Mattias Lönnebo
Talismanen 29 år senare
1986 läste jag Stephen Kings och Peter Straubs fantasyroman Talismanen. Berättelsens karaktärer, vissa avsnitt och känslor etsade sig fast. Jag mindes att den var mycket bra. Nu, efter 29 år, har jag läst om den. (Med en fördjupad förståelse och insikt om berättelsens dynamik.)
Avdelning: Fantastik Taggar: #skräck #omläsning #unga vuxna
Christin Ljungqvist
Vilken regnig sommar vi har
Jag är tillbaka! Till allt! Soligt väder, neddragna persienner, tyst, ensam väntan på svar från förlaget; denna gång handlar det om första redigeringsrundan av Vita Tigern. Det är en fin, fin väntan. Nu, äntligen, ett helt förbannat år efter att jag startade projektet (21 augusti)(jag brukar skriva mina böcker på sammanlagt tre, fyra månader), ska jag få fram den riktiga boken. Man trevar verkligen i blindo innan redaktörer och förläggare sagt sitt, de är ens sanna zsa zsa zsu.
Min sommar spenderades i ett sommarhus som snart är mitt och makens (ett hus som kommer att bli ett projekt i sig att ta över), och eftersom jag håller hårt i mina pengar nu, för att de ska räcka så länge som möjligt, hade vi ingen back-up-plan. Hade vi haft en back-up-plan vore det en sista-minuten till något varmt ställe med solgaranti, en av alla lärdomar vi fått oss denna första sommar som sommarhusägare. Fler lärdomar är hur man ska tänka kring sommargäster, matlagning, renovering, trädgård, ja, det blev en liten mental lista. Vi kom i vart fall iväg till Danmark och Köpenhamn där det, enligt bilden ovan, också regnade. Men det är en fantastisk stad, ändå! Massor av fina butiker och gott att äta.
Eftersom sommaren mest regnade och blåste bort har jag läst en del. Sist av böckerna blev Sara Lövestams "Som eld", en somrigt mysig bok om två unga tjejer, vitt skilda åt i image och sätt, som råkar hamna på samma ö i Stockholms skärgård under sitt sommarlov. En smått "förbjuden" kärlek börjar spira mellan dem. Jag tycker om miljöerna, det känns som att jag är där, och särskilt tycker jag om Anna, hennes "lilla liv" och göromål, hennes kunnighet kring fisknät och hur man löser olika praktiska problem. Jag tycker om att det handlar om två tjejer, om homokärlek och modet att bemöta omvärldens tycken och tänk. Jag hade lite svårt med föraktet för män, som visar sig i samtliga mäns okänslighet eller otillräcklighet, som att män bara vet hur man sticker tungan i människors halsar, kör på grund eller super och somnar i solstolar. Det gör boken lite för pro-homo för att jag ska älska helt och hållet, liksom det väldiga fokuset på Annas näsa och fräknar; jag vill ha lite mer verklighet än så. Liksom, en man som är mjuk och känslig och stark samtidigt, precis som min man är, eller min bror (byter man ut Annas namn till Anton hade man aldrig trott att han var en hon, liksom; det finns inga sådana distinkta skillnader mellan könen), och hur Annas nyckelben ser ut, exempelvis, eller armveck.
Sara är dock en grym författare, jag gillade hennes debutbok Udda väldigt, väldigt mycket, alltså är detta en bra bok trots mina invädningar; en viktig bok.
Nu ska jag fuska lite genom att smygskriva på ett rymdepos jag fantiserat om hela sommaren, och i sinom tid äta frukost. Hej på er!
Avdelning: Ungdom Taggar: #unga vuxna #läsning #planer
Christin Ljungqvist
Back to black
Eftersom idag är en gott självförtroende-dag bjussar jag på ett smakprov ur Svarta Tigern (arb.titel), 62 sidor lång, hurra!
Det går bra nu, fingerscrossed; jag har skrivit rejält varje dag sedan måndags, fyllt mig med te och överblivna pepparkakor, tränat yoga. Alltså, tillvaron är ett slags kreativt kaos av odiskad disk och odammsugade golv, men boken blir till. Och när boken blir till är jag sällan bra på annat. Så detta med att jag tränat är helt fantastiskt.
