Mattias Lönnebo
Legender från Drenai
Legender från Drenai, eller Legend, som den första engelska boken heter är skriven av David Gemmel och gavs ut 1984.
Fantasysviten består av hela 11 böcker och heter på svenska:
Belägringen, Tenaka Skuggprinsen, Vandraren, Hjältarna från Bel-azar, Druss – Dödsvandraren, Jakten på Vandraren, Legenden om Dödsvandraren, Vinterkrigarna, Skuggornas Vandrare, Den vita vargen, Natten och dagens svärd.
Avdelning: Fantastik Taggar: #Drenai #positiv #döden #strider
Kommentera
Lena Köster
Maria Ernestam förtjänar mer
När det osannolika händer, är det plötsligt inte så osannolikt längre. Det lärde oss Tage Danielsson i en monolog. Maria Ernestam är en författare som ständigt vidrör det osannolika. Hennes senaste roman heter ”Den sårade pianisten”.
Det verkar som om en del människor inte bara har en begåvning utan flera. Maria Ernestam till exempel. Uppväxt i Uppsala är hon kanske inte profet i ”hemlandet”, vad vet jag. Men hon borde vara det, en i kulturgruppen på Uppsalaparnassen, om det nu finns en sådan.
Journalist, med matematikstudier i bakgrunden, statsvetenskapsexamen från USA, elva år i Tyskland som korrespondent för Veckans Affärer och Dagens medicin. Och med sångröst och bekgrund från Jesus Christ Superstar därtill. Huga!
”Den sårade pianisten är hennes åttonde roman. Som alltid berättar hon en sorts vardagshistoria, där vardagen visar sig vara allt annat än vardaglig och innehåller dramatik, osannolikheter, mysterier, tvetydigheter, ångst och tvik.
Det gjorde hon redan 2005 i debutromanen ”Caipirinha med Döden”. Bara idén att Döden som person knackar på dörren och flyttar in! Med allt vad det innebär.
I nya boken har den gåtfulle hotellpianisten James eventuellt brunnit inne. Fast några bevis för det finns inte, så läsaren får tro vad hen vill.
Veronica och Marieke är vuxna väninnor som känt varandra snudd på alltid. En sådan vänskap man/de tror ska vara också framgent, för alltid. Men ett triangeldrama uppstår, där pianisten James utgör ett hörn och kvinnorna de andra två. Och den släta glansiga bilden krackelerar.
Barndom, musik, längtan efter ett liv man själv skapar sig. En moster som dör och kanske inte var just som man trodde. Kärlek förstås. En brand. Oklarheter. Mer kärlek och ett nytt barn vid en relativt osannolik tidpunkt i livet.
I bok efter bok fångar Maria Ernestam in det där, som jag misstänker döljer sig bakom fasaderna. Det är som att skiva sidorna i folkskolans läsebok och hitta nyansförskjutningar och rena felaktigheter i ”far ror, mor är rar”, som nog Maria fick sig itutat i småskolan, född som hon är i slutet av 1950-talet.
Moster är nämligen något mer än moster. Själv är man en annan än man tänkte sig vara, vare sig man är författare, romanfigur eller läsare. Döden kan mycket väl knacka på dörren och någon, som kanske har brunnit upp, inte alls ha brunnit upp. Och är det inte bästa väninnan man ser där borta tillsammans med...
Den ernestamska fantasin har verklighetsförankrade rötter, men också vida vingar. Jag vet inte hur hon bär sig åt för alla intriger och fakta runt om dem, men misstänker en kombination av egen beläsenhet och nätet. I Den sårade pianisten skriver hon om kommissarie Maigret: ”Inte hade du internet till hjälp och ändå lyckades du lösa dina fall…”. Liten hint där?
Med intrigerna i böckerna och livet är det som det är. Man lever på ett sätt, förändras, sviker, blir sviken, går runt ett hörn och hittar plötsligt inte hem. Hör några pianoackord, känner en doft, föder ett barn, skriver en bok, älskar, men vet inte nödvändigtvis vem.
Allt är möjligt, även det omöjliga. Och Maria Ernestams böcker är - för att gå tillbaka till den där caipirinhan som jag är så förtjust i - som drinkar med många ingredienser över det där underliggande lagret av is och den varma solmogna frukten någon stuckit sugröret genom.
Förstår du inte vad jag menar? Läs någon av hennes böcker, till exempel den här senaste, så klarnar det.
Maria Ernestam har inte fullt ut fått den uppmärksamhet hon förtjänar på hemmaplan. Men med så mångskiftande och intelligenta intriger och så gott språk måste den dagen komma. Snarast!
Maria Ernestams böcker: Caipirinha med döden 2005, Busters öron 2006, Kleopatras kam 2007, Alltid hos dig 2008, På andra sidan solen 2010, Marionetternas döttrar 2012, Öga för öga, tass för tass 2014.
Hennes böcker är framgångsrika också utanför Sverige, bland annat i Tyskland, Frankrike och Taiwan. I Frankrke har hon tilldelats priset Pages de Libraires.
Avdelning: Skönlitteratur Taggar: #vardagsliv #intriger #dramatik #mysterier #osannolikheter #spänning #relationer #resor #döden #kärlek
Kommentera
/Visa 1 kommentarer
Mattias Lönnebo
Skönheten av Christian Johansson
”Vissa hävdade att allting började då en flicka försvann spårlöst. Andra påstod att platsen alltid varit ond. Ön låg övergiven sedan krigstiden, och skulle så förbli, var det tänkt. Det var ingen lämplig plats att bosätta sig på. Men när en snipa flyter iland på en intilliggande ö och ett barnlöst par får sin högsta önskan uppfylld startar ett händelseförlopp som avslöjar ett ondskefullt mysterium. Skönheten är en fascinerande och skrämmande thriller om kärleken till våra barn och en oförklarlig ondska som går i arv.” (Beskrivning enligt baksidan)
Avdelning: Skräck Taggar: #ö #döden #thriller #mysterier #recension
Kommentera
Lena Köster
Skrivarseminarier öppnar dörrarna
Åsa Nilsonne och Birgitta Östlund vidgar skrivarnas vyer under seminariet i Lövstabruk.
Skrivarseminarium i Lövstabruk i Norduppland. Kan det vara nåt? Jajamen. En omvälvande och inspirerande upplevelse. Också för den som har publicerat nio böcker och gått på kurs femtielva gånger. I mötet med de andra och deras texter får den mest blaserade nya vyer.
Jag tror det är åttonde eller nionde gånger för min del. Då räknar jag med journalistiska skrivarkurser på FOJO likaväl som kurserna/seminarierna i Lövstabruk och på andra håll. Och 20 p i Skapande svenska 1977.
-Behöver DU lära dig skriva, undrar bekanta med viss rätt, eftersom jag har varit verksam som journalist i mer än 40 år och som författare sådär dussinet år.
Men lärandet pågår hela livet. Sen kan vi ju välja att lära oss på hur många olika sätt som helst. Learning by doing. Akademiska studier. Samtal under seminarier. Pröva på nytt.
Birgitta Östlund, fd rektor bland annat på Nordens Folkhögskola Biskops Arnö, har hållit skrivarkurser/seminarier efter eget huvud sedan hon som pensionär flyttade till Lövstabruk 2003.
