LitteraturMagazinets recension
av Därur orden, Jonas Rasmussen
Orala insikter, muntliga utsagor
Är det möjligt att få en poetisk upplevelse i en tandläkarstol med munnen full av en gurglande salivsug, lyssnande till tandläkarens monotona rabblande av tandstatus? Det är frågan jag ställer mig när jag först håller Jonas Rasmussens lilla diktsamling ”Därur orden” i handen. I den får läsaren följa med på en filosofisk resa in i munnen; vi ser oss om bland tänder, tandkött, tunga och gomsegel.
Samlingen inleds storslaget med att parafrasera Johannesevangeliets inledning: ”I begynnelsen var munnen”. Därifrån förs vi till det fornnordiska urträdet Yggdrasil som kopplas samman med det latinska ordet för tänder, dentes, som egentligen betyder träd: ordet är alltings ursprung – ja, visst är det en uråldrig tanke dikten anknyter till. Och samtidigt ganska modern. När ordet språkhygien så småningom används i dikten förklarar författaren i en fotnot att ordet språkhygien innebär ”ett sätt att påverka språkets naturliga benägenhet att förändras och utvecklas.” Därigenom, fortsätter han, påverkas också vår världsuppfattning. Ja, språket konstruerar vår verklighet och verkligheten kan manipuleras genom språket. (Tänk bara på nyspråket i Orwells ”1984” eller nobelpristagaren Herta Müllers beskrivning av ceauşescudiktaturens Rumänien.) Just hur orden ger tanken liv beskrivs så fint i diktsamlingen att det är värt att återkomma till många gånger.
Med en stundtals väldigt fysisk sinnlighet och på ett poetsikt klangmättat språk rör sig diktsamlingens utforskande av orden längs hela skalan från yttrandefrihetens lov till avsky för bokstavstrohetens kalla fanatism. Stanna upp och njut av ordvändningar som ”Att ge tanken namn – gomsegel. Där slukas såsom havet slukar och aldrig slutar”, ”konsonanterna knastrar” och roas av det lekfullt ekelöfska ”Slafsande kast och klafsande slask”! ”Därur orden” är en diktsamling som verkligen visar författarens kärlek till orden, rytmen och klangerna. Den skulle lämpa sig väl för recitation. Samtidigt finns det en kvalitetsskillnad mellan å ena sidan poesi som är naturligt rytmisk och klangfull och å andra sidan pastischen som får allt att verka sökt och tillgjort. Mycket i diktsamlingen är njutbart, men blir det inte i vissa stunder väl överlastat med ord som t.ex. ”glittergom” och ”muskelmörker” - en aning pretentiöst? Det som är diktens starkaste sida riskerar att bli dess svagaste punkt.
Diktsamlingen innehåller också en religiös intertext som väcker eftertanke, kanske mest p.g.a. den lätthet med vilken den rör sig från kristendomens johannesevangelium och tungotalstradition till fornnordisk mytologi och islams ”Allahu akbar”. Här måste jag dock invända att det är både missvisande förenklat och obetänksamt att låta kristen och fornnordisk tradition utgöra ordens positiva allusioner, medan den enda tydliga referensen till islam i fotnoten kopplas till saddamregimens terror. Hur ska det tolkas?
Är resan i tandläkarstolen poetisk? Ja, om definitionen av poesi är att det finns en rytm, att man ser ett mönster och anar att det finns en rik betydelse under orden. Då har Rasmussen lyckats mycket väl och läsningen ger mersmak!
Mottagen: 6 januari 2017
Anmäl textfel