I morgon kommer dock hemmet bli rent; jag tilldelas Göteborgs Stads Författarstipendium och förväntas dessutom högläsa en bit ur Vita Tigern, och sådant brukar jag fasa inför, varför jag inte kommer kunna skriva särskilt mycket alls. Bästa sättet att bli av med kollrig energi är liksom att flänga ur sig den.
Och planera vad man ska ha på sig.
Avdelning: Fantastik Taggar: #Svarta Tigern #retropunk #unga vuxna
Christin Ljungqvist
Första tigern
Blir det någon bok av den? Jag skulle gärna vilja få ett ja nu, för värre än att vänta är att vänta på resten av svaren efter ett svar, som var ett nej; den där mellantiden, värsta tiden ever.
Kanske skulle jag stänga ner mail och mobil till sista juni, då förlagen har deadline? Och bara fokusera på bok två? Jag har flyt med den (25 sidor med 1,5 radavstånd, 12 pt!) och nej stör ut känsliga saker som kreativitet och inspiration. Jag är verkligen allvarlig; radiotystnad? Hm.
Okej, roliga saker;
- jag har fått kontakt med en bra researchperson, som verkar urtrevlig, inför kommande Hanna-bok
- jag ser klädsamt chic ut i mina första terminalglasögon
- jag har fått se agenturens presentationsmaterial av mig och mina böcker; TOPPENFINT (allt låter ju så väldans mycket mer fantastiskt på engelska)!
- vår bröllopsbok/fotobok damp ner på hallmattan för bara en liten stund sedan; tårande vacker!
- jag ska träna styrka i morgon, riktig jävla styrka
- vi ska åka till Husknuten på söndag (fast det vet inte min man)
Avdelning: Fantastik Taggar: #unga vuxna #retropunk #besked
Christin Ljungqvist
Omarbetningen from hell
Jag är en ganska produktiv författare; Kaninhjärta skrev jag på ungefär två effektiva månader, och eftersom manuset var i ett sådant skick behövde förlaget, Gilla Böcker, heller inte redigera särskilt mycket, varför boken kom ut ganska snabbt. Fågelbarn följde året därefter, den var det en del omstuvning med, och Rävsång likaså. Vita Tigern, första av två i en tänkt duett, tog jag mig medvetet längre tid till, just för att den utspelar sig i en annan värld med allt vad det innebär för en text i form av smådetaljer och belastning, och för att jag kunde. Möjligen är det därför jag har en längtan efter att bara "bli av" med den nu; få ut den, förhoppningsvis, eller lägga den på is. Vi har hängt ganska länge med varandra och jag börjar bli blind för min egen text.
Jag skickade in manuset till en handfull förlag i början av året och fick tillbaka ett spirande intresse och en del övergripande ändringsförslag, alltså inget definitivt ja. Utifrån dessa punkter gjorde jag omarbetningen from hell. Det var som att skriva boken igen, då jag
- ändrade perspektiv från första till tredje person
- ändrade en hel del i storyn
- täppte till vissa luckor
- tog bort parenteser i flödande text
- kortade ner manuset med 70 sidor
- minskade antalet illustrationer
Och så vidare, i en lång, otäck lista. Det tog mig lite över en månad, med punkterna i ett dokument, manuset i ett annat och därtill ett "urklipps"-dokument där jag klistrade in stora sjok med text för omplacering eller radering; en hel del kastades. Så märkte jag att jag tenderar förklara en del för läsaren med denna bok, vilket inte alls är likt mig. Det var (är?) som att jag vill göra min fantastiska värld så tydlig som möjligt, eftersom den är så fantastisk (!), men att det då kostar på för berättelsen.
Efter omarbetningen är texten smidigare och mer direkt, med ett högre tempo och en skarpare huvudkaraktär. Berättelsen är också mer direkt (förut innehöll den fula saker, som transportsträckor!), förhoppningsvis också lite oväntad - jag är nöjd. Vi får se om förlagen gillar. För det är verkligen så; som utgiven författare finns ändå inga garantier. Jag kan bli antagen likväl som refuserad för man är inte bättre än sitt senaste verk.
