LitteraturMagazinets recension
av Det osynliga motstyckets bok, Göran Sonnevi
En skärningspunkt mellan oändligheter
Någon punkt står inte att finna i Göran Sonnevis dikter. Det finns interpunktion, men inte någon punkt. Stroferna avlöser varandra. Dikterna avlöser varandra. Diktsamlingarna avlöser varandra, ibland tegelstenstjocka. Men ingen punkt.
Den föreliggande samlingen – Det osynliga motstyckets bok – är till sidantalet jämförbar med en ordinär roman på 250 sidor. Återigen befinner vi oss i ”sekvenserna”, ett slags rörelse i tiden: ”Redan är vi/i nästa sekvens”. Ständigt på väg, in i nästa ögonblick och nästa. Evigheten finns runt omkring oss, hävdar poeten men fastslår också att de oändliga avstånden finns inne i oss. Som om vi är skärningspunkten mellan oändligheter.
De långa nästan prosaböljande dikterna, ofta med utgångspunkt från Öland och Orust, tar plats med mer närskådande dikter där reduktionen känns igen som stilgrepp. Denna växling innebär även att dikterna obehindrat rör sig över tid – 1959 är lika närvarande som 2019. Det finns också en rörelse i samtiden som rör sig från Donald Trumps valseger och vidare till mellanårsvalet. Syrien. Raqqa. Den brutala samtiden tar plats i dikten. I början av författarskapet var det Vietnam, nu är det Mellanöstern. Artbestämningen av både fjärilar och fåglar gör sig påmind i dikterna, men inte med en omedelbar träffsäkerhet – åldern börjar ta ut sin rätt.
Det är en storslagen dikt som möter oss i Göran Sonnevis nya diktsamling. Här finns de svindlande perspektiven och det närsynta skådandet av detaljen – inte sällan i samma dikt. Här finns också underbara iakttagelser av musiken, i synnerhet i relation till tiden. Och tack och lov ingen punkt!
Mottagen: 15 februari 2020
Anmäl textfel
