LitteraturMagazinets recension
av Sju grenar, Katarina Frostenson
Betvingande gul poesi
Det går inte att värja sig mot den intensiva gulheten på omslaget till Katarina Frostensons senaste diktsamling ”Sju grenar”. Det är ett glädjegult omslag, betvingande gult. Ett gult som fortsätter in i dikterna, som sjunger om solgula gardiner, om Riddare Sol, om april.
Sagotalet sju bestämmer den nya samlingens komposition i sju diktsviter. Grenar kan förstås i betydelse av förgreningar som utgår från ett utslungat ”här”: ”här är jag/här/flamman”.
Enligt den danske kritikern och nestorn Poul Borum kan i princip all poesi sammanfattas i de fyra orden Jag, Är, Här samt Nu. Kanske är det den danske kritikern som Katarina Frostenson har haft i åtanke när hon står och blickar ut från hotellkomplexet Bella Sky i Köpenhamn, ser ut över Öresund och känner en enkel glädje i att vara i diktandet: ”här är det älskade värvet”. Jag Är Här Nu!
Tilltron till dikten och diktandet genomsyrar samlingen. Dikten som kommer ur handen. De enkla orden bär genom samlingen. Här finns ett direkt tilltal till läsaren. ”Svår” är ett epitet som tillhör en tidigare del av Katarina Frostenson poesi. Här finns klangerna. Allitterationerna. Assonanserna. Hela paletten. Men här finns också de gripande raderna om gränslandet vid Ungern, vid Ásotthalom, flykten: ”gränsen är målet/Ásottahlom/i en mun full av jord”. Även i dessa rader, kanske tydligare än i någon annan passage i samlingen, finns ett tydligt utslungat ”här”.
Finns det en möjlighet att läsa Katarina Frostenson utan att placera henne i den kontext som stavas Svenska Akademien? Ja, naturligtvis! ”Sju grenar” är hennes senaste diktsamling och som föregås av ett tjugotal samlingar sedan debuten 1978.
Mottagen: 24 maj 2018
Merethe Lindstrøm får Nordiska rådets litteraturpris 2012
Norsk författare får nordiskt författarpris
Läs mer ...
Anmäl textfel