Avdelning: Fantastik Taggar: #förlag #retropunk #unga vuxna
Christin Ljungqvist
Den illustrerade ungvuxen-boken
Förra sommare läste jag Jakob Wegelius bok "Mördarens apa" och gottade mig rejält; vilken BOK! Som en blanding mellan Carlos Ruiz Zafóns "Vindens skugga" och ett klassiskt Tintin-äventyr av Georges Remi, dessutom med fantastiskt fina illustrationer jag, som 30+, uppskattade mycket. Kanske är jag ensam om det (jag läste Bea Uusmas expeditions-bok med lika stor förtjusning!), eller så är det så; den generella läsaren gillar illustrationer och bilder, åtminstone när de är välgjorda och passar in.
Och med dessa tankar bestämde jag mig för att Vita Tigern, och bokens uppföljare, ska innehålla illustrationer, inte minst för att jag gärna illustrerar bredvid skrivet och vill kunna förena dessa båda hantverk, men också för att jag tycker det passar in, för att det förhöjer läsningen, skapar ytterligare en dimension för läsandet. Givetvis kan läsarna själva fantisera fram hur min värld ser ut (och det lämnas 90 % utrymme för detta), medan vissa saker, hoppas jag, ger aha-upplevelser av att få se, eller en känsla av att detta mycket väl kan hända, eller kanske redan händer; när jag illustrerar vissa karaktärer, i vissa situationer, blir de mer verkliga för mig.
Totalt får Vita Tigern 13 illustrationer, jag har 5 kvar att illustrera; uppföljaren får möjligen några färre eftersom Avalon tappar bort sin kamera ...
Avdelning: Fantastik Taggar: #Vita Tigern #illustration #unga vuxna #retropunk #retrofuturism
Christin Ljungqvist
Vita Tigern och en förklaring
Jag inser att jag möjligen luras; att man, som läsare, kan tro att manuset jag arbetar på nu, med arbetstiteln Vita Tigern, hör samman med mina redan publicerade böcker i och med djuret i titeln (Kaninhjärta, Fågelbarn, Rävsång), att boken handlar om Hanna Fagerström, störda relationer och spöken, att boken kommer utspela sig här och nu men så är inte fallet, nej, långt ifrån ...
Vita Tigern är den första av två böcker i en duett, en tudelad historia inom genren retropunk/retrofuturism, SF för unga vuxna; skrot möter grön högteknologi i ett Göteborg om trehundra år. Som några av er vet fokuserar jag på människorna, relationerna och psykologin, VARFÖR vi gör som vi gör, vad som är realistiskt framför grandiosa scener; jag dras till mysterier, mörker och dolda ting framför action, explosioner och det som är synligt. Men givetvis bygger jag på spänningen också, efter bästa förmåga, tills jag hoppas den är olidlig, ungefär som i Fågelbarn.
I början, när jag planerade och fantiserade fram dessa böcker, letade efter inspirerande bilder och stagade ut synopsis, hade jag väldigt roligt; när jag började skriva kändes det bra; när jag lämnade in till förlagen och fick trevande svar lite mindre bra; nu, när jag just lämnat in det omarbetade manuset för ny läsning, känns det smått kluvet, som en blandning mellan lättnad, befrielse, tvivel och oro.
What have I done?
Det återstår att se.
Vet i vart fall detta; nya boken sitter inte ihop med de gamla på något sätt. Jag behövde en förändring, för min kreativitets skull, och prövar just hur långt min fantasi kan nå.
