Lena Köster

Skribent otrygg trots fristad

Ni som lever här, ni förstår inte hur det är"

Hotet mot Uppsalas nuvarande fristadsförfattare gör att hen inte kan träda fram offentligt. Inte i intervjuer. Inte på stadens litterära eller journalistiska scener. Knappt ens privat socialt.

Hen kommer från ett land utanför Europa. Hen är journalist och bloggare, regimkritiker. Hen har flytt för sitt liv från hemlandet, där pressfrihet och yttrandefrihet bara är tomma ord.

-Vi har skolor, universitet, välutbildade personer, men en regering där många är illitterata och ståtar med köpta akademiska titlar. Människor förföljs och arresteras, dödas, säger fristadsförfattaren över en kopp te.

Jag har tänkt skriva en artikel om situationen i hens hemland, om boken hen nyss givit ut, om bloggen hen driver – men det går inte.

-Det är inte bara jag som har den här hotbilden, utan min familj i hemlandet, mina vänner och mina kollegor kan också drabbas, säger hen.

Vi kommer överens om att vänta ett år, tills nästa bok kommit ut och tills hen förhoppningsvis har mer koll på läget för de nära och kära.

Under tiden arbetar hen med bokprojekt och blogg.

-Jag lever till stor del på nätet. Träffar inte gärna landsmän heller eftersom jag inte vet vem jag kan lita på. De kan mycket väl föra information om mig vidare till regeringen…

Jag har svårt att förstå hur en artikel om den här skribentens vistelse i Uppsala, med namn och allt, skulle påverka personerna hen värnar om i hemlandet och grannlandet. Tänker att det är väl den utgivna boken, som finns där, och den pågående bloggen, som borde vara det som triggar hotet mot vänner och anhöriga. Oavsett var personen befinner sig.

En annan sak med hotet mot hen själv förstås.

-Du lever här. Du förstår inte hur det är i min värld, säger hen.

Sant. Dvs jag förstår hotet om hen som aktiv regimkritiker är verksam i eller i närheten av hemlandet. Det finns hur många bevis som helst på faran i att kritisera den sittande administrationen. Ständiga fängslanden, misshandel och, såvitt jag förstår, mord.

Men att känna sig hotad och förföljd långt norrut i en annan världsdel, att aldrig kunna lita på någon ens i exil i ett demokratiskt land, att tvingas välja ensamhet och intellektuellt liv på nätet – det blir tungt att andas…

Att läsa dystopier hör till ens litterära liv. Att inse att oerhört många människor i världen, lever i en sas förverkligad dystopi, känns som ett mänsklighetens misslyckande.

Diktaturer, fascism, nazism, rasism, förtryck av kvinnor, förtryck av alla som inte hör till makteliten, förtryck av oliktänkande och oliklevande, miljardstölder från folket till elitens giriga fickor, ogärningar i den ena eller andra gudens namn, listan är lång.

Det goda som görs i form av satsningar på skola och hälsovård för barn och kvinnor (gärna även för män), arbetet för att försvara och utveckla demokrati, olika former av hjälp via organisationer som Läkare utan gränser, RK, Rädda barnen, kyrkors och politiska organisationers hjälparbeten, forskning, fredsarbete, enskildas insatser för andras bästa osv. Väger det upp?

Räcker det för att nån gång skapa en värld i balans där mänskliga rättigheter styr? Där författare och andra fritt kan uttrycka sin mening, kritisera, debattera, utan att riskera annat än att motståndaren har bättre argument.

Är det ”goda” tillräckligt?

Tror inte det.

Det verkar inte som om ont kan med gott fördrivas. Men det gamla talesättet ”ont skall med ont fördrivas” är inget jag skulle vilja ha som rättesnöre.

Så, förgäves eller otillräckligt, det är ändå främst (litet kryphål där…) den vägen vi måste gå: stötta allt som i slutänden skulle kunna leda till en värld där mänskliga gemensamma rättigheter råder utan undantag. Utopin i stället för dystopin.

Fristadsförfattaren ler och ruskar på huvdet.

-Ni som lever här, ni förstår inte hur det är.

Jag får hens bok om ”folkmord” på tankar, engelska versionen.

Censur, tänker jag, gräver sig in i sinnet och skapar självcensur. Sen har sanningen dött.

