LitteraturMagazinets recension
av Lindormars land, Frida Nilsson
En tegelsten för alla åldrar
Frida Nilsson är en av få svenska författare som tappert fortsätter ge oss redigt långa kapitelböcker för barn. Är det författare eller förlag som tycks räddhågsna att producera och publicera tegelstenar för målgruppen under 10 år?
Kanske går det hand i hand med rapporter om barns ständigt försämrade läsförmåga. Lika mycket går det utan tvekan hand i hand med rapporter om den vuxnas oförmåga att fokusera längre stunder. Intrycken kommer från alla håll och distraktionen ligger ju ofta där i form av en liten teknologisk pryl med uppkoppling och stor skärm.
Tanken på att det med ett kapitels läsning om dagen skulle ta över en månad att läsa ut över 400 sidor långa ”Lindormars land” fick mig att rysa. Likt ett barn i slukaråldern plöjde jag därför igenom boken under en och samma helg för att inte riskera att fastna i känslan av att boken var för lång för att jag skulle orka fortsätta, hur bra den än var. Allt för att inte hinna distraheras av någonting annat, allra minst den där stora skärmen jag nämnt innan. Men vet ni, jag tröttnade inte på boken en enda gång. Det var en fröjd att få följa Sem och Immer på deras sökande efter en trygg plats att kalla hemma.
Bröderna Samuel (11år) och Mortimer (8år) är fosterbarn till tant Tyra och spenderar dagarna med att putsa nysilver till den närliggande nysilververkstaden. Allt vad barnasinne och lek heter finns det inte tid för och vid minsta olydnad tas käppen fram, så när den talande råttan Sotpäls plötsligt dyker upp med löften om en längtande moderfigur är det enkelt för lilla Immer att genast vilja följa med honom. Sem är mer skeptiskt till att följa med en råtta ned i ett litet hål i marken, men till sist är det ändå dit det bär av. Och på andra sidan väntar en helt ny värld som välkomnar dem med öppna armar. Grönt gräs och en blå himmel byter ut den smutsiga grådaskiga staden de kommit från och madrassen de delade golvet i tant Tyras lägenhet byts ut mot en borg där all mat och alla leksaker man kan önska sig finns. Där finns snällt tjänstefolk i form av besjälade djur som går på två ben och pratar och den där modersfiguren råttan utlovat visar sig vara drottningen själv, en ståtlig lindorm vid namn Imra som länge längtat efter en familj. Sam och Immer känner sig hemma direkt. Men såklart visar sig allt inte vara så bra som det först verkar.
Nilsson arbetar med klassiska sagoteman och sätter dem i en gedigen fantasyvärld med samma finess som hon gjort i sina tidigare tegelstenar ”Ishavspirater” (2015) och ”Det tunna svärdet” (2017). Den vuxna läsaren förvarnas kanske av lindormen som mytisk varelse, men det läsande barnet får tillsammans med Sem snällt bege sig ut för att ta reda på sanningen genom bokens gång. Och spännande blir det. Medan Immer är lyckligare än någonsin börjar den några år äldre Sem misstänka att allt inte står rätt till. För visst gillar drottningen Immer betydligt mer än Sem? Är det inte något konstigt med tjänstefolket? Varför är den gigantiska skogvaktarbjörnen Tjodolf så läskig och vad döljer sig egentligen inne i skogen?
Känslan förs ofrånkomligt till Astrid Lindgrens sätt att skildra barn som tas med på äventyr. Barn som tas från en grå, begränsad plats till en färgsprakande värld där allt tycks möjligt men också hoten kommer allt närmare (Bosse i ”Mio, min Mio”, Skorpan i ”Bröderna Lejonhjärta, Rasmus i ”Rasmus på luffen” för att nämna några). Likt hos Lindgren ligger en utav Nilssons styrkor i sättet att se på barnet som starkt och kapabelt, vilket framhävs i Nilssons följsamma berättande. Få författare briljerar med en sådan balans mellan djup och luftighet. Det är solklart och lätt för ett barn att följa med i texten just eftersom Nilsson aldrig tillåter sig själv att förklara, förtydliga eller skriva barnet rakt på näsan. Orden får sin förklaring i sammanhanget, och de ord som inte förstås glöms bort lika snabbt och lämnar plats för någonting annat. Ett språk som är som byggt för högläsning.
”Lindormars land” är en lång berättelse om kärlek och sökande, om mod och rädsla, om slughet och styrka, om hopp och längtan. Om beslutsamhet. Kanske är Frida Nilssons allra största styrka att hon aldrig räds att sätta de stora känslorna i de små karaktärerna. Någonting som Alexander Jansson effektivt fördjupar med sina illustrationer.
”Lindormars land” är en bok som utlovar läsglädje för såväl vuxen som barn. En bättre högläsningsbok för ålder 6-9år är svår att hitta. Dessutom passar boken utmärkt att läsa själv vare sig du är 8 eller 48.
Mottagen: 18 juli 2021
Anmäl textfel