Vad lär man sig? Framför allt att respektera texten, att bli en god läsare. Det ska man inte tro att man är bara för att man har läst tusentals böcker i sitt liv. Kommer man snabbt underfund med när man lär sig att föra en dialog med den text man har framför sig. Och dörrar slås upp mot nya landskap.
Nya för en själv i alla fall.
Emellanåt lär man sig också något om sitt eget skrivande, och tänkande!, som gör att man kan gå vidare med det projekt man fastnat i. Eller tänker påbörja.
Skrivarseminariet 2-5 augusti hade som tema "Vad är en människa?". Låter storvulet, och är det. Det har varit tema hela sommaren för de samtalskvällar, som Birgitta Östlund och Lövstabruks kulturförening ordnar varje tisdagkväll.
Skulle sådana samtalskvällar, med gäster som Bo Pellnäs, Eva Nilsonne, Gösta Gahm m fl, hållas i Stockholm, vore såväl SvD och DN som etermedia närvarande.
Men Stockholmsparnassen och huvudstadens kulturjournalister är ofta väldigt provinsiella och verkar inte veta att det existerar kultur och debatt i resten av Sverige också. Stockholm och "världen", jovars. Men åratal av högkvalitativ samhälls-och kulturdebatt i Lövstabruk har inte noterats alls av nollåttorna.
Hursomhelst har vi lantisar en hel del för oss tillsammans med höjdare från kulturlivets alla väderstreck. Orgelprofessorer, astrofysiker, bildkonstnärer, författare, hjärnforskare...
Och a propos det sistnämnda, besöktes vårt seminarium av Åsa Nilsonne, såväl romanförfattare som hjärnforskare med romanen H som nyaste tillskott i sin bokproduktion. En berätttelse om hjärnans funktioner och samtidigt en berättelse om förälskelse.
En gissning för framtiden: att det blir ännu fler böcker av helt olika slag om den mänskliga hjärnan. Och andra hjärnor.
Stordatorn HAL i Arthur C Clarkes 2001 - en rymdodyssé från 1968, filmad av Stanley Kubrick, gav oss tankar om artificiell intelligens och framtida (snart nutida) datorers möjligheter och begränsningar som hjärnor/personligheter. PJ Jersilds roman En levande själ från 1980 lät oss bli bekanta med hjjärnan i glasburken. Och i Åsa Nilsonnes H får vi möta hjärnans olika delar sam-eller motarbetande varandra.
Vad ska det bli härnäst? Kanske något som någon av oss deltagare i augustiseminariet ännu inte har skrivit...
När jag ändå är igång med Åsa Nilsonne, vill jag rekomendera hennes En passande död, nog så aktuella tankar om hur vi vill förhålla oss till vår sjukdom och vår död.
Men hur många av oss kommer att välja just det sättet att dö...
Avdelning: Skönlitteratur Taggar: #hjärnan #själen #rymden #skriva #författare #skrivarkurs #seminarium #döden #Stockholmsparnassen #nollåttor #lantisar
Kommentera
Eleni Schmidt
Barnböcker om det svåraste
Stina Wirsén visar än en gång att hon är en av våra bästa barnboksförfattare.
Avdelning: Barn Taggar: #Bråk #barn som far illa #döden
Kommentera
/Visa 1 kommentarer
Kristina Hård
Lokrume och Sorokaste
Häromdagen fick jag frågan ”Känner du dig som en författare nu?”
Jag vet inte. När går man över den gräns som definierar en som författare? Det är en lång process, inte från en dag till en annan. I alla fall inte för mig. Och frågan är om processen nånsin tar slut. Författare hur mycket vadå och när? Är det efter en, två, tre eller flera böcker, eller sker det redan långt innan dess?
Jag har det på senaste tid fått reflektera en hel del över mitt skrivande, mycket för att jag befunnit mig i ett kontext där jag har gjort det tillsammans med andra. Det har varit en gemensam uppgift. Och jobbig! Det betyder också att det just nu snurrar rätt mycket i huvudet. Jag gräver i mig själv.
I påskas hittade jag brevet från Astrid Lindgren långt ner i en låda från längesen. Jag gick i andra klass när vår lärare läste högt ur Bröderna Lejonhjärta. Så gripen blev jag att jag skrev och frågade om en fortsättning och Astrid Lindgren svarade mig med ett nytt kapitel (som sedan även publicerades som ett öppet brev i en av kvällstidningarna). När jag läser det igen inser jag att det inte var innehållet eller fortsättningen, det var att Astrid Lindgren faktiskt svarade mig som betydde nånting. Texten fick ett sammanhang som flätades in i mitt liv.
Jag vet inte om det var därför jag även kunde gå runt och tänka: "När man dör hamnar man på den plats man tänker på i dödsögonblicket.” Det var inte så att jag var rädd för döden, snarare att jag alltid skulle vara beredd på att hamna mitt i äventyret. Att alltid ha en historia i huvudet blev därför en nödvändig vana och naturlig del av mitt liv.
Taggar: #brev #reflektera #författarskap #döden #författare
Kommentera
/Visa 1 kommentarer
Sebastian Lönnlöv
Till Terry
Käre Terry,
Vi har haft en lite ambivalent relation de senaste åren.
Jag upptäckte dig i tonåren, genom att min familj fick kassar med pocketböcker av en vän till min pappa. När han läst ut dem fick vi dem och vi slukade allihop hungrigt dessa papperssamlingar som rymde så mycket mer än sin trycksvärta.
Mamma älskade häxorna, jag älskade bibliotekarien, pappa älskade allt. Vi skickade sms till varann igår. "Har du sett?" "Nej!" "Vilken sorglig dag!" Det var verkligen sorg vi kände. Jag minns vår chock när vi fick veta att du hade blivit sjuk. Vår oro för att du inte skulle skriva fler böcker. Det gjorde du, vi köpte dem, men jag tror inte att någon läste dem.
För sanningen är att jag har gått vidare. Ett tjugotal böcker räckte för mig. Sedan kunde jag din värld och dina skämt utantill. Det kan jag fortfarande. Min älskade bibliotekarie, i vars fotspår jag gått, rent yrkesmässigt och även övertagit hans vana att säga "Ook". DÖDEN, råttornas död, Nanny Ogg, Mormor Vädervax, Margrat Vitlök, Vimes, kapten Morot, patriciern, Rensvind...
Jag lämnade dig bakom mig, men Skivvärlden är fortfarande en del av mig. Jag säger fortfarande "Ook" med jämna mellanrum. Dessutom har min sambo nyligen börjat läsa dina böcker och när han berättar så minns jag. Vi kan skratta tillsammans. Vi kan dela din värld.
Vila i frid nu! Du skrev så mycket om DÖDEN och jag minns alla scener där han kommer för att hämta någon och de frågar vad som ska hända nu. "VAD TROR DU SJÄLV?", frågar DÖDEN och när de har berättat vet vi att det de säger kommer att hända dem. De som tror på reinkarnation reinkarneras. De som tror på ingenting efter döden, de försvinner.
Jag hoppas att du är nöjd med det du trodde skulle hända. Och att du har gott om banana daquiri. Hälsa råttornas död från mig! Ett PIP, istället för ett RIP.
