dem, som känns mer som ett gigantiskt skivkonvolut än memoarer, berättar LeMarc om sitt liv med musiken och allt runt omkring. Från en kaxig drömmare som försökte hävda sig i Trollhättan till rosad och folkkär artist med platinasäljande skivor. Sedan tidigare är också baksidan med LeMarcs framgångar väl belyst. Ångesten över att gå upp på en scen som drabbar honom vid några tillfällen i karriären beskrivs också och vilken betydelse det egna känslolivet har för skapandet.
LeMarc är en känslosam artist med full koll på musikens alla vrår, vilket han också gärna delar med sig. Inspiration och ackord kommer från många olika håll och som ”vanlig” musikintresserad blir det många referenser som inte säger mig så mycket. Han är också en tänkande och reflekterande person och influenserna är inte enbart musikaliska. Ibland blir det nästan psykoanalytiskt när låtars uppkomst och innebörd ska förklaras:
”Brudbuketten” är en betraktelse, kanske en allegori, över slumpen och den fria viljan. På sätt och vis en existentialistisk sångtext, om jag får vara så pretentiös. Jean-Paul Sartre menade att vi är dömda till frihet, men också ansvariga för våra val. Det är ångesten och ansvaret som får människor att ta avstånd från denna frihet. I textens dröm möter jag mej själv som det barn jag en gång var och kanske fortfarande är. Slutorden beskriver den rädsla jag kan känna över att överhuvudtaget finnas till.
Peter LeMarc är en fantastisk textförfattare och parat med hans intellektuella stil så blir läsningen av 100 sånger… intressant. Den som är ett LeMarc-fan ska naturligtvis ha denna bok, men man ska också veta att ganska mycket av de knappt 200 sidorna består av låttexter och bilder. Någon heltäckande biografi över hans liv får man inte och det är nog inte heller författarens avsikt. Som avslutning en personlig favoritvers från låten ”Drivved”:
Det finns två sorters människor här i världen
Dom som får stjärnhimlen när dom begär den
Och som med självklarhet tar för sig var dag
Så finns det som får slåss för varje andetag
Åh lille konstnär, min känsliga själ
Du vill få världen att skratta
Men den har dig ihjäl
Ett spel med märkta kort
Ett spel du aldrig kan vinna
Och denna sällsamma längtan är allt du ska finna
Avdelning: Fakta Taggar: #musik #recension
Kommentera
Henrik Elstad
Jessica Andersson-biografi
När Jessica är barn flyttar hon runt mycket med sin mamma som lever ett stormigt liv med missbruk och olika män som har dåligt inflytande över familjen. Tidigt lär sig Jessica att leva med besvikelser och en dålig självkänsla. Socialtjänsten är ständigt närvarande, men kanske inte alltid till barnens bästa. Så småningom splittras syskonskaran hos olika fosterfamiljer och situationen förbättras på sätt och vis. Hela tiden får Jessica brottas med känslan av att inte riktigt höra till och kämpa mot förutfattade meningar om dottern till en missbrukande mamma. Någon gång i tonåren bestämmer hon sig för att hon inte ska gå i mammans fotspår som många förväntar sig.
Jessica Andersson är en framgångsrik och folkkär popstjärna. Tillsammans med författaren Lena Katarina Swanberg har hon skrivit historien om sitt liv. Enligt Jessica Andersson själv vill hon ta kontroll över sin egen bakgrund innan någon annan gör det. Hennes uppväxt med missbrukande föräldrar och en problematisk uppväxt har hon mörkat fram tills nu.
Boken behandlar förutom uppväxten också Jessicas framgångar som artist och svårigheterna med att kombinera karriären med familjelivet. Segern i melodifestivalen och andra händelser i hennes mer offentliga liv beskrivs utifrån hennes egna upplevelser. Det görs ofta i relation till den bakgrund hon har och till det privata livet. Många gånger känns det nästan lite väl utlämnande. Det är naturligtvis författarens val och i skildringar av detta slag kan det säkert vara svårt att inte säga hela sanningen och inget förtiga.
Syftet med boken är att berätta en egen historia och kanske ge hopp åt dem som befinner sig en liknande situation. Som sådan funkar den bra. Det är tydligt att det är en historia utifrån Jessica Anderssons egna perspektiv, vilket också uttryckligen påpekas. Ibland skulle man som läsare vilja veta lite mer om hur t.ex. socialtjänstens handläggare och fosterföräldrar ser på det som beskrivs. Det hade blivit en mer intressant bok, fast med ett syfte som hade varit ett annat. Dessutom känns det lite problematiskt ibland när andra personer i omgivningen lämnas ut, utan möjlighet att förklara eller försvara sitt handlande.
Detta är en intressant bok för sitt innehåll, med starka berättelser om händelser i Jessica Anderssons liv. Tyvärr är den inte särskilt välskriven, vilket hade varit lätt att bortse ifrån ifall den hade varit skriven enbart av Jessica själv som inte är författare i första hand. Nu finns en medförfattare som, vad jag har förstått, har skrivit boken utifrån intervjuer. Hon borde kunnat bearbetat denna intressanta livshistoria till något med mer struktur i. Det staplas händelser på varandra som ibland avslutas abrupt och man kastas vidare till nästa minne. Förutom denna reservation är det en läsvärd bok och genom att köpa den stödjer man dessutom Rädda Barnen.
Avdelning: Fakta Taggar: #uppväxt #musik #recension
Kommentera
Henrik Elstad
Att vara Per Gessle
Per Gessle har haft enorma framgångar över hela världen med sin popmusik och för alla fans är denna auktoriserade biografi ett absolut måste! Sven Lindström har följt Gessle sedan de första stapplande stegen i studion och på scenen med Gyllene Tider. Han har skrivit en tung bok i LP-format om Gessles historia. Genom att intervjua personer i hans närhet har Lindström försökt visa på så många sidor som möjligt av huvudpersonen. Man får följa honom från en barndom med mycket utanförskap och många LP-skivor till att bli firad världsstjärna med Roxette.
Är man som jag uppväxt med Gyllene Tider, Per Gessle och Roxette är detta en oerhört intressant läsning. Även för läsare som inte är stora fans kan få ut en del av biografin. Det är inte enbart en hyllningssaga utan en del kritiska röster får också plats i berättelsen. Konflikter inom Gyllene och Roxette skildras vid sidan av alla listettor och sålda skivor. Ibland blir det möjligen lite mycket av uppräkning av siffror, turnélistor m.m. Är man inte kalenderbitare kan man hoppa över dessa.
Gessle framstår i biografin som ett kontrollfreak och en musiknörd som lever för pop och rock med alla dess tillbehör. Han visar en viss kluvenhet inför kändisskapet. Samtidigt som han vill vara popstjärnan som är ”helt rätt” och toppar billboardlistan vill han inte gärna kompromissa med sin person. Även denna bok är ett exempel på det eftersom familjelivet med frun Åsa och sonen Gabriel inte tar särskilt mycket plats. Uppväxten är mer ingående beskriven men hela tiden utifrån syftet att förklara hur Per Gessle blev en skicklig musiker och affärsman. Att Gessle är kommersiell är inget han själv sticker under stol med och han har ofta blivit kritiserad för det. Men man kan inte annat än imponeras av talangen och motivationen som finns för att alltid skriva än låt som helst är ännu bättre än den förra.
Avdelning: Fakta Taggar: #musik #biografi #recension
Kommentera
Anmäl textfel
