LitteraturMagazinets recension
av Doris drar, Pija Lindenbaum
Lindenbaum har barnet i centrum
"Doris drar" är en berättelse med lättillgängligt språk och färgglada illustrationer som i många fall säger mer än vad texten gör. Precis som alltid hos Pija Lindenbaum!
Doris mamma har skaffat en ny kille, Janne, och han och hans son Egon har flyttat in i Doris och Doris mammas hus. Det är mycket som händer: dumma kalas som ska gås på, Egon som tar Doris cykel utan att fråga om lov och sen inte ställer tillbaka den, en mamma som är för upptagen. Till slut bestämmer sig Doris för att rymma.
"Doris drar" är en typisk Pija Lindenbaum-berättelse där barnets perspektiv och tolkningar får stå i centrum. Berättelsen väger mellan den verkliga vardagen (med Janne som står och stryker) och ett barns fantasi och kreativitet (en simmande krokodil i diket).
Med hjälp av färgglada illustrationer av expansiv karaktär, som i många fall säger mer än vad texten gör, lotsar Lindenbaum läsare och åhörare genom ett ämne som både är svårt och viktigt att kunna prata om.
Genom att berättelsen förstås utifrån barnet Doris perspektiv är det inte det faktum att Janne och Egon flyttar in som är problematiskt eller orsaken till att Doris rymmer, utan snarare följden av att de gör det. Doris mamma har inte längre samma möjlighet att ge Doris den uppmärksamhet som Doris är van vid – något som får Doris att känna sig bortglömd och undanknuffad.
Språket i boken är lättillgängligt för barnet, och sättet som Lindenbaum, med hjälp av Doris som fokalisator, berättar på kan både vara en ögonöppnare och en perspektivbytare, inte minst för den vuxna.
"Doris drar" är inte bara en bok som kan läsas för att få en plattform för diskussion, det är också en bok som leker med allvar och humor och som i bildform utvecklar verkligheten till att bli någonting… mer. Boken är precis vad en kan vänta sig av Lindenbaum: originell och snillrik i sin vardaglighet!
Mottagen: 7 januari 2016
Läs mer ...
Anmäl textfel