Hälsningar från ett ex som alltid kommer att minnas dig
Avdelning: Fantastik Taggar: #nekrolog #fantasy #humor #Skivvärlden #döden #sorg #minnen
Kommentera
Eleni Schmidt
Terry Pratchett är död
Terry Pratchett sitter nog på något trevligt ställe och dricker banandrinkar- kanske sjunger han även Igelkottasången, vem vet.
Avdelning: Skönlitteratur Taggar: #Humor #döden
Kommentera
Linda Odén
En annorlunda tvåa
Av en slump läste jag En man som heter Ove, en bok som på pappret är så långt ifrån en lindabok man kan komma och kapitulerade totalt. Jag skrattade, grät och älskade. I detta fallet är jag extremt glad för att jag inte var så snobbig att jag inte läste det som toppade listorna. Nu har jag läst Fredrik Backmans andra skönlitterära bok och det är en helt annan historia.
Avdelning: Skönlitteratur Taggar: #fantasi #uppväxt #döden
Kommentera
/Visa 1 kommentarer
Carolina Landin
Kulla-Gulla-liv, fast utan ljusa lockar och utan någon rik morfar
När Lill-Pär föddes var han liten som en räka och ingen trodde väl egentligen att han skulle överleva. Det gjorde han trots allt, men alltid var han sjuk, och snorig, och kissig, och hostade och hade sig. Det gick liksom inte att ha honom med på lekar och sånt för då blev allt bara förstört. Ändå måste han förstås få vara med. Han hörde ju till.
Avdelning: Barn Taggar: #syskonkärlek #fattigdom #döden #högläsning #9-12 #historia #recension
Kommentera
Carolina Landin
Om att gå i sin pappas fotspår
Att leka kurragömma med sin pappa är helt omöjligt om man som Dödis har Döden till pappa. Döden hittar dig nämligen alltid, och vet alltid vad du tänker på och vad du ska göra. Och inte heller vill Döden spela schack med sin son: ”Jag spelar inte schack, sa han. Inte längre. Tro mig, det är bäst så.” Däremot spelar han gärna kort, kinaschack, krocket, boule och biljard. Och Monopol. I många timmar kan de spela Monopol, eftersom pappa Döden har all tid i världen när han inte är på jobbet.
Avdelning: Barn Taggar: #döden #uppväxtskildring #föräldrar #ensamhet #högläsning #9-12 #recension
Kommentera
Sofie Nordquist
Fotobok för barn om döden
När pappas farmor dog av Farzad Farzaneh och Viktor Gårdsäter
Franks pappas farmor har dött. Frank och hans pappa ska åka till hennes lägenhet för att flytta bort alla saker. Vägen dit blir ett samtal om död och liv och spännande upptäckter ett sådant samtal kan innebära.
Avdelning: Barn Taggar: #döden #recension #barnlitteratur
Kommentera
Linda Odén
Intensiv, men flyktig historia
Italienaren Claudio Magris brukar ligga högre på vadslagningslistorna inför avslöjandet av vem som tilldelas Nobelpriset i litteratur, men det behöver inte betyda att hans chanser att vinna minskat.
Avdelning: Skönlitteratur Taggar: #Nobelpriset #döden #Italien #recension
Kommentera
Sofie Nordquist
När Jons pappa dog
Jon har ett svart hål i sitt röda hjärta av Grethe Rottböll och Emma Virke
Jons pappa har dött, men Jon tycker att det är så svårt att. Livet har stannat upp för honom, men ändå går det vidare. Det känns som att pappa är där ibland. Hans skor står ju kvar i hallen och Jon har minnen av honom och minnena gör att pappa känns närvarande. Till slut vågar Jon prata med sin mamma, och det gör det lite bättre.
Avdelning: Barn Taggar: #döden #barndom #recension #barnlitteratur
Kommentera
Nina Ruthström
Meningen med döden
Kristian Gidlund har somnat in för gott. Hans föräldrar, syskon och vänner får aldrig mera träffa honom. Han är död. Det är så sorgligt att jag egentligen helst bara vill slå bort tankarna på det. Men nu ska jag inte göra det.
29 år fick han leva, tre av dem som cancersjuk. Han fick beskedet om att han hade cancer i magen 2011. Han började skriva en blogg "I kroppen min" som snabbt blev omtyckt. De berörande texterna finns också som bok: "I kroppen min : resan mot livets slut och alltings början" och det ska komma en andra bok av Gidlund.
Jag har inte läst något alls av honom, jag har inte pallat tidigare. Men jag hörde hans starka sommarprat. Han hade ett vackert sätt att uttrycka sig om det där hemska.
Nu måste jag ta ett djupt andetag och byta position på stolen. Mår jag inte lite illa? Jag går för att dricka vatten. Det liksom kryper i kroppen. Det är ångesten. Dödsångesten. Jag är så rädd för döden att jag varken vågar tänka på den, tala eller läsa om den. Döden skrämmer mig nått djävulskt.
Vissa hävdar att det finns en mening med allt. Jag är tveksam. Men om jag ändå ska försöka hitta någn mening med att unga människor dör så är det att vi andra ska uppskatta livet.
Plötsligt slår det mig. Kan jag verkligen leva fullt ut om jag inte varseblir döden?
Livet är nu, det kan ta slut i morgon, carpe diem och så vidare. Klyschor som vi alla hört till leda. Men nu känner jag det verkligen. Jag känner dödens närvaro som ett obehag i magen och jag inser att jag måste hylla livet!
"Jag har ett förhållande med livet och det är komplicerat.
Kärleken är att leva. Min sorg och min glädje".
/Gidlund
När jag började högstadiet hade jag en lång ångestperiod där tanken på att en dag ska min familj dö var utlösande. Jag kunde inte gå till skolan utan stannade på mitt rum för att gåta och skriva. Men det hjälpte inte. Det enda sättet att bli av med skräcken var att sluta tänka på den. Låtsas som att den inte finns. Av ren självbevarelsedrift har jag undvikit allt som har med döden att göra sedan dess. Men nu vill jag inte göra det längre. Förhoppningsvis har jag nu, 20 år senare, verktygen för att tackla den oundvikliga bortgången.
Jag ska läsa Gidlunds böcker. Målet är att "hantera verkligheten. Livets faktum. Dödens krav." som han själv uttryckt det.
Jag vill låta döden finnas med mig, som en liten sten i skon när jag springer i motionsspåret. Som ett brus i bakgrunden när jag borstar tänder på motvilliga barn. Som en avlägsen tanke när jag suckar över skitiga golv och vardagsstress. Jag vill inte blunda längre. Jag vill leva ett långt och lyckligt liv med vetskap om den. Döden.
Taggar: #döden #cancer
Kommentera
/Visa 9 kommentarer
Linda Odén
En annorlunda debut
Tidigare idag kunde ni läsa om författaren Jessica Johansson och nu ska ni få läsa mer om hennes bok som har recensionsdag just idag.
Anna Viktoralia, så heter en av huvudpersonerna i Jessica Johanssons debutbok Thrillerliv. En på ytan väldigt vanligt brud, med perfekt hår och silikonbröst, men inuti en trasig själv som drömmer om ett nytt liv i Amerika. Hon jobbar på ett café, går ut med sin kompis Sofia, umgås med sin mormor och undviker sin mor. Redan från början vet vi att Anna Viktoralia kommer att dö i svininfluensan. Vi vet att hennes liv här och nu snart är över. Det är ett annorlunda grepp och det faktum att döden väntar runt hörnet bankas verkligen in.