Avdelning: Fantastik Taggar: #Kaninhjärta #Fågelbarn #Rävsång #Vita Tigern #retropunk #unga vuxna #manusinlämning
Anette Blomqvist
The Coldest Girl in Coldtown
Jag är hemskt lättflirtad när det gäller vampyrlitteratur. Jag vet inte varför de har en sådan dragningskraft på mig men vampyrer har dock nästan alltid haft en stor dragningskraft på människan. Det är nämligen en gammal mytologisk figur och har använts för att skrämma många barn. Och även vuxna för den delen. Dock blev inte vampyren sofistikerad förrän 1809 då John Polidori skrev novellen "The Vampyre". Innan dess återspeglades vampyren mer som ett zombiliknande odött monster med huggtänder och kan ju hålla med om att det inte är så sexigt direkt.
Avdelning: Ungdom Taggar: #vampyrer #recensioner #kärlek #äventyr #spänning #unga vuxna
Carolina Landin
Vi måste sluta ses på det här sättet
Det jag gillar mest med den här boken är det delade berättarperspektivet: vartannat kapitel berättas ur Hannas synvinkel, vartannat ur Jens. Jag har alltid tyckt om böcker med olika berättarperspektiv, men när det handlar om en kärlekshistoria blir det alldeles extra perfekt. Vad tänkte han när hon sa så? Har hon magen lika full av lyckopirr som han? När jag själv var i tonåren läste jag två böcker som jag fullständigt älskade och läste flera, flera gånger: Förbjudet hette den första och Tillåtet hette fortsättningen. De handlade om Karl-Ludvig och Johanna som blev kära i varandra, och det var mycket beröring, blickar, pirr och spänning. De var skrivna av Hans-Eric Hellberg och Elvira Birgitta Holm tillsammans, och de skrev vartannat kapitel (Hellberg om Johanna och Holm om Karl-Ludvig, jag gillade kapitlen om Johanna bäst minns jag). Det som gjorde dessa böckerna så himla bra var just det där att berättarperspektivet växlade mellan Johanna och Karl-Ludvig - och det är precis så det blir här med Vi måste sluta ses på det här sättet. Jag blir inte jätteimpad av deras kärleksstory (mer av deras dialoger) eller av dem själva heller - men just växlandet mellan vad de upplever gör det här till en riktigt bra bok ändå.
Avdelning: Ungdom Taggar: #uppväxtskildring #kärlek #vänskap #gymnasiet #15-20 #unga vuxna #recension
Sebastian Lönnlöv
Nu när Håkan Lindquist har givit ut en ny bok...
...med titeln Regn och åska, en bok jag ser fram emot att läsa men inte har tid till just nu, tänkte jag lägga in två gamla (pre-blogging) recensioner av Lindquist-böcker:
"Liksom alla Håkan Lindquists böcker (nu har jag läst alla!) handlar Dröm att leva om homosexualitet, och om någon som måste leva vidare sedan en älskad människa (en bror, en pappa, en vän) har dött. Lindquist verkar ha hängt upp sig på de två temana, och säger själv att böckerna är skrivna som en slags sorgearbete sedan människor gick bort i hans närhet.
Dröm att leva är en mycket fin, rent ut sagt underbar bok, som placerar sig någonstans mitt emellan Min bror och hans bror och Om att samla frimärken i kvalitet. Den är bättre än Min bror och hans bror, men når inte riktigt upp till Om att samla frimärkens höjder.
Lindquist är bra på dialoger, det märker man tydligare här än i hans andra, han kan skriva skämt mellan personerna så att man tycker de är roliga – han fångar på pricken de där små åtbörderna vi gör och som får våra vänner att skratta. Här når skämten fram till läsaren. Och det är ingen liten bedrift!
Boken innehåller ett Tranströmercitat, ”Kärlekens rörelser har mojnat och de sover / men deras hemligaste tankar möts / som när två färger möts och flyter in i varandra / på det våta pappret i en skolpojksmålning”. Den dikten har jag alltid gillat väldigt mycket, men i sammanhanget där den citerades i boken fick den en alldeles särskild mening. Det var en så häftig upplevelse att läsa citatet där, när killarna har fått varandra och älskat! Jag har aldrig tolkat dikten så förut – det blev en aha-upplevelse.
Bokens omslag passar den mycket bra: stenar på en strand, och vattnet sköljer över dem, men det ser inte ut som vatten utan som rök.