Kommentera

Esther Hansen

Bok- presentation:	Havskatten
Författar- presentation:	Ann Rosman

Spännande semesterläsning att lyssna till

"Den gränslösa" handlar för mycket om sekterism, för lite avd Q men är dock en Adler-Olsen-deckare som för oss till Bornholm och Öland. Stor glädje har jag som vanligt av Stefan Sauks fina uppläsning som fått mig att älska den svenska (översatta) ljudboken mera än den danska. Adler-Olsen har berättat att romanerna om Avd Q vid Köpenhamnspolisen egentligen är en enda roman på tusentals sidor uppdelad på tio böcker. Det samma gäller för flera andra deckare som man kan sträckläsa/lyssna på.

Till exempel Ann Rosmans romaner från Marstrand som ger oss välunderbyggda berättelser från artonhundratalet kopplat med nutiden på ett mycket spännande och engagerande sätt. Inlevelsefullt upplästa av Mirja Turestedt.

Ett annat exempel är den pågående serien med böckerna om engelska arkeologen Ruth Galloway och hennes kontakter med polisen för åldersbestämning av nya och gamla skelettfynd och de därav uppståndne relationer och komplikationer Här preskriberas inga mord! Upplästa av min favorituppläsare Angela Kovacs.

Nyupptäckt denna sommar är för mig Peter Mays trilogi från ön Sankt Lewis i Hebriderna om (ex-)polisen från Edinburgh och hans uppväxt på ön. Mats Eklund är den utmärkta uppläsaren.

Min personliga deckarfavorit just nu är Christoffer Carlssons trilogi om den sobrilberoende polisen, som är aktiv i mina egna söderomsöderområden. I likhet med Jan Guillous Hammiltonromaner får man hela tiden känslan av att, ja, det minns jag, det läste jag i tidningen. Fast alltihop är påhittat. Förtjänstfullt uppläst av Niklas Engdahl.

En massmördare räddar en självmordsbenägen pensionerad polis
Stephen King när han är som bäst utan störande "gostbuster" inslag. "Mr Mercedes"
övertygande uppläst av Johan svensson.

Vi är många som fantiserar om hus o människor vi ser från tåg. Här är en dramatik som griper tag. Om överraskande starka kvinnor där inget är som det först verkar. "Kvinnan på tåget" av Paula Hawkins. Uppläst av favoriten Angela Kovacs

Simona Ahrnstedt, vår egen svenska romancedrottning, blir bättre o bättre. I kombination med Julia Dufvenius blir kärlekshistorien oslagbar: "En enda hemlighet". Mest njuter jag av berättelsen om den somaliska “pigan” som visar sig också vara medicine studerande och hennes idol, läkaren från “Läkare utan gränser” som speciellt engagerar sig för ett barnsjukhus i Tchad. Och självklart det lyckliga slutet som knyter ihop alla olika människor till en enda stor familj. Tänk så outhärdligt om vi inte fick njuta av det emellanåt!

Världen som den ser ut i dag kan vi behöva reflektera djupare över någon gång på semestern också. Frågan om mänskliga rättigheter är ständigt aktuell och kan presenteras på olika sätt:

Skönlitterärt som i Johanne Hildebrandts roman "Älsade krig" om en naiv reporters brutala uppvaknande när hon hamnar mitt i krigets Irak. Hildebrandt vet vad hon talar om då hon själv rapporterat från verklighetens krigsdrabbade Irak. Men i den skönlitterära formen finns utrymme för ett bättre slut än vad det annars så ofta blir. Sara Lind gestaltar romanens hjältar och antihjältar med sin uppläsning.

Det undersökande reportaget är som allrabäst i Carina Bergfeldts “Sju dagar kvar att leva”. Boken är spännande som en roman, omöjligt att sluta lyssna. Tvingar oss att själva tänka efter: Vad tycker vi egentligen om dödsstraffet? Karin Bergquist har den rätta, sakliga tonen i sin uppläsning av boken.

Mest drabbande är kanske Martin Schibbye och Johan Perssons “438 dagar” om två svenska journalister som ville ta reda på sanningen om hur jakten på olja drabbade befolkningen i Ogadenregionen i Etiopien. I stället blev det en berättelse om att bli skjuten, dömt och fängslat i det ökända Kalityfängelset. En berättelse som också får en sorts lyckligt slut, för några.
-Det du har hört i "438 dagar" är inte baserad på en sann historia -det är en sann historia! avslutar författarna.
Boken är uppläst av Martin Schibbye och Martin Wallström

Kommentera