Avdelning: Skönlitteratur Taggar: #döden #nyskapande #debutant #recension
Kommentera
/Visa 1 kommentarer
Linda Odén
Lång från min far
En dotter kommer tillbaka till sitt hemland för att begrava sin far. Hon möter ett annat land än det hon lämnat. Ett land som sargats av krig och maktkamp som på samma gång är modernt och traditionellt.
Titeln Långt från min far har flera möjliga tolkningar. Huvudpersonen Nina har rent geografiskt varit långt från sin far, men det visar sig också att hon känner honom mindre än hon trott. Hon har befunnit sig långt ifrån sin fars rätta jag. Den framstående man hon känner till döljer saker. Det dyker upp skulder, oäkta barn och bevis för att fadern varit mycket mer traditionell än hon tidigare anat. Diskussionen kring traditioner och dess plats i ett modernt samhälle är intressant.
Nina erfar att det inte är så enkelt att organisera en begravning. Släkten är stor och de oskrivna reglerna många. Många är också de människor som förväntar sig en extra slant eller andra former av mutor för att allt ska flyta smidigt. Samtidigt finns en gemenskap och en värme som omsluter Nina. Familjen har betydelse, det är helt klart ett av bokens budskap.
Författare till Långt från min far heter Véronique Tadjo och kommer från Elfenbenskusten. Hon är bosatt i Sydafrika och kan, på samma sätt som bokens huvudperson Nina, betrakta sitt hemland på avstånd. Liksom Nina är hon uppvuxen i Abidjan med en ivoriansk far och en fransk mor. Men är Véronique Tadjo Nina?
Så här står det i inledningen till romanen:
Den här berättelsen är sann, eftersom den är förankrad i verkligheten och har sin grund i verkliga livet. Men den är också falsk, eftersom den varit föremål för litterär bearbetning där sanningsenligheten inte är det viktigaste utan avsikten med det man skriver. Allt har blivit anpassat och bearbetat och omflyttat. Vissa saker förbigås med tystnad, medan andra har blivit förstärkta. Kort sagt: det som är kvar är en lögn, det spratt som minnet och orden spelar oss.
Så kanske är det här en självbiografiskt bok, eller så är det “bara” en verklighetsbaserad roman. Det spelar egentligen ingen roll. Historien om dottern som försöker lära känna sin far är läsvärd oavsett. Egentligen händer det inte så mycket utåt sett, tiden är begränsad och mycket kretsar kring begravningen. Inne i Nina händer dock betydligt mer. Hon letar bland sina föräldrars saker och återupplever sin barndom. Hon är vuxen i huset där hon bodde som barn och ser allt ur ett annat perspektiv.
Jag tycker mycket om Långt från min far och sättet Véronique Tadjo berättar sin historia på. Det är ordrikt och inte sällan omständligt, men också vackert och gripande. Den som vill ha en actionfylld bok ska helt klart välja någonting annat, men den som liksom jag tycker om det känslosamma och det stillsamma ska definitivt läsa Långt ifrån min far. Att få insikt i det ivorianska samhället är också mycket intressant. Som vanligt när jag läser böcker från lite mer ovanliga litteraturländer slås jag av hur lite jag faktiskt vet. Vilken ynnest det är att genom litteraturen få lära sig mer.
Avdelning: Skönlitteratur Taggar: #Afrika #uppväxt #identitet #recension #Elfenbenskusten #döden
Kommentera
/Visa 1 kommentarer
Sebastian Lönnlöv
Den dödes dikt om döden
Jag läste just att Seamus Heaney, Nobelprisad irländsk lyriker, har dött. Jag var tvungen att genast plocka fram min favoritdikt från hans penna, som handlar om - just det - döden. Jag stötte på den när jag tolv år gammal läste "Jag saknar dig, jag saknar dig" av Peter Pohl och det är en av de dikter jag aldrig kan läsa tillräckligt många gånger. Den har stannat kvar i mig och vi är förbundna för evigt - åtminstone den evighet som mitt eget liv innebär för mig!
Avdelning: Poesi Taggar: #Nobelpristagare #döden #Irland
Kommentera
Sebastian Lönnlöv
Till sist fick jag respekt för poeten Gullberg
Jag har en tendens att få för mig att jag ska läsa diverse poeters samlade dikter. Särskilt om de redan har hunnit dö tycker jag att det ger mig mer än enstaka diktsamlingar. Nu hade turen kommit till Hjalmar Gullberg, men hjälp så segt det gick! Faktiskt tog det ett par år att komma igenom hans livsverk och jag tyckte att det var tråkigt nästan jämnt.
Avdelning: Poesi Taggar: #klassiker #samlade dikter #döden #sjukdom
Kommentera
/Visa 1 kommentarer
Sebastian Lönnlöv
Pernilla Glaser - Robson
Den här boken hittade jag på en loppis och konstaterade att den antagligen kunde vara riktigt BOATS (Based On A True Story) eller riktigt bra. Det rör sig om en självbiografisk berättelse där författarens sambo dör i cancer när de både är strax över tjugo år gamla. Hur är då boken - BOATS eller bra? Både och, skulle jag vilja påstå. Ibland lite för mycket, ibland riktigt "gripande" och definitivt ingen läsning jag går oberörd ifrån.
Betyg: 6/10
Avdelning: Skönlitteratur Taggar: #recension #sjukdom #döden #självbiografi
Kommentera
Sebastian Lönnlöv
Anja Snellman - Hudens tid
Anja Snellman är en finsk författare och denna bok från 1999 finns utgiven på svenska i både inbunden form och pocketform. Jag gillar Hudens tid riktigt blodigt mycket och jag kan inte egentligen säga varför historien om en åldrad, döende förälder, en familjehemlighet och så lite hudkontakt verkligen svepte med mig, grep tag i mig, fascinerade mig. Hudens tid må låta som en titel av Nora Roberts men det är här är en bok på största allvar, om livet, döden och kärleken. Läs!
Avdelning: Skönlitteratur Taggar: #recension #hyllning #döden #föräldrar #ålderdom
Kommentera
Sebastian Lönnlöv
Christopher Isherwood - A Single Man
Jag har tidigare sett filmen baserad på den här boken och när jag hittade boken begagnad för någon månad sedan kändes den högst aktuell att köpa. Boken är ganska så annorlunda, de grova dragen liknar varandra men nyansskillnaderna är oändliga. Hela inramningen med självmordsplanen är till exempel obefintilig i den skrivna förlagan.
Isherwood skildrar med stil en sörjande änklings dag, en änkling som aldrig ens kunnat vara öppen med att han och Jim var ett par. George, som huvudpersonen heter, är lärare i engelska på univeristet i Los Angeles, bor i en förort och har många tankar om saker och ting som välskrivet förmedlas till mig som läsare. Slutet är alldeles formidabelt. Jag påminns återigen om hur rätt det kan vara att läsa på engelska.
Not that one isn't broad-minded, of course; let them write about heterosexuality if they must, and let everyone read it who cares to. Just the same, it is a deadly bore and, to be frank, a wee bit distasteful. Why can't these modern writers stick to the old simple wholesome themes - such as, for example, boys?