Först tyckte jag att det tog litet väl lång tid innan kärleken dök upp, när jag visste att just de två skulle bli kära i varandra, men den långa tiden är nödvändig, det inser jag nu – Mikaels sorg måste förlösas innan han kan älska.
Två minus får boken för att det folk säger är alldeles för bra, det blir inte realistiskt – vilket jag märker även i Om att samla frimärken, men där stör det inte lika mycket – och för att språket inte är riktigt helt hundra."
*
"Folk tror alltid, baserat på titeln, att detta är en bok som måste vara tråkig, men trots en tunn historia har jag läst och läst om Om att samla frimärken inom loppet av en vecka, och knappt kunnat släppa den någon av gångerna. Fast det kanske bara är på grund av homosexualiteten – påvert utlevt för den ena karaktären, och knappt erkänd av den andra.
Håkan Lindquist har ett mycket vackert språk när han berättar om vänskapen mellan Samuel och Mattias. Otroligt detaljerade minnen finns insprängda, kursiva och med indrag, överallt i texten. Ofta upprepas de också, men i ny form och med små detaljer förändrade, vilket gör att de passar i sammanhanget där de upprepas. Mycket fascinerade!
När boken börjar är Samuel död, och berättaren Mattias går på hans begravning, läser efterlämnade brev. De var en gång vänner, trots stor åldersskillnad. Fanns det ett sexuellt förhållande mellan barnet Mattias och den vuxne Samuel? Det känns nästan som att författaren leker med att jag tänker mig den möjligheten, när han låter Samuel smeka Mattias över ryggen, och Mattias mamma tro just detta om vänskapen. Men skulle jag ens ha frågat mig något sådant, ifall det inte var homosexuella män som historien handlade om? Det känns bra att få se sina fördomar i vitögat.
Om att samla frimärken får ett minus för att den stora hemlighet som Samuel dolde var för stor och kom in mot slutet utan att ändra på någonting. Jag skulle föredra om man utelämnat upplösningen. Historien hade varit bättre i ännu tunnare skick!"
Har ni läst Regn och åska eller någon av Lindquists tidigare böcker?
Avdelning: Skönlitteratur Taggar: #recension #hbtq #sorg #kärlek mellan män #uppväxt #ungdomsböcker #unga vuxna
Sebastian Lönnlöv
Efter kraschen tog jag mig samman, bredde ut mina vingar och flög iväg
Efter kraschen tog jag mig samma, bredde ut mina vingar och flög iväg är en bok för unga vuxna, men innehåller flera teman som känns igen från Oates övriga produktion. Vissa inslag verkar helt enkelt obligatoriska. Det är nästan tröttsamt.
Än mer stör jag mig på att Oates verkar ha gått i en alltför vanlig fälla. Fällan som består av att författare resonerar: "Jamen nu skriver jag ju för ungdomar, då är kvaliteten inte lika viktig." Efter kraschen... har vare sig den koncentrerade fulländningen i Våld eller den episka vidden i Det var vi som var Mulvaneys. Slutet är på många sätt en besvikelse, som om Oates plötsligt ger upp. Det känns som om hon sviker sin huvudperson, Jenna.
Förutom dessa klagomål måste jag tillstå att Efter kraschen... är en sådan bok som jag hela tiden vill vidare i, tack vare språkets flyt och den intressanta intrigen. Oates tar upp många viktiga frågor, till exempel hur sjukvården kan svika sin patient. Jenna pumpas full med beroendeframkallande preparat efter den bilolycka där hennes mamma dör. När hon inte bedöms behöva smärtlindring längre tas de helt enkelt bort, utan att hon erbjuds något annat sätt att tackla sorgen och smärtan. Det är knappast förvånande att Jenna i det läget vänder sig till droger för att fylla tomrummet. Och ingen terapi får hon heller, förrän det är för sent. Ibland känner jag för att hoppa ner i boken, in i handlingen och skrika åt karaktärerna. Så mycket bryr jag mig. Det är ett gott tecken.
