Recension
av Domningskanten, Leif Holmstrand
Holmstrand borde skriva noveller
Jag har läst Holmstrands tidigare diktsamlingar - även dem han givit ut under pseudonym - och ser honom definitivt som av de mer substantiella rösterna i vårt nutida poesisverige.
Den nya diktsamlingen, "Domningskanten", blandar prosa med poesi. Poesin är experimentell till karaktären, men tyvärr inte alls lika läsvärd som i förra diktsamlingen, "Myror". Det känns som att Holmstrand behöver hitta nya grepp och sammanlänka språk och innehåll bättre – nu misstänker jag obehagligt ofta att det inte finns något innehåll, åtminstone inte som jag skulle kunna nå fram till. I sådana lägen krävs det att språket verkligen sprakar, men så är tyvärr inte heller fallet.
I de längre prosapartierna, däremot, blir det riktigt intressant. Här skriver Holmstrand om döda vänner och andra personer på ett experimentellt manér där de språkliga krumbukterna verkligen tillför något: gör innehållet lagom dunkelt, men bara mer intresseväckande.
Så till nästa bok av Holmstrand hoppas jag att han antingen har fått lite mer glöd i sitt poesiskrivande, eller helt enkelt skrivit en renodlad novellsamling. För det senare skulle kunna bli riktigt bra, om det bara håller sig på samma nivå som prosatexterna i "Domningskanten" - och höjde det sig bara en smula över den nivå, ja då har Svea rike begåvats med en novellförfattare av rang.
Mottagen: 27 maj 2012
Anmäl textfel