Avdelning: Skönlitteratur Taggar: #recension #hbtq #hyllning #moderna klassiker #döden #sorg #kärlek mellan män
Kommentera
Sebastian Lönnlöv
Peter Kihlgård - Anvisningar till en far
Mitt betyg: 5/10
Avdelning: Skönlitteratur Taggar: #recension #döden #föräldrar #pappor #maskulinitet #sport
Kommentera
Sebastian Lönnlöv
Aidan Chambers - Dansa på min grav
Dansa på min grav utspelar sig i England, i en tid som inte är närmre specificerad, men boken gavs ut 1982. Hela boken är huvudpersonen Hals försvarstal sedan han åtalas för att ha dansat på sin döde ”väns” grav. Vännen, Barry, var Hals älskare och han dog i en motorcykelolycka efter ett gräl mellan dem.Berättelsen är formad som om Hal skrev till sin socialarbetare och det handlar om att förklara för läsaren varför Hal gjorde något så märkligt. (Dock förstår läsaren ganska snabbt.)
Dansa på min grav är inte den klassiska komma ut-romanen. I själva verket handlar det inte alls om homosexualitet, utan om ett förhållande som råkar vara samkönat. Hal kallar sig aldrig bög eller homosexuell, han verkar inte ha ångest över sin läggning eller se det som något konstigt. Hela förhållningssättet till "det avvikande" är avslappnat och fritt från ångest, trots att omvärlden inte alls framstår som självfallet förstående. Vare sig heterosexualitet eller homosexualitet beskrivs heller som helt absolut, kanske för att författaren inte verkar ha något som helst intresse av att reda ut vilken läggning personerna i boken har. Ingen av killarna "kommer ut", men de är inte heller särskilt hemlighetsfulla.
Det jag minns mest av Dansa på min grav (det är några år sedan jag läste den) är dess språk och sättet den är skriven på. Så kreativt, originellt, fantasifullt! En ren fröjd. Av det fyrtiotal HBT-böcker jag läst genom åren utmärker sig Dansa på min grav som något utöver det vanliga.
Avdelning: Ungdom Taggar: #recension #hbtq #hyllning #moderna klassiker #kärlek mellan män #döden #sorg
Kommentera
Sebastian Lönnlöv
Siegfried Lenz - En tyst minut
Thorén och Lindskog är ett nystartat förlag som översätter och ger ut tyska böcker. De var vänliga nog att skicka mig ett recex av En tyst minut, som verkade väldigt lovande. Unge Christian sörjer sin lärarinna Stella som har dött. De två hade en kärleksaffär som Christian aldrig har kunnat erkänna för sin omgivning och det gör sorgen desto mer ensam: sorgen så som den faktiskt ser ut verkar oproportionerligt stor i omgivningens ögon.
Berättandet är okronologiskt och ostrukturerat, för att inte säga rörigt. Jag får aldrig någon riktig koll på händelseförloppet. Att Stella i samma mening kan kallas både du och hon fyller förstås en viss funktion, men i mina ögon inte tillräckligt mycket för att berättiga detta stilgrepp som mest blir störande.
Även när det kommer till innehållet måste jag säga att trots den extremt korta längden - 108 sidor - hade jag svårt att hålla intresset uppe. Det fanns helt enkelt ingenting originellt, ingenting som skiljer berättelsen från tidigare varianter av samma tema. Hade detta inte varit ett recex hade jag kanske aldrig ens läst ut boken, så föga engagerad blev jag och det är synd. Med rätt framförande hade berättelsen kunnat fungera utmärkt, men språket känns inte mer än funktionellt. Över huvud taget blev En tyst minut en ganska likgiltig läsupplevelse för undertecknad, trots att den fått många lovord annorstädes.
Betyg: 6/10
Avdelning: Skönlitteratur Taggar: #recension #sågningar #Tyskland #döden #sorg #uppväxt #kärlek #sexualitet #kortromaner
Kommentera
Sebastian Lönnlöv
Eva Ström - Claires leende
Jag anser Eva Ström vara en av Sveriges mest intressanta diktare. Poesi med mycket kött och blod är inte ovanligt, men Ström som är läkare skriver extra bra köttigheter. Däremot har jag aldrig varit särskilt lockad av Ströms romaner. Den senaste, Claires leende, kändes dock potentiellt bra och när jag snubblade över den på biblioteket beslutade jag mig för att ge den en chans.
I Claires leende är det tydligt utskrivet redan i första kapitlet att huvudpersonen Claire kommer att begå självmord, bara 12 år gammal. Vad slutet bär med sig råder det alltså ingen tvekan om, frågan är bara varför. Eva Ström gör sitt bästa för att beskriva hur Claires liv verkar alltmer meningslöst och tomt på innehåll. En ganska klassisk depression som också skildras trovärdigt.
Det enda mindre trovärdiga är åldern. Visst händer det väl att 12-åringar begår självmord, men Claire känns inte som en tolvåring och när hon i ett skede av boken lyckas framställa sig som vuxen flygvärdinna har jag lite svårt att lita på berättelsen.
Däremot är Claires leende en väldigt finstämd och poetisk bok som äger sin skönhet och känns värd sin lästid.
Betyg: 7/10
Avdelning: Skönlitteratur Taggar: #recension #kortromaner #döden #sjukdom
Kommentera
Sebastian Lönnlöv
Tom är död (Marie Darrieussecq)
Tom är död. Han dog för tio år sedan, bara fyra och ett halvt år gammal. Kvar i världen finns Toms föräldrar och en storebror och lillasyster. Mamman för ordet och skildrar den enorma sorg som blir till galenskap och oförmåga att gå vidare. Att Tom är död, det är vad allting kretsar kring under 225 sidor, utan att det blir särskilt tjatigt eller upprepande. Först på sista sidan återberättas själva den händelse som blev orsak till Toms död.
När jag läste Tom är död hade jag just haft en föreläsning om sorgeprocessen. Den sorgeprocess som beskrivs i Tom är död är den som av de som tycker sig veta kallas patologisk, sjuklig. För berättaren här är den beteckningen ett hån. Vem kan säga att hon borde ha sörjt färdigt? Vem kan säga att hennes sorg inte är normal?
Samma dag som berättaren börjar skriva har hon för första gången njutit av nuet - under en stund har Toms död inte dominerat hela världen utan blivit en bakgrund till hennes upplevelser. Närvarande, men inte på samma smärtsamma sätt. Nu behöver hon skriva av sig alltihop, skapa en berättelse. Romanen är ganska okronologisk med en skarpt frammejslad berättarröst - det märks att Marie Darrieussecq är en riktigt skicklig författare.
I början blev jag visserligen gripen, men kunde ändå inte låta bli att tänka på Duras och tycka att Darrieussecq kom till korta i den jämförelsen. Dessutom stördes jag lite av de alltför morbida inslagen. Sedan tog boken verkligen tag på alla sätt och jag insåg dessutom hur välskriven den är - språket blir den rakbladsvassa egg som får innehållet att gå direkt in i mig och röra vid varje nervtråd. Det här är inte en mysig snyftare. Det här är emotionell skräck. Tom är död är komplex, nästan fri från fel och en av de allra bästa böcker jag läst i år!