Avdelning: Ungdom Taggar: #recension #lättsmält #språkglädje #sjukdom #unga vuxna #droger
Sebastian Lönnlöv
Vad är så skört att det bryts om du säger dess namn?
Bjørn Sortland är en enormt produktiv författare; sedan 1992 har han givit ut nästan fyrtio böcker, oftast för unga och oftast på nynorsk. Bara två av dessa böcker finns översatta till svenska.
Detta är Sortlands senaste översatta bok: Vad är så skört att det bryts om du säger dess namn? Översättaren är ingen annan än författaren Gunnar Ardelius som skrev fina Jag behöver dig mer än jag älskar dig och jag älskar dig så himla mycket. Jag förstår varför Ardelius velat översätta Sortlands unga-vuxna-roman. De båda har mer gemensamt än sina långa, diktiga titlar.
Vad är så skört att det bryts om du säger dess namn? handlar om nittonåriga Markus som förälskar sig i den äldre, lite mystiska Ingrid. Först när de redan är mitt uppe i en komplicerad relation inser han att hon är dödligt sjuk. Ändå är detta inte främst en mörk och deprimerande bok. Istället finns en skimrande skörhet som påminner om hur viktigt det är att faktiskt leva.
Tyvärr är slutet en besvikelse; Sortland lyckas till sist inte förvalta det han har byggt upp.
Avdelning: Ungdom Taggar: #recension #sjukdom #döden #sorg #kärlek #unga vuxna #kortromaner
Sebastian Lönnlöv
Tove Jansson - Sommarboken
En ö i finska skärgården. Där tillbringar Sophia, liten flicka, sina somrar. Mamma finns inte. Pappa befinner sig alltid i periferin: ofta frånvarande, inte i fokus ens när han finns med. Istället framträder farmorn tydligt.
I sin avskalade men långt ifrån karga stil blir Sommarboken starkt poetisk. Det är en realistisk berättelse om vår tendens att göra illa de vi älskar mest. Ibland gör det ont i ögonen att se hur Sophia och hennes farmor inte orkar nå varann. Sophia förstår inte hur utsliten och utled den gamla har blivit. Andra gånger är närheten värmande, fnitterskapande, ToveJansson-finurlig.
Sommarboken liknar nästan en novellsamling och vissa av berättelserna kommer jag att minnas extra starkt extra länge: Berenice, Katten, Schlafrocken, Sophias storm. Sophia och hennes farmor försvinner nog inte i förstone. Jag bär dem med mig nånstans nära läsglädjens centrum.
Avdelning: Skönlitteratur Taggar: #recension #lättsmält #unga vuxna #poesi #läslycka #språkglädje #barndom #uppväxt #Finland #barndom
Sebastian Lönnlöv
En timme i Dollywood
"Himlen novemberkissar mot rutorna." Den meningen är ganska typisk för Dolly, huvudperson i Amanda Svenssons debutroman. Här är språket särdeles säreget. Mormor Gertrud ”ler ett krackelerat leende” och Dolly säger om sin sömnlöshet: "Jag ligger där och kastar mej fram och tillbaka som en löpande hund på amfetamin." Kreativiteten är närmast oändlig och gränsar till surrealism, mani, galenskap - men i varje sekund av skrivande har Amanda Svensson tömmarna i handen och får språkets häst att galoppera precis dit hon vill.
När jag började läsa tycktes Dolly helt hopplös. Sedan gjorde boken ont och jag ville inte läsa vidare. Ett par timmar senare tog jag upp den tunna skriften igen och slukade den, ett timslångt nafs. Direkt efter sista sidan var jag alldeles upprymd och ville deklamera en nästan så bra det kan bli, men det finns någon slags gnagande känsla av att boken kanske skrumpnar till bara bra när morgondagen kommer.
Må så vara. Just nu är jag fylld av läsglädje. Hey Dolly är helt enkelt ett utmärkt alternativ till alla klassiker: fräsch, fantasirik och färggrann.
Avdelning: Skönlitteratur Taggar: #recension #hyllning #unga vuxna #uppväxt #absurt #läslycka #språkglädje
Anmäl textfel