LitteraturMagazinets recension
av Anna själv, Anna Smedberg Bondesson
Drabbande och tidlöst när Anna möter sig själv
En kvinna på resa i den grekiska övärlden tillsammans med man och barn, haltande fram på en skadad fot, med blödande underliv. Vem är hon? Vi möter henne i Anna Smedberg Bondessons drabbande prosalyriska bok “Anna själv”, där uråldriga myter möter nutiden.
Bokens ämne är existentiellt, tidlöst och allmängiltigt, vilket förstärks av de mytiska inslagen. Först är det titeln “Anna själv”, som naturligtvis kan syfta både på författaren som textens berättare, men också för tankarna till konstens Anna själv tredje-motiv. Den där relationella treenigheten är fascinerande och här ger författaren liv åt den genom att låta berättelsen handla om en kvinna mitt i livet, som tappar fotfästet under en resa i den grekiska övärlden. Minnesbilder från barndomen dyker upp samtidigt som hon försöker hantera både nuet och framtiden. Livets väv är en komplicerad varp av relationer och inslag som hela tiden skiftar mellan mor, dotter, maka och så mor igen - samma mönster men ändå nytt.
Berättelsens resa är en (nästan uttjatad?) livsmetafor som dessutom bär alla drag av den frusna nordbons ständiga dröm om sol, värme, kristallklart vatten och vila, men här finns också drama. Drama som i teater, grekisk myt, Oidipus - den haltande sanningssökaren. Jodå, jag förstår varför berättelsens Anna själv har en skadad fot. Desto mer intressant blir det när författaren på bästa Margaret Atwood-vis anlägger kvinnoperspektiv och frågar: vem kan som Iokaste lämna sitt barn att dö? Om man skulle göra en psykoanalytisk tolkning av oidipusmyten, men med feministiska förtecken och placera den i nutid, ja, då skulle det kunna blir en lyrisk prosadikt av Anna Smedberg Bondesson med titeln “Anna själv”.
Jag tilltalas av det prosalyriska formatet: det här är en hel roman i kortform. Istället för detaljer i miljöbeskrivning, händelseförlopp och allt annat som hör till romanens dramaturgi, får läsaren här en historia som genom sin allmängiltighet kan fortsätta att berättas i ens eget huvud. Det är som gjort för att stoppa in andra kvinnor i berättelsen, kanske t.o.m. sig själv. Det är så myter fungerar.
Det finns såklart mer att säga om “Anna själv”. Som att referensen till Mamma Mia tillsammans med Oidipus och Anna själv tredje är en sådär typisk och härligt respektlös postmodern blandning av högt och lågt. Som att den lika uråldriga som bibliska tanken att måltiden och gemenskapen är det som bär livet, dyker upp. Som att livsparadoxen liv-genom-död befriande oväntat uttrycks genom att mensblodet nästan flyter in i svartsoppan när Mårten Gås ska firas.
Jag lägger ifrån mig boken med samma känsla som de gamla grekerna efter besöket på amfiteatern: det här handlar om oss alla, det handlar om Anna och det handlar om mig själv.
Mottagen: 31 januari 2019
Anmäl textfel