Betyg: 9/10
Avdelning: Skönlitteratur Taggar: #recension #hyllning #favoriter #läslycka #tungt #döden #sorg #Frankrike #obehagligt bra
Kommentera
Sebastian Lönnlöv
Jenny Downham - Innan jag dör
Jag hade nog aldrig läst Innan jag dör (Before I Die) som vanlig bok, men i ljudboksformat kändes den plötsligt mera lockande. I öronen har jag gärna mera lättsmälta berättelser - och lättsmält är Innan jag dör, åtminstone formmässigt. Emotionellt är den tung, stundvis snudd på outhärdlig. Tessa, sjutton år gammal och sjuk i leukemi sedan flera år, har bara några månader kvar och gör en lista över saker hon vill hinna med: droger, sex, förhållande, bryta mot lagen. Bara när hon tar risker känner hon sig levande.
Experimenten går förstås ut över Tessa omgivning som hade det tungt redan innan. Familj och vänner skildras ganska komplext sätt, ingen är riktigt ensidig. Allra bäst skildras Tessas lillebror som bemöter henne och hennes förestående död på ett barns självklara och osentimentala sätt, samtidigt som han i själva verket är djupt påverkad. Tessa själv är närmast osympatisk, men hennes egoism och hänsynslöshet mot omgivningen görs alltid förståelig och är ljusår bättre än skönmålning.
Innan jag dör är en helt okej bok. Den har inga skriande brister och är faktiskt ganska bra. Inte världsomstörtande, snarare trivsam; som så ofta ligger feel-bad märkligt nära feel-good. Språket är bättre i fråga om uppfinningsrikedom och detaljrikedom än genomsnittet i ungdomsböcker. Hade jag varit 14 hade jag älskat Innan jag dör. Även nu är den en delvis givande läsupplevelse.
Ljudbokens inläsare, Marie Richardsson, gör ett bra jobb och historien passar bra till ljudsboksformatet.
Betyg: 6/10
Avdelning: Skönlitteratur Taggar: #recension #sjukdom #döden #uppväxt
Kommentera
Sebastian Lönnlöv
Gunnel Beckman - Tillträde till festen
Det första jag måste nämna är språket. Poetiskt, uttrycksfullt, mitt i prick. Dessutom alla detaljer som levandegör skildringen av hur en artonårig tjej rymmer till sommarstugan och gömmer sig, när hon fått veta att hon har leukemi. Övertygad om att hon snart är död skriver hon brev till en barndomsvän som hon inte har pratat med på länge. Därför får hon också tillfälle att berätta om vad som hänt i hennes liv under de senaste åren. Om den politiskt engagerade pojkvännen, om relationen till den distanserade mamman och den nu döda pappan.
Tillträde till festen gavs ut 1969 och vimlar av tidsmarkörer. Förutom Lena Kjersén-Edman har jag aldrig hört någon tala om Tillträde till festen och det får mig att tänka på alla ungdomsböcker som försvinner i tidens glömska. Barnböcker kan överleva länge om de har tur, men ungdomsboken verkar ha en betydligt kortare livslängd.
Jag minns från mina många raster i skolbiblioteket hur blytungt det kändes att nästan alla ungdomsböcker handlade om skilsmässa, sjukdom, död och depression. Upplyftande värre.
Avdelning: Ungdom Taggar: #recension #sjukdom #döden #uppväxt
Kommentera
Sebastian Lönnlöv
Ulla-Carin Lindquist - Ro utan åror
Denna uppmärksammade, självbiografiska bok handlar om ALS, en neurologisk sjukdom som gör att nervbanorna försvinner och musklerna förtvinar så att den drabbade stegvis förlamas. Intellektet är hela tiden intakt, men kommunikationsförmåga och rörlighet försvinner så att den drabbade blir fånge i sin egen kropp till dess att andningen upphör. Lindquist skriver om sjukdomsbeskedet och om sin återstående tid med humor och betoning av de fina stunderna, men hon väjer inte för allt det svåra, smärtsamma och fula. Hennes bok är en berättelse om liv och död, om hur hon själv, hennes barn och den övriga omgivningen reagerar på sjukdomen och de situationer den blir upphov till.
Framförallt är Ro utan åror en väldigt välskriven bok. Språket, uttrycksförmågan och berättarrösten - allting klaffar och gör att det som kunde ha blivit en tårdrypande berättelse om självupplevt lidande istället blir en nästan magisk berättelse som väcker läsglädje. Visst finns det mindre briljanta stunder, men de drunknar i mängden. Trots att innehållet är sorgligt sörjer jag allra mest det faktum att Lindquists första bok även blev hennes sista. Det här är en författarinna jag vill läsa mycket mer av.
Jag har lyssnat Ro utan åror som ljudbok. Lena Endres inläsning kunde inte ha varit bättre.
Betyg: 8/10
Avdelning: Fakta Taggar: #recension #hyllning #sjukdom #läslycka #döden #självbiografier
Kommentera
Sebastian Lönnlöv
Ulf Olsson - Två barnböcker om djur och död
Idag var min hund väldigt lugn när jag gjorde mig iordning för att åka till volontärjobbet på ett katthem. Inte tänkte jag så mycket på det, men senare när mina föräldrar skulle promenera med henne orkade hon inte gå och det stod klart att någonting var fel, så jag åkte hem så fort jag kunde och ägnade två livstimmar på djursjukhuset åt förhoppningar om att veterinären snart skulle ha möjlighet att ta emot.
Jag gjorde ett tappert försök att läsa Marguerite Duras under dessa timmar, men hon snarare förstärkte än fördrev den där speciella väntrumsdepressionen som ger en känsla av att tiden är seg som sirap, flyger förbi och samtidigt står still. Hellre än att döda hjärncellerna med damtidningsblädder kikade jag i högen med barnböcker och hittade två intressanta sådana, båda skrivna av Ulf Olsson. Jag skulle vilja ta mig ett allvarligt snack med den som tycker att det är en bra idé med barnböcker om döende och döda djur i väntrummet på djursjukhuset, men de var lika bra i vilket fall.
Adjö, herr Muffin fick mig att hulka och kvida - men så är jag lite blödig! Samtidigt fanns det klockrena komiska tendenser i att marsvinet är så förmänskligat. Psalmen, dödsrunan, dödsannonsen... Hos ett barn kan jag tänka mig att denna bok verkligen väcker tankar om skillnaderna mellan människa och djur.
Alla döda små djur var genomgående komisk, med sin skildring av tre uttråkade barn som startar begravningsbyrå för döda djur - ett barn ska gräva, ett ska skriva sorgliga dikter och ett ska gråta. Här är det inte husdjur som skildras och just därför blir det bara en annorlunda lek, detta med begravningar. Tankeväckande och riktigt roligt.
Till sist fick vi åka hem med vår hund och ett recept på antibiotika eftersom hon visade sig ha luftvägsinfektion och feber. Nu ligger hon i en hög och sover.
Avdelning: Barn Taggar: #recension #döden #djur #bilderböcker
Kommentera
Sebastian Lönnlöv
Jean-Dominique Bauby - Fjärilen i glaskupan
Fjärilen i glaskupan handlar om 42-årige Jean-Dominique Bauby som ligger förlamad på ett sjukhem, bunden där "som en eremitkräfta på sin klippa". Han är förlamad i nästan hela kroppen men kan blinka med vänster öga. Med hjälp av denna enda återstående förmåga skriver han sin självbiografi; en förlagsredaktör går igenom alfabetet och han blinkar när hon har kommit till rätt bokstav, så det är kanske inte konstigt att boken är kort.
Tyvärr är "denna orörliga resa" ganska händelselös trots sitt knappa omfång. Mycket av det som skrivs är faktiskt inte särskilt intressant. Jag undrar ofta om Bauby verkligen inte hade mer än så här att berätta? Om jag var i samma situation skulle jag nog ha prioriterat ganska annorlunda, men även denna berättelse som ofta rör sig kring de vardagliga händelserna i Baubys nutid är läsvärd på sitt sätt, åtminstone för den som ska bli vårdare och undrar hur det känns att inte kunna ta hand om sig själv och knappt kunna kommunicera. Många är de episoder i boken som illustrerar begreppet 'vårdlidande', det vill säga lidande orsakat avbrister i vårdarens bemötande.
Jag undrar varför Bauby berättar så lite ur sitt "första liv", innan förlamningen, men kanske är det så här han tacklar sin tillvaro: genom att förhålla sig positiv, se nuet och det välbefinnande som finns i hans tillvaro - allting ytterst finstämt och med en ständig glimt i ögat.
Betyg: 6/10
Avdelning: Skönlitteratur Taggar: #recension #sågningar #sjukdom #döden #sjukvård #självbiografier
Kommentera
Sebastian Lönnlöv
Peter Nádas - Egen död
För sju år sedan var jag hemma hos min mormor och ville låna något ur hennes hylla att läsa. Där stod en underlig lunta som min morfar måste ha köpt från någon bokklubb medan han levde. Jag fick för mig att läsa den åtta hundra sidor tjocka, för mig helt okända boken. Det tog fyra dagar och jag kan inte påstå att jag greppade särskilt mycket.
Boken hette Minnesanteckningarnas bok och var skriven av Peter Nádas. Några år senare läste jag att den bestod av tre parallella berättelser vilket kändes väldigt självklart när jag såg det sagt, men själv hade jag inte ens kommit på tanken. Jag tyckte nog bara att det var en väldigt, väldigt märklig bok. Inte ens de hejdlösa blinkningarna till Proust var uppenbara för en fjortonåring som förläst sig på fantasy och hatade klassiker.
Den namnlösa huvudpersonen i Egen död av samme författare drabbas av hjärtinfarkt men vill inte uppsöka läkare utan låtsas som om ingenting har hänt, fastän han förstår att döden är nära. Först efter flera timmar kommer han till en mottagning där vården är en svart komedi av märkliga karaktärer; sjuksköterskor, läkare och patienter. Han får ett dropp som ska underlätta för hjärtat, får istället en allergisk reaktion mot läkemedlet och ligger med hjärtstopp i tre och en halv minut. Stora delar av boken beskriver i extremt abstrakta ordalag hur denna nära-döden-upplevelse känns. Tyvärr blir det hela så långväga filosofiskt att jag inte berörs, men å andra sidan är det säkert omöjligt att återge en sådan upplevelse i ord, om nu boken skulle råka vara självbiografisk.
Egen död har ett viktigt innehåll men jag kommer inte överens med språket eller berättarrösten. Även om jag kommer att minnas detaljer ur boken länge, länge så gör själva boken i sig inget intryck alls. Jag får aldrig känslan av att läsa en riktigt bra berättelse; alltför många komponenter saknas i läsupplevelse-ekvationen.
Avdelning: Skönlitteratur Taggar: #recension #sågningar #sjukdom #döden #kortromaner #Ungern
Kommentera
Sebastian Lönnlöv
Anders Paulrud - Fjärilen i min hjärna
När jag för några månader sedan läste - och hyllade - Anders Paulruds roman Som vi älskade varandra kändes det viktigt att även läsa Fjärilen i min hjärna. Detta är Paulruds dödsbok där han kortfattat och med mycket luft skriver om sin sista tid; tankar om livet han levt och snart ska lämna, rädsla inför döden som närmar sig.
Paulrud dog av lungcancer men titeln på boken kommer från en hjärntumör som han överlevde. Den hade formen av en fjäril och finns avbildad på bokens omslag här bredvid. Fjärilen i hjärnan blir ett genomgående motiv i boken och att dö beskrivs som att "färdas till fåglarna i underjorden". Den poetiska tonen gör att såväl språk som innehåll gnistrar.
Fjärilen i min hjärna är en tunn bok som jag snabbt läser ut. Det känns helt fel att avbryta läsningen och den får hög prioritet trots högar av kursböcker och olika sysslor som tiden istället borde ägnas åt. Kort sagt: den är angelägen.
Nu när sjukdomar och sjukvård upptar en stor del av mina mentala processer var detta en bok som sade mig mycket, men även i andra skeden av livet tror jag att jag hade uppskattat den. Däremot är Joan Didions bok Ett år av magiskt tänkande, som Paulrud hänvisar till, ännu mer omvälvande - men hur kan man egentligen jämföra den här sortens böcker? Fjärilen i min hjärna är fin och bra och jag skulle inte vilja dö utan att ha läst den. Nog så!
Avdelning: Skönlitteratur Taggar: #recension #sjukdom #döden #språkglädje #poesi #kortromaner
Kommentera
Sebastian Lönnlöv
Alice Kuipers - Livet på en kylskåpsdörr
Det här är en bok på mer än tvåhundra sidor, ändå är den läst på nästan ingen tid alls. Hur kan det komma sig? Jo, mängden text per sida är liten medan typsnittet är stort. Det hela är nämligen lappar på en kylskåpsdörr - otroligt nog äger mamman i berättelsen ingen mobil, trots att boken skrevs 2007. Annars vore kanske SMS en motsvarighet. Jag tror att många går och bär runt på riktigt bra SMS-romaner i sina mobilminnen!
Claire är femton år och har nyss fått sin första pojkvän. Hon vill shoppa och ha det roligt och hon är sur för att hon måste göra så mycket hushållsarbete; hennes mamma är läkare och ensamstående. De ses sällan och kommunicerar i hög grad via lappar. Ganska snart börjar det smyga sig in något oroande i dessa korthuggna meddelande. Saker är inte som de ska. Claires mamma har blivit svårt sjuk.
Det hela blir en tårdrypande berättelse som ska få läsaren att förstå hur viktigt det är att uppskatta sådana där underskattade saker som relationer och förstås nuet. En totalt funktionell berättelse, jag gråter på rätt ställen - men någonting saknas. Någonting mycket viktigt. Det som skaver är alldeles för lagom utportionerat. Allting är för proportionerligt. Det finns ingenting egentligen uppskakande eller omstörtande. Har du någonsin sett en sorglig film eller läst en sorglig bok så tillförs du ingenting nytt. Det är myspystragedi från början till slut - och alldeles, alldeles för gulligt.
Avdelning: Ungdom Taggar: #recension #sågningar #sjukdom #döden #sorg #lättsmält
Kommentera
Sebastian Lönnlöv
Anders Paulrud - Som vi älskade varandra
Jag började läsa i Som vi älskade varandra dagen innan jag skulle på resa och bestämde mig för att ha den som tåglektyr. Den verkade perfekt: snabbläst, lättsam. Snabbläst stämde, men lättsam... lätt i stilen, lätt i ämnena ganska länge. Men när jag läst halvvägs började någonting förändras, en väldig sorg genomsyrade orden, över att tiderna förändras och människor växer ifrån varandra och förstör liv, egna eller andras.
Ganska länge kändes detta som en bok man läser, lägger undan, glömmer. När sista sidan klingade bort och eftertexterna rullade satt jag förstummad och visste att något så här viktigt har jag inte läst på länge, denna berättelse om en grupp vänner som möts under sextio-sjuttiotalet och som år 2006 är helt förändrade, liksom världen de lever i. Nu sitter berättaren Anders i sommarstugan där de alltid träffats. I huset finns också Anders före detta fru - och i ett rum på övervåningen ligger Michael och yrar. Michael som varit försvunnen så länge har dykt upp och nu väntar de på att han ska orka berätta var han varit - och vad som hänt med Karin som försvann strax efter att hon begärde skilsmässa. Medan dagarna går funderar Anders över det som varit och är, livet, det än en gång uppbrutna äktenskapet och förstås relationen till vännerna i den grupp av människor som finns förevigad i en oljemålning på vardagsrummets vägg.
Som vi älskade varandra är en underbart bra bok jag rekommenderar åt alla. Den förenar på ett mästerligt sätt en avslappnad, opretentiös prosa-stil och ett innehåll som blir mer och mera blytungt för varje sida. Nästan en deckare, men ändå aldrig. Framför allt: fyllt av pricksäkra porträtt, historier med udd/knorr/poäng, detaljer, lustigheter, allvarligheter, politik, skriande sorg. Allt i en enda röra, precis som livet är.
Nu måste jag läsa andra böcker av Paulrud. Första hållplatsen på den resan blir nog hans sista: Fjärilen i min hjärna. Även om jag är rädd att den är ännu mera omskakande.
Avdelning: Skönlitteratur Taggar: #recension #hyllning #läslycka #döden #sorg
Kommentera
Sebastian Lönnlöv
Vad är så skört att det bryts om du säger dess namn?
Bjørn Sortland är en enormt produktiv författare; sedan 1992 har han givit ut nästan fyrtio böcker, oftast för unga och oftast på nynorsk. Bara två av dessa böcker finns översatta till svenska.
Detta är Sortlands senaste översatta bok: Vad är så skört att det bryts om du säger dess namn? Översättaren är ingen annan än författaren Gunnar Ardelius som skrev fina Jag behöver dig mer än jag älskar dig och jag älskar dig så himla mycket. Jag förstår varför Ardelius velat översätta Sortlands unga-vuxna-roman. De båda har mer gemensamt än sina långa, diktiga titlar.
Vad är så skört att det bryts om du säger dess namn? handlar om nittonåriga Markus som förälskar sig i den äldre, lite mystiska Ingrid. Först när de redan är mitt uppe i en komplicerad relation inser han att hon är dödligt sjuk. Ändå är detta inte främst en mörk och deprimerande bok. Istället finns en skimrande skörhet som påminner om hur viktigt det är att faktiskt leva.
Tyvärr är slutet en besvikelse; Sortland lyckas till sist inte förvalta det han har byggt upp.
Avdelning: Ungdom Taggar: #recension #sjukdom #döden #sorg #kärlek #unga vuxna #kortromaner
Kommentera
Sebastian Lönnlöv
Allen Ginsberg - Skrik och sorg
I antologin BEAT! introducerades the beatniks och jag smakade hungrigt på Ferlinghetti, Ginsberg, Kerouac och alla andra. Det inspirerade mig till att köpa Howl and other poems och Kaddish and other poems i en liten rörig bokhandel i Bloomsbury för snart två år sedan. Nu bestämde jag mig för att till slut ta itu med dem.
Jag började med Howl, debuten – och blev inte imponerad. Visst finns här halsbrytande vändningar (yacketayakking screaming vomiting whispering facts and memories and anecdotes and eyeballs kicks and shocks of hospitals and jails and wars), men jag blir trött av allt prat om knark och sex. ”Titta vad cool jag är, jag har testat alla droger i hela världen och säger kuk i varannan mening!” Visst, jag är pryd men främst stör jag mig på att helheten helt enkelt inte är övertygande.
Några dagar senare läste jag Kaddish. Och WOW. Vilken skillnad! Här är allting smärtsamt skrivet, här griper dikterna tag om mina inälvor och kramar väldigt hårt. Det dräller av droger men främst blir jag hög på språket. Sidorna är fulla av spyor och könsorgan men Allen, jag förlåter dig vad som helst! Titeldikten är allra bäst - jag blir omskakad och andlös bara av att läsa de inledande verserna:
Strange now to think of you, gone without corsets & eyes, while I walk on the sunny pavement of Greenwich Village
downtown Manhattan, clear winter noon, and I’ve been up all night, talking, talking, reading the Kaddish aloud, listening to Ray Charles blues shout blind on the phonograph
the rhythm the rhythm – and your memory in my head three years after
Denna trettio sidor långa sorgesång påminner om Mig äger ingen - men är ännu bättre.
Avdelning: Poesi Taggar: #recension #moderna klassiker #föräldrar #döden #sorg #hyllning #språkglädje #läslycka #favoriter
Kommentera
Sebastian Lönnlöv
Sväva mellan liv och död...
...är titeln på en samling diktlika aforismer, skrivna av läkaren Carl-Magnus Stolt. Bokens devis är orden "Det finns en dold poesi i sjukrummet". I centrum står vårdarens roll och boken är menad att användas i undervisning, men den förtjänar att läsas även i andra sammanhang. Här finns galghumor, visdom och en stor kärlek till språket. Som poesi betraktat är det klassiskt med många naturreferenser: hårtussarna faller som höstlöv på onkologavdelningen, i patientens lungor finns "töckenartade nebulosor". ”Som frusna molnskuggor på havet bläddrar datortomografen obevekligt fram skiva efter skiva av sanningen”.
Helt formfulländat är det inte - t.ex. finns här många upprepningar som känns osköna - men Stolt är ju egentligen inte poet, så det må vara honom förlåtet. Han väjer inte för döden, inte heller för klichéer, men allting blir ändå lika levande som ljuslågan i rummet där de nyss avlidna lagts för att kallna. Solt beskriver trafikolyckor där offren kvävs av sitt eget blod och skriver om trettonåringar som kommer till akuten med hjärtstillestånd. Liggsår, delirium tremens, psykos, ångest - allting levandegörs med varsam hand. Från obduktionsbordet berättas en enda detalj: ”Den unga kvinnans naglar alltjämt rödmålade, en hyllning till livet”.
Allra starkast kommer jag att minnas en rad: "Tystnaden i trappuppgången utanför den låsta psykiatriavdelningen." I de orden finns en subtil styrka som får mig att rysa. Här sägs eoner och oceaner genom antydda aningar - fantasin fyller tystnaden.
Betyg: 7/10
Avdelning: Poesi Taggar: #recension #sjukdom #sjukvård #språkglädje #läslycka #döden #sorg
Kommentera
Anmäl textfel
